Detta är en artikel från Fria Tider Plus. Den finns tillgänglig gratis för allmänheten som exempel på vårt Plus-innehåll. Teckna en Plus-prenumeration här – för endast en krona per dag.
När Vladimir Sjarapov föddes år 1961 var Tiraspol en sovjetisk stad i mängden, belägen i Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken.
Republiken, som på ett ungefär omfattade de områden som idag utgör Transnistrien och Moldavien, bildades år 1940 av storpolitiska skäl snarare än på grund av gemensam historia eller identitet mellan folken på de båda sidorna av floden Dnestr. Befolkningen i området öster om Dnestr består till betydligt större del av etniska ryssar och ukrainare än i övriga Moldavien, och många av moldaverna i Transnistrien talar ryska som förstaspråk.
Transnistrien och Moldavien höll sig inom samma politiska enhet utan några större spänningar fram till Sovjetunionens kollaps. Då växte oron i det transnistriska området över ökande nationalism i Moldavien och en möjlig moldavisk återförening med Rumänien. År 1990 utropades en självständig republik, något som fick stöd av en överväldigande majoritet i de folkomröstningar som hölls.
År 1992 bröt ett drygt månadslångt krig ut mellan moldaviska styrkor och separatister som officiellt stöddes av Ryssland. Kriget, som dödade nästan tusen personer, avslutades med en vapenvila som stipulerade att en fredsbevarande styrka skulle inrättas. En 1.200 man stark sådan är fortfarande på plats, med ungefär en tredjedel av soldaterna från Ryssland, en tredjedel från Moldavien och en tredjedel från Transnistrien.
Roman, 21, skriver ett examensarbete åt en bekant när Fria Tider träffar honom. Katten Obama i bakgrunden.
Sedan dessa händelser i början av 1990-talet är Transnistrien i praktiken ett självständigt land. Tiraspol har gått från att vara en mindre sovjetisk provinsstad till att bli huvudstad i en de-facto-republik. För den dryga halva miljonen invånare finns ett eget parlament, en egen valuta och en egen militärstyrka med allmän värnplikt.
Den väsentliga skillnaden mellan Transnistrien och en riktig republik är dock att Transnistrien inte finns på kartan. De gränser som i realiteten upprätthålls erkänns bara av Sydossetien, Abchazien och Nagorno-Karabakh, som själva är utbrytarrepubliker med mycket begränsat internationellt erkännande. Inte ens Ryssland erkänner officiellt Transnistrien.
Man skulle kunna tro att en plats med en så absurd position i det geopolitiska spelet också skulle kännas märklig att vistas på. Har man den utgångspunkten är det första som når en vid ankomsten till huvudstaden Tiraspols järnvägsstation förmodligen en känsla av besvikelse. Tiraspol, med sina 150.000 invånare, ser nämligen ut som vilken medelstor östeuropeisk stad som helst. Alléer och parker, gator omgivna av halvhöga betonghus. Visst slitage går att skönja på en del fasader och fönster, men det är nästan mer påfallande hur välmålade både hus, trädstammar och trottoarkanter i regel är.
Människorna i huvudstaden är i allmänhet välklädda och i synnerhet kvinnorna ser ut att lägga ned både tid och pengar på sitt yttre. Bostadsområdenas femvåningshus omgärdas av välskötta rabatter där irisar, påskliljor och pioner börjar synas. Gathundar och gatkatter syns här och där, men det är tydligt att de blir väl utfodrade av lokalbefolkningen. Trafiken flyter på lugnt och bilister stannar ofta för fotgängare vid övergångsställena. Vissa detaljer, som ett minibussystem där man betalar 3,5 rubel – motsvarande cirka två kronor per resa – antyder att det inte är någon höglöneekonomi man har hamnat i. Men det finns inget av den brist på organisation som annars kan känneteckna mindre utvecklade ekonomier.
– Det här stället fungerar inte på grund av sin regering. Det fungerar trots sin regering, förklarar Tim, lokal guide och vandrarhemsägare.
Tim är sedan sju år tillbaka gift med en transnistrisk kvinna och beskriver sig som den enda permanent boende västerlänningen i Transnistrien.
– Det finns en känsla av samhörighet, fortsätter han. Tim förklarar att transnistrierna inte litar på att deras regering ska få deras liv att fungera, utan istället försöker lösa sina problem själva och med hjälp av varandra. "Ett nätverk av vänner" är hans beskrivning.
På befolkningens nivå är det de inofficiella, vänskapliga banden som får landet att fungera. På regeringens nivå är det samma fenomen som gör att det inte fungerar. Rätten att verka inom den storskaliga ekonomin fördelas genom vänskapliga förbindelser och transaktioner däremellan.
– Det är kapitalism utan konkurrens, förklarar Tim.
Korruptionen är så genomgående att de styrande inte ens försöker dölja den. Alla livsmedelsaffärer heter Sheriff. Alla bensinmackar heter Sheriff. Till och med fotbollslaget heter Sheriff.
Företaget Sheriff kunde etablera en monopolställning i Transnistrien eftersom bolaget gavs speciella privilegier under förre presidenten Igor Smirnoff. Det sägs att Smirnoff själv och två av hans söner har haft personliga intressen i företaget.
Penningtvätt är big business. Tim nämner att det finns restauranger med skyhöga priser där man aldrig ser några gäster. Gissningsvis rapporterar de en massiv vinst vid årets slut, bestående av pengar som ingen vet var de kommer ifrån. Transnistrien är också en idealisk plats för att gömma pengar för resten av världen. Och för att smuggla cigaretter. Däremot förnekar Tim ryktena om att smuggling av vapen och narkotika skulle vara en väsentlig del av Transnistriens ekonomi.
Kapitalism utan konkurrens är inget framgångsrecept för ekonomin, som i grunden missgynnas av småskalighet, ofördelaktig demografisk balans och brist på råvaror. Så är också Transnistrien officiellt sett Europas fattigaste land (i den mån det nu är ett land), med en officiell BNP per capita på 1.500 dollar år 2007. Vad som i verkligheten döljer sig bakom dessa siffror är svårt att veta, då mycket verksamhet sker utan myndigheternas vetskap.
Den transnistriska staten är i vilket fall som helst inte självförsörjande, utan beroende av bidrag från Ryssland. Främst i form av naturgas, som Transnistrien i praktiken inte betalar för. I och med Rysslands ekonomiska svårigheter har också Transnistrien tvingats sänka sina utgifter. För bara några månader sedan beslutade regeringen att sänka pensionerna med 30 procent. Och just pensionärer utgör en ovanligt stor del befolkningen i Transnistrien, då många i arbetsför ålder har flyttat utomlands för att arbeta.
Kostnads- och löneläget i Transnistrien gör inkomster från rikare delar av världen attraktiva. En normal lön ligger på motsvarande 1.400–1.500 kronor i månaden. Ändå beskriver inte unga människor som jag pratar med möjligheten att resa utomlands för att tjäna pengar som något man måste göra för att överleva, utan just som en möjlighet. En möjlighet som också går att välja bort.
När jag frågar Ilja, en 21-åring som snart är klar med sin utbildning till elektroingenjör på Tiraspols universitet om hans framtidsplaner, svarar han att han vill starta en gård med uppfödning av kycklingar och andra djur på mark som han har ärvt av äldre släktingar i en by nära Tiraspol. Men, invänder jag förvånat, man behöver väl inte vara elektroingenjör för att bli bonde?
– Jo, förklarar Ilja tålmodigt, nu när jag har en teknisk utbildning så vet jag hur jag ska göra för att kunna automatisera allting.
Roman, en blond 21-åring i Tiraspol, är däremot en av dem som lockas av andra delar av världen. När han blir 30 sådär och har skaffat sig lite mer erfarenhet tänker han börja köpa och sälja saker någonstans där det finns pengar att tjäna.
– Transnistrien kan vara ett bra ställe att leva när man är 50 år och har tjänat mycket pengar och kan köpa ett stort hus med swimmingpool, säger han.
Men Roman verkar inte ha någon större brådska bort. Han slutade alldeles nyligen jobba som servitör efter att ha blivit ovän med chefen. Arbetstiderna var rätt slitiga också, med dagar som slutade klockan ett på natten. Nu ägnar han sig åt att mot betalning skriva en bekants examensuppsats i engelska på Tiraspols universitet.
Fusket på universitetet är utbrett och det finns de som köper sig examina. Därför tycker Roman att det är meningslöst att satsa på någon högre utbildning. Han lärde sig engelska genom att läsa på internet och genom att se på filmer. Visserligen lär transnistrierna sig engelska i skolan från nio års ålder, men undervisningen är så bristfällig att få bemästrar språket. Roman berättar att hans flickvän hade högsta betyg i engelska, men knappt kan säga ett ord på språket för det. Just som han säger det kommer flickvännen på besök – och mycket riktigt vill hon inte säga något på engelska.
Katten Obama sitter på en burk med målarfärg och slickar tassarna. Han är en liten kattunge med svart och tovig päls som vandrade in i lägenheten en dag. Roman och Obama är de enda permanenta invånarna i lägenheten, som just nu befinner sig under renovering. Romans föräldrar har köpt lägenheten för ett arv, men det är Roman som bestämmer hur den ska se ut. I ett hörn ligger en stor, ihoprullad matta som Roman har köpt i Ukraina. Han planerar snart en resa till Odessa igen, för att köpa mat. Med den kollapsade ukrainska valutan lönar det sig att ta tåget till Odessa för att släpa kassar med vakuumförpackad kyckling över gränsen.
Matlagning är ett av Romans stora intressen. Teckning är ett annat. Däremot inte politik. Liksom de flesta transnistrier lever han sitt liv utan att engagera sig alltför djupt i de större politiska skeendena.
– Människor här är generellt sett politiskt apatiska, berättar Tim.
Men det finns också de som har åsikter. En av dem är Vladimir, som gjorde det som Roman pratar om och återvände till sin födelsestad Tiraspol i 50-årsåldern efter att ha tillbringat 20 år i Kanada. Han har öppnat en djurmatsaffär tillsammans med sin tax men lyckas inte tjäna några pengar på den.
Vladimir ser inte särskilt positivt på Transnistriens tillstånd. Han refererar till president Jevgenij Sjevtjuk som "kuksugarpresidenten" och konstaterar att han inte känner många som röstade på honom i valet 2011. Vladimir gissar ändå att valet gick rätt till, för människor önskade sig förändring. Sjevtjuk vann över Anatolij Kaminski, kandidaten som stöddes av Moskva. Detta, poängterar Tim, är ett tecken på att Transnistriens befolkning trots allt inte är marionetter för Ryssland, utan åtminstone är fria att rösta den de ogillar minst.
Tyvärr visade sig alternativet till Igor Smirnoff, som hade varit president i 20 år, vara värre. Smirnoff hade redan stulit nog, konstaterar både Vladimir och hans betydligt yngre landsman, IT-studenten Sergej. Smirnoff styrde landet på ett business-as-usual-sätt. Den nye, blott 46 år gamle presidenten, försöker däremot etablera sina positioner och omges av andra yngre människor som alla har positioner att etablera.
Floden Dnestr.
Vladimir vill inte att jag ska skriva hans riktiga namn – han har dåliga erfarenheter av att prata för öppet. Under Sovjettiden arbetade han som sjöman. I slutet av 80-talet drog KGB in hans utresevisum, så att han inte kunde jobba utanför Sovjetunionen. Istället flydde han till Kanada år 1990 genom att gå över från en sovjetisk fiskebåt till en kanadensisk. Den 20-årige IT-studenten Sergej vill inte heller ha med sitt riktiga namn. Inte för att han är rädd för repression, utan för att han är lite reserverad.
Underrättelsetjänsten i Transnistrien kallas fortfarande för KGB, men den har inte mycket makt att förfölja oliktänkade. Transnistrien är en för liten plats för att repression i större skala ska fungera, förklarar Tim. Om myndigheterna skulle trakassera någon, skulle det kunna vara någon som någon annan i regeringen kände eller var släkt med. Nyligen var det några äldre kvinnor som ordnade en liten spontan protest i en park där de sa vad de tyckte om pensionssänkningarna, berättar Tim. KGB-agenter gick hem till deras familjer och pratade med dem. Men mer än så kan de inte göra, tror Tim. De har inte längre möjlighet att trycka ner oppositionen. Anledningen till att det inte finns mer opposition är istället att människor har bättre saker att lägga sin tid på än en konflikt som bygger på faktorer som de inte kan styra över.
Förutom viss reservation mot att ställa upp med namn och bild i massmedia, har Vladimir och Sergej även en annan sak gemensam: De anser båda att Transnistriens situation som ett fristående land är ohållbar. Vladimir säger att han inte bryr sig särskilt mycket om vilken nationalitet han har, men att han skulle föredra att Transnistrien blev ryskt område om han fick välja, annars moldaviskt och i sista hand ukrainskt. Det väsentliga är att området uppgår i något större land. Sergej säger att även om folk kan gilla idén att Transnistrien ska förbli självständigt så är det inte ekonomiskt gångbart. Han resonerar om att den sovjetiska ekonomin byggdes upp som en enhet utan gränser. Därför skulle färre gränser med mindre tullar och byråkrati gynna regionens ekonomi.
Sergej förnekar inte att det finns kulturella skillnader mellan folken i regionen. Han har breda kunskaper i Östeuropas historia och förklarar att Transnistrien aldrig har varit en del av Moldavien, precis som östra och västra Ukraina har olika historier. De flesta pratar ryska i Transnistrien, men Sergej poängterar att skillnaden inte bara handlar om språk, utan också om traditioner. Historiskt sett vore det logiskt om Transnistrien tillhörde Ukraina, menar han, men som läget är idag vet han inte vad som vore bäst. Att Transnistrien skulle införlivas med Ryssland ser han som en omöjlighet, eftersom Ukraina ligger emellan.
Transnistrienborna har inte samma intressen som sina grannar, betonar Sergej. Det finns olika traditioner och folk känner sig inte som moldaver. I en folkomröstning år 2006 ville 97 procent förbli självständiga eller förenas med Ryssland. Mindre än två procent ville förenas med Moldavien. De siffrorna kan ha ändrats på tio år, men folket i Transnistrien vill i allmänhet fortfarande inte bli mindre beroende av Ryssland, enligt Sergej. Dels på grund av propaganda, men mest på grund av traditioner. Ändå menar han att det hade varit lätt för Moldavien att avsluta konflikten och införliva Transnistrien.
– Det hade bara varit för Moldavien att erkänna att allt som är ryskt inte är dåligt, säger han.
Men skulle Ryssland acceptera det? Sergej och Tim tvekar över svaret. Kanske om Moldavien började luta lite mer åt Ryssland.
Anledningen till att konflikten trots det förblir i sitt frusna tillstånd år efter år, är att ingen med makt är intresserad av att den blir löst just nu, resonerar Tim och Sergej. Inte heller de ryska intressen som opererar i Transnistrien är särskilt angelägna att göra Transnistrien till exempelvis en del av Ryssland, eftersom det skulle tvinga oligarkerna att följa ryska lagar och betala ryska skatter, säger de.
Så länge det ligger i omvärldens intresse att Transnistrienkonflikten förblir frusen ett tag till, spelar det ingen roll hur enkelt eller svårt det hade varit att tina upp den.
Tove Karlsson
