Efter att Ungern stängde sin gräns mot Kroatien i oktober har världens kameror slutat riktas dit. Keletistationen i Budapest, som blev känd över hela Europa då den översvämmades av migranter, ser återigen ut som vilken järnvägsstation som helst.
Medan västeuropeiska makthavare mer eller mindre accepterar att Europa inte längre har några yttre gränser, har Ungern byggt ett fyra meter högt taggtrådsstängsel. Kanske är Ungern bara några år före sin tid och kanske kommer Västeuropa införa liknande åtgärder för att hålla tredje världens folk ute. Eller är Ungerns agerande början till en djup och långvarig konflikt om invandring från tredje världen till Europa? Oavsett vilket visar Ungerns hållning att en annan inställning till invandring är möjlig. Men vilken är egentligen denna inställning?
– Det var här… cirkusen var, säger kvinnan som äger Hostel 66 i den sydungerska staden Szeged till mig medan hon letar efter ett lämpligt engelskt ord för att sammanfatta den gångna månadernas migrantanstormning och kravaller. Hon pekar samtidigt ut gränsstationen mot Serbien en dryg mil därifrån på en karta.
Vid gränsstationen i Rözske är det numera mycket lugnt. Trafiken är måttlig, nästan inga köer. Precis mitt i stationen, på gränsen mellan Ungern och Serbien, står stängslet. I öppningen för trafiken står sex polismän. När jag promenerar in i Serbien hälsar de bara, men när jag travar tillbaka in i Ungern efter en kort vända på serbiskt territorium begär de att få se mitt pass.
Flyktinglägret utanför Rözske är stängt, svarar de när jag frågar. Det kommer inga flyktingar till gränsstationen vid den lilla byn mer. På den serbiska sidan ligger fortfarande högar av plastpåsar, tomflaskor, kläder och skor, vilket kontrasterar mot den övriga skräpfriheten i både Ungern och Serbien. I övrigt har Röszke-stationen blivit en normal gränsövergång igen, som den var före migrationskrisen. Förutom stängslet, som avtecknar sig som en silhuett över majsfälten sett från vägen in till byn.
Huruvida de ungerska flyktinglägren verkligen är så hemska som de beskrevs av etablerade massmedier när Ungern översvämmades av flyktingar som ville vidare till Västeuropa får jag inte veta, för jag blir inte insläppt. Det ungerska migrationsverket hälsar att de nekar journalister tillträde till flyktingläger av hänsyn till de boendes privatliv och för att undvika störningar. Men jag kan ta tåget till Bicske och prata med dem som bor i flyktinglägret utanför dess grindar.
Det var detta flyktingläger migranterna ville undvika i slutet av sommaren, då TV-teamen samlades i Ungern. Bicske är en stad med 11 000 invånare fyrtio minuters tågresa från Budapest. Staden består nästan helt av putsade villor med tak av lertegel, omgärdade av välskötta trädgårdar. Mycket få hus i staden är högre än två våningar. Lägret ligger i utkanten, bakom ett mindre köpcentrum. Vid ingången har någon satt upp ett klistermärke till stöd för invandring och en gränslös värld.
Av dem som befinner sig utanför lägret är det ingen som uttrycker missnöje över Ungerns behandling av dem. Tvärtom säger de att de vill stanna i Ungern eftersom Ungern är ett trevligt land med trevliga människor. Det stora problemet är snarare att möjligheterna att få stanna är små för de flesta nationaliteter. En 23-årig man från Nigeria vill inte återvända till sitt hemland.
– Det finns problem i Nigeria, säger han.
– Nästan ingen från Nigeria får asyl. Jag vet inte varför, kanske är det för att det inte är krig där, men vi som är från Nigeria kan ha problem ändå.
Exakt vilka problem vill han inte gå in på. Jag frågar hur han kom till Ungern.
– Jag gick över gränsen, svarar han.
Från Nigeria? Nej, från Rumänien. Han säger att han jobbade som fotbollsproffs i den västrumänska staden Arad i två år. Tjänade inte bra, men okej. Sen blev det något strul med skatteinbetalningarna från klubben och han förlorade sitt uppehållstillstånd i Rumänien. Då tog han sig över gränsen till Ungern och sökte asyl där. Han vill gärna stanna i Ungern, för det är ett trevligt land med trevliga människor.
En 27-årig irakier som inte heller vill uppge något namn berättar att han hamnade i Ungern eftersom polisen grep honom vid gränsen. Egentligen skulle han till Tyskland, eftersom de som sålde resan till honom för 9 000 dollar sa att Tyskland var bra. Men han har inget emot Ungern. Människorna är trevliga, säger han. Så snart som möjligt vill han lära sig ungerska och utbilda sig till ett manuellt arbete. Men först vill han åka till Turkiet och hälsa på sina föräldrar och systrar, som befinner sig där. De hjälpte alla till att skramla ihop till hans resa till Europa. I Irak var han soldat och såg sig tvungen att fly när IS invaderade hans stad och började rensa ut alla som hade arbetat för regeringen. Om inte Ungern ger honom asyl, tänker han försöka med ett annat europeiskt land.
Han börjar se obekväm ut och undrar om jag verkligen ska skriva allt det där i tidningen. Jag ber honom då föra mig samman med någon som pratar engelska och vill bli intervjuad. Han rekryterar två män som heter Adeel och Tariq, är 27 respektive 30 år gamla och gärna slår ihjäl lite tid på att prata med en journalist.
De är inte de allvarligaste männen i Bicske. De växlar mellan att prata med mig på engelska och med varandra på urdu, och brister ut i ständiga skrattanfall, vilket ibland gör det svårt att veta när de menar allvar och när de skämtar. De är mycket vänliga och insisterar på att bjuda mig på kaffe på Tescos kafé. De kommer från Pakistan, berättar de, men har bott i Grekland i 14 respektive tolv år. Vid militärkuppen 1999 fängslades Adeels föräldrar eftersom de hade tillhört fel politisk gruppering. När de släpptes igen flydde de med sina barn till Grekland. Adeel gick i grekisk skola och lärde sig grekiska. Sen jobbade han som bagare. Tariq arbetade som anläggningsarbetare.
För ett år sedan blev de utvisade från Grekland och fick då för sig att söka asyl i Ungern. Men de tror egentligen inte på sina möjligheter här. Nästan inga pakistanier får asyl i Ungern. De har väntat i ett år nu och hoppas på att få sitt asylbesked inom en vecka eller två. Men det är ingen idé egentligen, säger de mellan skrattanfallen. Det är Italien man ska till. Det är där pakistanier får asyl. Det är dit de tänker åka när de får sitt negativa asylbesked i Ungern. Men varför är de inte där redan nu? Varför befinner de sig i Ungern, och, som de säger, sover på dagarna och är vakna på nätterna? Nytt skrattanfall:
– Man kan ju alltid försöka.
Sen berättar Adeel, konstant skrattandes, att han var i Italien, men kön till att registrera sig för asyl var så lång så han orkade inte vänta utan åkte tillbaka till Ungern.
– Men säg inte det till polisen. Ha ha ha.
Tyskland är ingen idé, säger de. Och i Sverige vill de bara ha afghaner.
– Ja, alltså, det är väl inte som att vi vill ha dem…invänder jag.
– Ha ha ha, nej, ingen vill ha dem, men ni ger dem uppehållstillstånd.
Adeel och Tariq lägger inga som helst anklagelser mot de länder som inte vill ta emot dem, utan pratar om det som vilken realitet som helst. De är inte så noga med var de bor.
– Jag kan baka bröd, jag kan få ett jobb var som helst, säger Adeel flera gånger.
Men de vill aldrig tillbaka till Pakistan. Dit kan man kanske åka när man har fått uppehållstillstånd i Europa, så kan man bara åka tillbaka till Europa igen om man skulle få några problem, konstaterar de.
Vill du läsa hela artikeln? Teckna en prenumeration på Fria Tider Plus här!
Är du redan Plus-kund? Gå vidare till hela artikeln här.
