På Nationalmuseum förvaras Europas finaste samling av ikoner, huvudsakligen ryska.
Museet har mutat in en prestigefylld nisch i världens konstsamlingar tack vare finansmannen Olof Aschberg som donerat 275 (!) av dessa ikoner, varav åtskilliga härrör från 1400–1600-talen.
Men att den aschbergska donationen kunnat möjliggöras enbart på grund av den medvetna och effektiva ödeläggelsen av ryskt kyrkoliv i samband med revolutionen 1917 och åren därefter, tycks förpassat till ett ovidkommande förflutet.
Putin vill ha tillbaka ryska imperiets föremål:
Nationalmuseum i Stockholm kan bli ett av målen.
Både sovjetiska och ryska imperiets tillgångar ska återtas, enligt nytt dekret. https://t.co/NhYuCVcgIa— Fria Tider (@friatider) January 21, 2024
I den av Nationalmuseum år 1988 utgivna boken "Den ryska ikonen 1000 år" skriver dåvarande överintendenten Per Bjurström i förordet, att Olof Aschberg under sina år i Ryssland lyckades "bringa samman en såväl till kvaliteten som till omfånget mycket betydande samling ikoner".
Uttrycket bringa samman är både välvalt och diplomatiskt. I sin ikonbok berättar Ulf Abel att Aschberg köpte sina första ikoner på Moskvas loppmarknad Smolensky Rynok på 1920-talet och ett decennium senare handlade av Antiquariat, byrån för försäljning utomlands av antika föremål som konfiskerats.
Att Aschberg inte gått till kyrkor och kloster och med hatten i hand bett att få köpa deras medeltida ikoner vågar man nog anta.
Med en västerlännings uppfattning om begreppet äganderätt vill jag påstå att ikoner av den storlek och kvalitet som Aschberg överlämnade till Nationalmuseum måste ha utsatts för brottshantering innan de friställdes och hamnade på loppmarknaden. Ordet häleri torde vara adekvat i sammanhanget.
Aschberg förde ut ikonerna ur Sovjet med officiellt tillstånd. Tryggt och bra. Men så hade han en högst privilegierad ställning i Sovjetunionen som grundare av Ryska Handelsbanken och den som i hög grad bidrog till finansieringen av oktoberrevolutionen.
"Jag betraktade mitt arbete för Sovjet inte som en affär utan som ett förtroendeuppdrag, som jag var tacksam för att ha fått", skriver Olof Aschberg i sin memoarbok Gryningen till en ny tid (sid 83).
Före revolutionen fanns i Ryssland 55.173 ortodoxa kyrkor och 1.250 kloster. Redan 1917, i samband med oktoberrevolutionen, stängdes 94 kyrkor och 26 kloster.
Vid slutet av år 1919 hade 60.000 församlingspräster mördats. I nr 1 av Perms stiftstidning år 1919 publicerades en lista på präster och munkar i stiftet som dödats av bolsjevikerna. Efter varje namn anges dödssättet: dränkt, genomborrad av bajonetter, ihjälslagen med gevärskolv, skjuten och nedfryst, nedhuggen med sablar.
Ibland uppges att den mördade själv grävde sin grav. Som brott angavs att den döde hade predikat och ringt i kyrkklockorna, men också vägrat slåss i röda armén mot de sibiriska trupperna.
År 1921 likviderades 722 kloster och året efter utfärdades ett dekret om konfiskering av kyrklig egendom. Det kristna Ryssland genomgick ett martyrium utan motsvarighet i kristendomens historia.
Men kuppmakarna i Ryssland var inga ekonomiska dumskallar. Det räcker att se sig omkring på ryska museer och göra ett par djupdykningar i ryska bibliotek för att konstatera att dagens Ryssland äger imponerande konstskatter som överlevt revolutionen.
Att försvara Sveriges accepterande av den aschbergska donationen med motiveringen att ikonerna i annat fall kanske hade förstörts är ett argument som möjligen kunde vara gångbart 1933 och 1952, de år då Aschberg överlämnade ikonerna till Nationalmuseum, men inte i dag då kristendomen åter är etablerad i landet.
Att Svenska museer berikats genom våra krigsföretag och erövringar ute i Europa har gångna århundraden och allmän praxis fått oss att acceptera. Vem minns inte vilket liv det blev när Olof Palme lämnade tillbaka den polska rullen?
Men heliga ikoner, som vördats av Rysslands kristna och som stulits från kyrkor och kloster under revolution och inbördeskrig, hör inte hemma på något svenskt museum utan ska i likhet med annat stöldgods återlämnas till sin rättmätiga ägare, i detta fall den ryska ortodoxa kyrkan.
Några större tomrum lär det i så fall inte bli på Nationalmuseums väggar, eftersom endast 24 av museets 323 ikoner visas för allmänheten.
Vem vet, kanske skulle Nationalmuseum åtnjuta ännu större ikonprestige ute i världen om åtminstone de praktfullaste ikonerna lämnades tillbaka till Ryssland? Dagens Ryssland både återlämnar och restaurerar de byggnader som före revolutionen hörde till den ortodoxa kyrkan.
Bjud in patriarken av Moskva och hela Ryssland för en första diskussion om i vilka kyrkor och kloster ikonerna skulle kunna placeras.
Ett återlämnande av ryska kyrkans ikoner skulle överensstämma med andemeningen i kulturinstitutioners upprop för Iraks kulturarv, undertecknat av Solfrid Söderlund, dåvarande överintendent på Nationalmuseum. Hon sade sig där vilja verka för att den internationella rättsordningen upprätthålls samt att handlingsutrymme skall ges för effektiva stödåtgärder.
Var och en som i stillhet betraktar det svenska museets utställda ikoner måste fråga sig om inte Sverige, just för att i internationella kultursammanhang kunna använda begreppet internationell rättsordning, först borde sopa rent i Nationalmuseums förrådsutrymmen och på så sätt stödja Rysslands hårt drabbade men i dag kämpande kristna ortodoxa kyrka.
Gunnel Wahlström
