Det har gått 26 år sedan luciabeslutet, det socialdemokratiska regeringsbeslut som i december 1989 i praktiken satte stopp för asylinvandringen till Sverige. Formellt fattades det av regeringen med stöd av befintliga regler i utlänningslagen, men av debatten i riksdagen framgick det klart att Moderaterna givit sitt stöd till regeringens handlande.
Efter beslutet protesterade en grupp asylsökande bulgarienturkar högljutt. Turkarna hade rest via Östtyskland med båt och vände sig nu direkt till regeringen och förklarade att de riskerade "att dödas" om de skickades tillbaka till Bulgarien. Klagomålen hörsammades inte och snart befann sig asylsökarna på en buss tillbaka till Trelleborg för vidare transport till hemlandet. Tjugo år senare visade en kartläggning i Hallands Nyheter att några av dem faktiskt ändå hade lyckats stanna i Sverige, men signalen till omvärlden blev tydlig: Kom inte hit, det är ingen idé.
Under två års tid sjönk invandringen drastiskt. Sedan ändrades läget radikalt.
I 1991 års val vann den så kallade högern regeringsmakten och den nytillträdde statsministern Carl Bildt överlät de facto sin invandringspolitik till dåvarande Folkpartiet, vars partiledare Bengt Westerberg hade gjort en "generös flyktingpolitik" till sin stora profilfråga. Som nytillträdd socialminister kom Westerberg i praktiken att utforma den invandringspolitik som sedan dess har gjort Sverige till världens mest attraktiva resmål för bidragsinvandrare från tredje världen.
Regeringen införde permanenta uppehållstillstånd istället för tillfälliga, gav invandrare samma tillgång till välfärden som svenska medborgare och inrättade en särskild rättighet för invandrare att ta med arbetslösa släktingar från hemlandet för att låta dem leva på svenska skattebetalare. För att locka invandrare med utvecklingsstörningar eller andra handikapp i släkten införde Westerberg en jackpot: Ett världsunikt system med assistensersättningar där gigantiska belopp tillföll familjer som påstod sig ta hand om anhöriga i hemmet. Idag kostar bara den senaste reformen 30 miljarder kronor om året och vad hela invandringspolitiken kostar är det ingen som längre riktigt vet.
Nackdelen med socialism är att förr eller senare tar andras pengar slut, sade Margaret Thatcher. Och att bidragsinvandringen förr eller senare skulle leda till att svenskarnas pengar tog slut tog vi länge för givet. Ändå är regeringens besked om gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd inte orsakat av några budgetproblem, utan av att Sverige helt enkelt är fullt: Det finns inga miljonprojekt, stugbyar, gymnastiksalar, skyddsrum eller kaserner kvar att fylla längre. Sängarna på Ikea har sålt slut.
Det är som om teknikutvecklingen, tillväxten och alla effektiviseringar i vårt land har gjort att svenskar kan åläggas att försörja nästan hur många araber, afghaner och afrikaner som helst. Som om Thatcher hade fel. Den här gången var det bara den fysiska platsbristen som krånglade till det för makthavarna. För att kunna fortsätta hade offentliga byggnader i kommuner som Täby, Danderyd och Lidingö behövt tas i bruk. En otänkbar åtgärd för varje regering utan dödslängtan.
Visserligen framhålls att alla åtgärder är tillfälliga. Men det är svårt att se ens hur Gustav Fridolin ska lyckas återlansera en generös invandringspolitik. I över 20 år har man påstått att orubbliga internationella avtal gör det helt omöjligt för Sverige att på något vis reglera invandringen och att invandringen är lönsam. Men när det första asylboendet nu har öppnats i Djursholm erkänner man plötsligt att allt det där bara var påhitt. Massinvandringen till Sverige är ett frivilligt och dyrt projekt, har man tvingats medge. Och ska den återupptas i framtiden så kommer väljarna att vara medvetna om detta.
Sverige har således permanent stoppat den regelrätta massinvandringen från tredje världen. Och den som önskar en hårdare linje i invandringsfrågan bör nu vända sig till Moderaterna, inte Sverigedemokraterna. SD och M för nu en likvärdig politik mot asylinvandring – med den enda skillnaden att Sverigedemokraterna kraftigt vill öka antalet kvotflyktingar från främst Afrika och arabvärlden. Något som Moderaterna inte vill.
SD behöver således inte längre fundera över huruvida ansträngningarna för att bli ett rumsrent, antirasistiskt mittenparti har gått för långt. Det är redan konstaterat. Istället bör man ställa sig frågan: Varför finns vi?
Det SD har kvar att erbjuda väljarna, nu när den stora sakfrågan invandringspolitiken har tagits över av Moderaterna, är främst en slags nationalistisk revansch. Nu har skolgårdens skinnskallar äntligen fått möjlighet att klä sig i kostym och försörja sig på politiken. Företrädarna behöver inte längre kontakta Försäkringskassan, arbetsträna i korvkiosken eller sitta i förnedrande möten med Arbetsförmedlingen. Nu kan man prata om "papperspoliser", "delade turer" och "mjuka frågor" istället. Och luncha med trendiga PR-byråer och "lobbygrupper modell större", som en upprymd Linus Bylund uttryckte saken i Dagens Industri i höstas. Företrädarna som i Aftonbladet för inte så länge sedan beskrevs som "vulgär underklass" har äntligen lärt sig att låta som liberaler. Och de har fått samma skattefinansierade inkomster och förmåner som riktiga liberaler. Jippi.
Frågan är bara på vilket sätt detta ska intressera svenska väljare utanför den renodlat nationalistiska, förlåt, socialkonservativa, kretsen. Partisekreteraren Richard Jomshof säger till Dagens Nyheter att han tror att SD kan förlora 2–3 procentenheter på att bli frånsprungna i invandringsfrågan av Moderaterna, och ser inget behov av att skärpa SD:s politik. I sitt tal på landsdagarna förklarade Jimmie Åkesson att han vill att SD ska samarbeta med Kristdemokraterna och Moderaterna. Han betonade även att det som hans antirasistiska mittenparti ska tillföra i samarbetet är att "bevaka så att en sådan regering inte drar ut för långt på högerkanten".
Om planerna sätts i verket är det nog mer sannolikt att SD förlorar allt utom 2–3 procentenheter i opinionen. Väljarna består ju i huvudsak av tidigare alliansväljare.
Några dagar senare tycks Richard Jomshof ha begripit detta och är nu ute i Sydsvenskan och öppnar för att återkalla permanenta uppehållstillstånd. "Det räcker inte att stänga gränsen", noterar han, och bryter således SD:s långvariga tabu i frågan om återvandring. När Jomshof gick med i partiet ville man nämligen återkalla medborgarskap och utvisa utomeuropeiska invandrare som tagit sig till Sverige efter 1975, samt "ompröva" övriga invandrares medborgarskap.
Men det finns ett viktigare tabu att bryta: Bidragen. Av någon anledning diskuteras bidrag och sociala förmåner i princip aldrig i kritiska termer av Sverigedemokraterna. Att en invandrarkvinna med tre barn kan kvittera ut 23.000 kronor skattefritt i månaden bekommer, vad det verkar, inte partiet.
Men när invandringen väl är stoppad måste ett parti som är kritiskt till det mångkulturella experimentet faktiskt fokusera på bidragen – själva kärnan i det mångkulturella samhället. Det västerländska välfärdssystemet har reformerats i grunden och handlar inte längre om att västerlänningar ska finansiera ett gemensamt trygghetssystem åt varandra – utan om att västerlänningar ska betala för andra.
Det är svårt att inte få känslan av att SD:s motstånd mot att angripa bidragen beror på partiledningens egen vana vid att använda socialförsäkringssystemet. När ledande personer sjukskriver sig med oklara symptom och lyfter gigantiska belopp från Försäkringskassan riskerar en hård linje i frågan naturligtvis att leda till pinsamma följdfrågor från journalister och egna sympatisörer.
Kanske är det mer sannolikt att Moderaterna lanserar en bidragskritisk arbetslinje som – denna gång – faktiskt även gäller invandrare. Med en invandringspolitik som redan är hårdare än SD:s kan utvecklingen mot en arbetslinje för alla tyckas naturlig. Frågan är bara vilka skador en sådan manöver kan orsaka SD:s siffror i opinionen. Och framför allt – vad SD kommer att göra då.
FRIA TIDER
