När de kapade planen träffade tvillingtornen i World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 hade talibanerna kontroll över Afghanistan och gav al-Qaida en fristad.
Idag har talibanerna kontroll över Afghanistan och tillhandahåller en fristad åt al-Qaida. Så vad uppnådde vi med vårt längsta krig?
Den afghanska armén och regeringen vi stödde och upprätthöll i decennier har kollapsat. Den amerikanska militären har dragit sig tillbaka. Amerikanska medborgare och tusentals afghaner som kämpade tillsammans med oss har lämnats kvar.
Dagens triumferande talibaner är mycket starkare än talibanerna 2001, som flydde när de möttes av Nato. al-Qaida finns nu i långt fler länder än när vi först lanserade det globala kriget mot terrorismen.
USA har inte heller det av hybris präglade självförtroende som fanns hos George W. Bush och de neokonservativa, vilka ville göra Mellanöstern till något som liknande vårt mellanvästern och gå vidare därifrån "med det slutliga målet att få ett slut på tyranniet i världen."
Vårt land är en förändrad plats sedan 2001. Borta är enigheten, förtroendet och beslutsamheten. Och hur har alla våra interventioner gått?
Låt oss titta i rullorna.
Afghanistan är ett hopplöst fall och försvinner på nytt in i mörkret. Det finns rapporter om att kineserna kan vara intresserade av att etablera en bas vid flygbasen Bagram.
Saddam Hussein är borta sedan länge. Men det Irak vi invaderade för att ta bort de massförstörelsevapen som inte fanns domineras nu av iranskstödda shiitiska miliser. Till stöd för Bagdadregimen finns endast 2.500 "icke-stridande" USA-trupper, som tillåts att vara kvar.
Syrien, där vi ingrep för att stödja rebeller mot Assad – och fortsätter att ha 900 amerikanska soldater – är ett helveteshål när det kommer till mänskliga rättigheter.
Bashar al-Assad går segrande ur inbördeskriget tack vare Rysslands, Irans och Hizbollahs ingripande på hans sida. De miljoner syriska flyktingar som flydde västerut under inbördeskriget har hjälpt till att göra Libanon till en konkursmässig "failed state".
I Libyen, där Barack Obamas luftstridskrafter hjälpte till att avsätta Moammar Gadhafi, kämpar ryssar, turkar och egyptier om kontrollen. USA, däremot, syns inte till.
Trots vårt stöd för de saudiska luftangreppen som gjorde Jemen till en andra humanitär katastrof kontrollerar Houthirebellerna fortfarande norra delen av landet och huvudstaden Sanaa.
Om vi ser tillbaka på det halvt dussin krig i Mellanöstern som vi har engagerat oss i sedan den 11 september 2011, kan vi då säga att vi har det bättre idag än då? al-Qaida, IS, Boko Haram och deras föreningar har etablerat sig i arabiska, asiatiska och afrikanska länder, långt bortom Afghanistan.
Och om vi ser framåt för vår egen del, vart är USA på väg?
Hur ska vi kunna upprätthålla alla åtaganden som dränerat oss i 20 år, när våra motståndare och fiender tycks växa sig starkare, medan våra egna anspråk på att vara världens sista supermakt blir alltmer utmanad?
Precis som Donald Trump verkar Joe Biden vilja ge upp försöken att skapa nationer utomlands. Drar vi nu tillbaka våra trupper från Mellanöstern, håller oss borta från deras framtida krig och tar vi itu med utmaningarna från Ryssland och Kina?
Och hur länge kan vi försvara ett Europa som vägrar att försvara sig från ett Ryssland som är starkare och mer självsäkert än för två decennier sedan, då Vladimir Putin efterträdde den kraftlöse Boris Jeltsin?
I Arktis, Baltikum, Vitryssland, Ukraina och Svarta havet har Putin och Ryssland mer handlingsutrymme och kan vidta mer orädda åtgärder än 2001.
Endast ett av tre Nato-länder uppfyller åtagandet att spendera 2 procent av sin BNP på försvaret, eftersom européer idag identifierar invandringen som det största hotet mot kontinenten.
Bland de motsträviga är Angela Merkels Tyskland, den avgående kanslern som godkände Nord Stream II. En rörledning som snart kommer att fördubbla Tysklands beroende av Ryssland för naturgas.
Hur länge kan USA upprätthålla sin nya politik för inneslutning av Xi Jinpings Kina? Hur länge kan vi avhålla Kina från att expandera i Syd- och Östkinesiska havet på Filippinerna, Japan och Taiwans bekostnad?
År 2000 var Kinas ekonomi mindre än Italiens. Idag är det en jämlik konkurrent till USA, med fyra gånger så stor befolkning.
Peking tillverkar mer än oss, har en tillväxttakt som har överstigit vår i decennier och åstadkommer ett årligt handelsöverskott på biljarder dollar gentemot USA i handeln med producerade varor.
Och Kina år 2021 är mer aggressivt och konfronterande än Kina runt millennieskiftet. Hur länge kan vi behålla våra 30.000 soldater i Sydkorea och förbli ansvariga för att avskräcka Kim Jong Uns Nordkorea från att attackera söderut?
I relativa termer är USA inte den dominerande makt som vi var för 20 år sedan, medan våra motståndare framstår som starkare och mer enade. Vår mest framstående rival, Xi Jinpings Kina, verkar vara mer aggressivt och stridslystet jämfört med det Kina som vi släppte in i Världshandelsorganisationen.
Vare sig vi tittar tillbaka eller blickar framåt ser trenderna inte ljusa ut.
