Den femtonde mars utkom boken "Invandring och mörkläggning: En saklig rapport från en förryckt tid" på eget förlag. Bakom boken står författarna Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, och frilansjournalisten Gunnar Sandelin. Såväl Arnstberg som Sandelin har tidigare gjort sig hörda i invandringsdebatten, dels genom debattinlägg och dels genom tidigare akademisk verksamhet, även om båda på senare år fått begränsat utrymme i etablerade mediekanaler.
Bokens syfte är att ta ett helhetsgrepp på svensk invandringspolitik och den mörkläggning av invandringens konsekvenser som författarna anser har karakteriserat svensk offentlighet sedan flera decennier. Att ta ett helhetsperspektiv om någonting så omfattande som svensk invandringspolitik och dess konsekvenser är svårt, då projektet snabbt växer över alla bräddar. Detta hjälps av de tre teman som genomsyrar boken. Det första temat är en beskrivning av svensk metaideologi och mentalitet som sedan lång tid dominerat samhällsbygget och beskrivs i ett kapitel med det talande namnet "Folket skall fostras". Det andra temat i boken handlar om att objektivt framställa invandringspolitikens konsekvenser för det svenska samhället. Det tredje temat beskriver hur företrädare i form av byråkrater, politiker och journalister försöker foga samman de officiella ideologiska visionerna med en bångstyrig verklighet. Då detta i praktiken knappast är genomförbart blir resultatet istället en mörkläggning där samhällsföreträdare helt enkelt undviker att befatta sig med obehaglig statistik. Verkligheten blir helt enkelt farlig, både rent ideologiskt och av karriärsskäl, och samhällsdebatten reduceras till underliga slagord som "alla olika alla lika" i en medial sfär som endast likasinnade har tillträde till.
Även bokens källor kan indelas i tre kategorier. De två första består av etablerad media och facklitteratur medan den sista kategorin består av den alternativa offentlighet som skapats på internet de senaste tio åren i form av internettidningar, Flashback och bloggar. Att citera internetkällor i akademisk litteratur är en smula ovanligt men kan förklaras av just bokens bakomliggande tema om en mörkläggning inom mer officiella källor. Uttalanden av Jerzy Sarnecki och BRÅ ställs mot Affes statistik-blogg. Likaså är den bästa källan till information om hur Migrationsverket och asylärenden i Sverige fungerar i praktiken Merit Wagers blogg där anonymiserade medarbetare inom asylindustrin uttalar sig. Bland svenska alternativa nättidningar citeras endast Avpixlat.
Den ideologiska staten
I det inledande kapitlet "Folket skall fostras" tas boken The new totalitarians av Roland Huntford upp. Detta är en klassisk skildring av Sverige författad av en utomstående betraktare, i det här fallet en brittisk utrikeskorrespondent. Bokens bärande tes sammanfattas bäst med Vilhem Mobergs definition av demokratur:
"I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
Detta, i kombination med föreställningen bland den svenska samhällseliten om att staten har rätt att fostra fram medborgare av rätt ideologisk skolning, ger oss den speciella typ av intellektuella som dominerar såväl våra universitet som de etablerade kultur- och ledarsidorna i Sverige. Inga egentliga problematiseringar tas upp då folket i stort ses som en naturligt rasistisk best som måste tämjas och hållas nere genom ständiga doktrinära kampanjer. Den inställningen till folket beskrivs med ett citat av TV2:s chef under sjuttiotalet, Örjan Wallquist. Enligt honom är svenskarna "intellektuellt primitiva och underutvecklade" och behöver därför medier som formar deras åsikter. Det svenska folket får väl även ses som synnerligen servilt inför uppfostringskampanjerna som inte enbart kretsar runt "antirasism" utan även till exempel den speciella och underliga variant av feminism som etablissemanget gjort till sin egen.
Även den historiska bakgrunden till framväxten av nya utgiftposter för allt ifrån invandrarföreningar, invandrarrelaterad byråkrati och invandrarrelaterade bidrag tas upp. Detta beskrivs även senare i boken i ett separat kapitel om invandringens kostnader. "Godhetsbyråkratin" verkar styras av Parkinsons lag om expanderande byråkratier. Redan på åttiotalet hade David Schwarz (som tillsammans med DN skapade opinion för ett mångetniskt samhälle under sextiotalet) följande att säga om det invandringsindustriella komplexet:
"Jag har arbetat med invandrarfrågor i bortåt 20 år. När jag idag tittar på det invandrarsverige som jag själv varit med om att skapa blir jag FÖRSKRÄCKT. Vi har byggt upp en apparat med så många irrgångar att vi kanske aldrig kommer ur den."
Då anställda inom byråkratier sällan avskaffar sig själva, och då något externt tvång att dra åt svångremmen inte finns på det här området, är Schwarz omdöme om det invandringsindustriella komplexets utbredning knappast mindre relevant idag.
Den obevekliga verkligheten
En stor del av boken ägnas åt att gå igenom statistik och beskriva invandringens konsekvenser för det svenska samhället, bland annat i form av invandringens omfattning, kostnader, asylfusk, invandrarkriminalitet och islamism. Det är frågan om en förtjänstfull genomgång som ofta sätter fingret på uppseendeväckande fakta, som till exempel att mindre än en av tio asylsökande visar pass och att mellan 20 000 och 50 000 illegala invandrare för närvarande uppehåller sig i Sverige. Framväxten av etniska maffior och dess tillhörande kriminalitet tas också upp. Sverige står ut som det land i västvärlden med de mest liberala invandringslagarna inom alla kategorier och konsekvenserna blir tyvärr därefter.
När det gäller invandringens kostnader presenteras dels tidigare publicerade uppskattningar av Jan Ekberg och Lars Jansson, samt en ny uppskattning av Jan Tullberg för 2012 då nettotransfereringarna uppgick till 110 miljarder kronor eller 23 000 kr per förvärvsarbetande svensk. Exakta uppskattningar om den totala kostnaden för invandringen verkar vara svåra att göra. Detta dels därför att statistik saknas på grund av den bristande politiska viljan att ta fram sådan, och dels därför att uppskattningar av det svenska invandringsindustriella komplexet verkar lida av samma problem som när analytiker under åttiotalet försökte uppskatta Sovjetunionens totala militärutgifter. Det är svårt att begränsa uppskattningarna då så pass stora delar av samhället och ekonomin direkt påverkas och är involverade i projektet. En metodik som recensenten uppskattar består i en bedömning av prognostiserade framtida utgifter (så kallade "unfunded liabilities") för invandrargrupper. Då får vi en lättbegriplig siffra som kan jämföras med andra framtida utgifter som pensionsskulden eller statsskulden. Metodiken blixtbelyser på så sätt framtida finansieringskonflikter. Även siffror av detta slag tas upp. Tidigare har det publicerats uppskattningar där 50 000 svenska romer bedöms kosta 560 miljarder kronor i extra utgifter för staten under deras livstid. I boken tas en liknande uppskattning för somalier upp av Jan Tullberg. Denna begränsas till de 27 000 somaliska anhöriginvandrare som beräknas anlända i Sverige 2012-2013 och uppgår till 250 miljarder kronor. Om en liknande uppskattning gjordes för samtliga invandrade grupper i Sverige hade notan säkerligen hamnat på åtskilliga tusen miljarder i framtida nettoutgifter (det vill säga efter justering för invandrares inbetalda ekonomiska bidrag) för att hålla projektet flytande. En nota som växer med hundratals miljarder kronor per år, vilket kan jämföras med en BNP-tillväxt på mellan 50 och 100 miljarder kronor per år. Skulder i form av framtida utbetalningar i mångtusenmiljardsklassen som växer snabbare än BNP och som av ideologiska skäl inte får diskuteras kan över tiden bli en smula problematiska.
Det ideologiska avantgardet
Alla tider behöver sitt specifika prästerskap och även vår tids predikanter belyses. I kapitlet "Forskarnas svek" jämförs i svensk media populära forskare med det akademiska idealet där sanningssökande bör sättas i första rummet. Metodiskt gås Stefan Jonssons marxistiska postkolonialism, Mattias Gardells dubbla måttstockar, Masoud Kamalis strukturella rasism och Torbjörn Tännsjös uttalanden igenom. Slutsatsen blir att dessa i första hand sysslar med ideologiproduktion och på grund av detta egentligen inte bör kallas för forskare. Även en ickeakademiker tas upp i form av Henrik Arnstad, som framställs som charlatan.
Konflikter och kommunalt självstyre berörs genom beskrivningar av händelserna i Sjöbo, Vellinge och Forserum. Detta jämförs sedan med den journalistiska behandlingen av dessa orter i riksmedia där journalister verkar vilja passa in samhällsutvecklingen i ett ideologiskt ramverk hämtat ifrån amerikanska populärkulturella schabloner om rasistiska bonnlurkar. Detta speciella journalistiska filter, som även tycks användas för att beskriva Danmark i svensk media, ägnas ett separat kapitel. I slutänden säger riksmedias rapportering mer om betraktarens världsbild än verkligheten och ter sig för den som redan tappat tron på de officiella "sanningarna" mest som svart komik.
Genom Invandring och mörkläggning har Arnstberg och Sandelin presterat ett väldigt starkt inlägg i den svenska invandringsdebatten. Boken är läsvärd, speciellt för den som vill få ett helhetsperspektiv på området. För den som följt den internetbaserade debatten om invandringspolitik de senaste åren är det ingenting nytt som presenteras. Däremot är boken synnerligen värdefull för den breda allmänhet som ännu inte tagit del av de kalla fakta som trots allt ändå finns att tillgå om svensk invandringspolitik och dess minst sagt udda implementering inom olika samhällsområden. På lång sikt är invandringspolitiken den enskilda faktor som kommer ha störst inflytande över vilket samhälle som lämnas över till våra barn. Utvecklingen så här långt förskräcker.
