Karl Marx är ett namn som alla känner till. Han är gränslöst beundrad och lika gränslöst hatad som skapare av den ideologi som bär hans namn. Det finns otaliga böcker och avhandlingar som behandlar mer eller mindre alla aspekter av Marx liv och tänkande. Varje ny upptäckt, om aldrig så liten, är skäl för enorm entusiasm. Den marxistiske filosofen Louis Althusser skapade sig en plats i filosofins historia genom originella läsningar av Marx. I denna yra är det alldeles för enkelt att glömma bort Marx gode vän, trogne vapenbroder och ständige välgörare: Friedrich Engels. Tristram Hunt har i den nyligen utkomna biografin Kommunist i frack ställt Engels i blickfånget och valt att berätta en både ovanlig och fascinerande historia.
Engels föddes i Barmen, en liten stad i Tyskland. Fadern hade gjort en framgångsrik karriär som köpman och hushållet hade det således gott ställt. Engels föddes inte på något sätt in i fattigdom. Ett annat präglande drag i uppväxten var den innerliga religiositeten som var stark både inom familjen och i Barmen. Det var en borgerlig etik som gällde där man skulle sköta sina affärer, sin familj, sitt anseende och inte ställa till med några dumheter. Det måste ses som ett ödets ironi att denna djupt protestantiska miljö fostrade en man som Friedrich Engels.
Men Engels skulle naturligtvis inte bli kvar i Barmen. Han kom att flacka runt en hel del under sin ungdom. Betydelsefull var tiden han spenderade i Berlin. Där var han med i den unghegelianska diskussionsgrupp som gick under namnet De fria och som bestod av en brokig skara unga radikaler. I denna krets figurerade mer eller mindre kända namn som Bruno Bauer och Max Stirner. Ett betydligt mer känt namn som umgicks i samma krets är Karl Marx. De brukade mest ägna sig åt att diskutera filosofi, politik och dricka stora mängder alkohol på Berlins mindre respektabla ölhallar. Här drogs Engels på allvar till socialismen.
Inte alls förvånande var förhållandet till familjen ansträngt. De borgerliga föräldrarna hade inget gott att säga om den väg som deras son hade valt i livet. I takt med att Engels radikalism och politiska engagemang tilltog skulle denna klyfta bli allt djupare. Ändå skulle Engels periodvis komma att arbeta inom familjeföretaget. Det var en position inom företaget som tog honom på hans livs kanske viktigaste resa, till Manchester. Bland Manchesters industrier, arbetare och orättvisor samlade han det faktamaterial som kom att bli socialismens empiriska förankring. Teorin hade han tagit till sig redan i Berlin. Men det var här han fick konkreta belägg för att det låg någonting i den. Sina intryck skrev han ner i boken Den arbetande klassens läge i England. En bok som kom att bli en klassiker inom området.
Lärlingskapet i Manchester slutade så småningom och Engels återvände till kontinenten. Det innebar också slutet på Engels bana som självständig teoretiker och skriftställare. Hans roll i livet skulle framöver vara att försörja Marx för att denne skulle kunna ägna sig åt att bygga grunden för den vetenskapliga socialismen. I detta arbete ingick bland annat att författa Kapitalet. En serie revolutionära misslyckanden på kontinenten bidrog till att herrarna Marx och Engels fick söka sig till London. I London skulle de båda leva återstoden av sina liv. Det var också där som deras partnerskap började på allvar.
Engels arbetade inom familjeföretaget och Marx skrev på Kapitalet. Ungefär så såg arbetsfördelningen ut dem emellan. Marx ansatte ständigt Engels med nya förfrågningar om pengar till alla utgifter som han och hans växande hushåll drog på sig. Hunt noterar ironiskt att mannen som gjorde sådana anspråk inom den ekonomiska vetenskapen inte klarade av att hantera sin egen ekonomi. Engels led ohyggligt av att behöva arbeta inom en bransch som han avskydde. Då som nu påpekades dessutom ofta hyckleriet i att kapitalismens ständige kritiker själv tjänade pengar på att driva ett företag.
Marx och Engels levde annars väldigt olika liv trots sin gemensamma politiska övertygelse. Marx var överraskande nog en borgerlig familjefar som höll hårt på privatlivets moral och anständighet. Engels å andra sidan var mer av en bohem som hade många olika kvinnor vid sin sida. Viss stabilitet skänktes av att han tog den irländska arbetarkvinnan Mary som sin mer eller mindre permanenta älskarinna. Marx och hans hustru hade svårt att tåla Mary av skäl som var synnerligen borgerliga. Hon dög inte i deras ögon och det var alltid en orsak till spänning i förhållandet mellan familjerna.
En annan orsak till spänning i Engels liv var de ständiga bråken inom den socialistiska rörelsen. Konstanta fraktionsbildningar och intriger gjorde enighet till något svåruppnåeligt. Att Engels och Marx dessutom krävde total renlärighet till den egna läran gjorde dem inte heller smidiga att arbeta med. Det mest infekterade fiendeskapet var med anarkistledaren Bakunin, som i egenskap av karismatisk ledargestalt och skicklig teoretiker var en självklar nemesis till Engels och Marx, vilka å sin sida inte uppskattade konkurrenter till den egna läran. Anarkismen var med sin betoning av det individuella framför det kollektiva också en given konkurrent till den framväxande marxistiska teoribildningen. Tids nog skulle Bakunins kätteri emellertid ge vika.
Kommunist i frack är en biografi om en man, men i ännu större utsträckning är det en biografi om en epok. Det finns många anledningar att läsa en biografi, men den största behållningen med just denna är att den tecknar en bild av socialismen och socialisterna som skiljer sig mycket från hur man kan uppleva dessa idag. Engels satt i sin berlinska ölkällare och diskuterade hegeliansk filosofi med sina radikala kamrater. Hur många samtida socialister har ens läst Hegel? Och hur många skulle, om de nu gjorde det, kunna dra så självständiga slutsatser som Engels och hans generationskamrater gjorde? Oavsett hur revolutionära de var är det svårt att komma ifrån att de ännu var del av ett bildningsarv som till stor del har förskingrats i vår tid. Engels saknar inte skuld till detta.
Hur viktig Engels faktiskt var för marxismen framgår med tydlighet i biografin. Hans insatser sträckte sig betydligt längre än att bara skicka pengar till Marx när denne hade förbrukat den senaste gåvan. Engels var Marx ständige diskussionspartner; han läste och kommenterade nästan allt det som Marx skrev. Marxismen hade aldrig getts sin form utan Engels intellektuella medverkan. Tristram Hunt gör ett mycket förtjänstfullt arbete när han lyfter ut Engels ur Marx skugga. Han visar i vilken grad Engels var medverkande eller medskyldig till att marxismen framgångsrikt etablerades som socialismens spjutspets.
Thomas Weber
