Joakim Lamotte släppte tidigare i december boken "Där stormen är: en 'swishhoras' betraktelser".
I boken berättar journalisten bland annat om sin tid på UR och SVT.
Lamotte pratar om sin bok i en podcast med Ivar Arpi. Han beskriver hur han inledde sin public service-karriär på UR i Stockholm.
– Uttrycket "batiktanter" fanns ju inte då. Men det definierade många av kvinnorna som jobbade där. Det var lågt arbetstempo och väldigt mycket fika. Det fanns alltid anledning att äta tårta.
Joakim Lamotte började tidigt att fundera över resursslöseri och vart alla pengar som gick till public service tog vägen.
– Jag fick i uppgift att göra ett reportage som skulle vara tre minuter långt. Jag frågade när det skulle vara klart. Om tre veckor, svarade de. Men det kunde jag göra på två dagar, tänkte jag, och så gjorde jag det och satt sedan och vilade i några veckor.
När Lamotte senare fick jobb på SVT fick han en direkt insyn i hur den politiska vänsterpropagandan producerades.
Han beskriver några exempel på detta i sin bok. Bland annat jobbade han med ett konsumentprogram för barn och ungdomar. SVT fick då klagomål på att nästan alla barnreportrar hade invandrarbakgrund.
– Min chef klagade alltid över vilka rasister det var som hörde av sig med klagomål till redaktionen. Då frågade jag varför hon hade rekryterat så många med invandrarbakgrund, för en klar majoritet hade det. Då svarade hon att det var för att få rasister och sverigedemokrater att sätta i halsen när de satte på tv:n, säger Joakim Lamotte i podden.
Joakim Lamotte berättar att SVT arbetar mycket med "representation i rutan", vilket i praktiken innebär att "kvotera in personer med utländsk bakgrund för att visa hur duktig man är".
– Det bästa man kunde göra var att sätta en färgad person som programledare. Sedan spelade det ingen roll om den personen var bra eller dålig på sitt jobb.
Samtidigt hade SVT-medarbetarna själva inga kompisar som var invandrare – och skydde dem som pesten.
– Kom det en praktikant till redaktionen med invandrarbakgrund fick de spel och visste inte vad de skulle ta sig till, säger Joakim Lamotte.
