Det var naturligtvis många som förstod att SD-toppen Mattias Karlsson ljög härom veckan, när han slingrade sig ur en radiointervju om Natos värdlandsavtal genom att hänvisa till partiets ledamot i försvarsutskottet, Mikael Jansson, med förklaringen att denne "äger frågan". I Sverigedemokraterna ägs alla frågor av Mattias Karlsson, Paula Bieler, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson. I den ordningen och inget annat.
Mer förvånande var det därför att Mikael Jansson på söndagen deklarerade att SD kommer att göra gemensam sak med Vänsterpartiet och begära en vilandeförklaring av frågan om värdlandsstöd. SD:s styrande kvartett har ju länge tvingat partiet att inta en undergiven och fjäskande hållning gentemot Moderaterna, och för Anna Kinberg Batras del skulle ett nej till värdlandsavtalet leda till såväl pikar under nästa Bilderbergmöte som pinsamma frågor i biktrummet på den amerikanska ambassaden. En dubbel mardröm för en svensk karriärpolitiker på riksnivå.
SD-ledningen valde således att ingripa i sista stund och på tisdagskvällen förklarade Jimmie Åkesson för flera medier att Mikael Jansson inte hade haft rätt att fatta något beslut om att stödja V:s krav på vilandeförklaring, i motsats till vad Mattias Karlsson sagt tidigare.
"Ett glidande hos partiledningen för att tillfredställa Moderaterna", sammanfattade en SD-källa i Aftonbladet igår kväll. "Det som Mikael Jansson sa ligger i linje med vår politik som lades fast på landsdagarna."
Det här är ett problem för Åkesson. Ett de facto medlemskap i Nato av den typ som värdlandsavtalet innebär skulle gå stick i stäv med den försvarspolitik som beslutats av SD:s medlemmar i höstas. Därför slingrar sig SD-ledaren och skyller partiets helomvändning på juridiska teknikaliteter. SD bedömer nämligen, enligt Åkesson, att Vänsterpartiet inte kan stoppa avtalet eftersom förslaget inte innebär en sådan begränsning av fri- eller rättigheter som krävs för att partiet ska kunna kräva en vilandeförklaring enligt regeringsformen. Alltsedan 1988 års grundlagsändring får politikerna nämligen köra över en vilandeförklaring och inskränka medborgarnas fri- och rättigheter direkt, förutsatt att konstitutionsutskottet, dvs politikerna själva, beslutar att upphäva vilandeförklaringen. Det är därför Åkesson kastar in handduken redan på förhand, hävdar han.
"Det är inte seriöst att bara obstruera för sakens skull. Vi är ett stort parti nu som vill ta ansvar för landet", konkluderar SD-ledaren och påstår att gårdagens interna uppsträckning inte handlade om att få riksdagsgruppen att rösta ja till avtalet.
"Vi har inte diskuterat vare sig Nato eller värdlandsavtalet, utan just vilandeförklaringen", sade Åkesson och bedyrade samtidigt att SD "är motståndare till båda".
Det återstår att se hur det blir med den saken. Den som läser paragrafen i regeringsformen inser nämligen att SD måste rösta ja till betänkandet för att värdlandsavtalet ska antas idag. SD-ledningen och de experter som kommenterat frågan hittills har alltså missbedömt rättsläget.
Enligt bestämmelsen kan nämligen tio riksdagsledamöter (Vänsterpartiet har 21) ensamma genomdriva en vilandeförklaring om inte fem sjättedelar av kammaren (dvs även SD) röstar för att ändå genomföra beslutet. SD måste alltså själva rösta ja till värdlandsavtalet för att vänsterns begäran ska kunna stoppas. Alternativt måste de övriga partierna godta SD:s reservationer till betänkandet.
Men oavsett lösning kommer Åkessons påstående om att SD "är motståndare" till värdlandsavtalet visa sig ha varit osant vid allt annat än ett nej. En sådan manöver – att bokstavligen ljuga in Sverige i Nato – kan säkert leda till en klapp på huvudet från diplomaterna i biktrummet på Djurgården, där även Åkesson får antas springa och tala sanning med jämna mellanrum numera. Men frågan är om inte SD-ledningen i det här läget har starkare skäl att frukta väljarnas reaktion, om man nu ännu en gång tvingas medge att det man sagt från början inte var sant.
Det är svårt att bedöma. Så precis som Washington och Moskva får vi snällt vänta till dagens votering i kammaren för att få veta.
När sakkunskaperna brister brukar Donald Trump ducka frågor om utrikespolitiken genom att svara svävande och hänvisa till att USA behöver en "oförutsägbar" utrikespolitik. Det är inte säkert att en oförutsägbar utrikespolitik är en fördel för ett land som Sverige. Men om så är fallet kan vi för en gångs skull glädjas åt SD:s utskällda toppstyre, nepotism och inkompetens. Den nyckfulla partiledningen har ju just transformerat svensk utrikespolitik till en – fullständigt oförutsägbar – cirkus.
FRIA TIDER
