Regeringen har kommit på ett nytt sätt att lösa invandrarproblemen. Så kallade återvändarbidrag, ge pengar till invandrare för att resa hem.
Lösningen är alltså skattepengar till invandrare. Den ”nya” lösningen känns bekant på något sätt.
Återvändarbidrag kan naturligtvis aldrig hindra någon att resa tillbaka till Sverige. Den som tagit emot pengarna kan en vecka senare knacka på Migrationsverkets dörr igen.
Det går inte att med bindande verkan avtala bort asylrätten enligt nuvarande lagstiftning, och inte med den föreslagna lagen heller.
Så tillbaka lär invandrarna komma. Folk har inte rest hit över halva jordklotet för att de vill åka hem igen och ta ett hederligt jobb, i synnerhet inte de som är så belastande för samhället att vi betalar pengar för att slippa dem.
Om det vore deras avsikt hade de inte flyttat från första början. Det som lockade dem att emigrera kommer fortsätta locka även efter återvändarbidraget.
Skulle de av någon anledning vilja respektera sitt avtal med Sverige och inte komma tillbaka hit, flyttar de väl till ett annat västland istället. I slutändan har vi bara en väldig massa återvändarbidrag som utbetalas av en väldig massa västländer för att byta tredje världen-invandrare med varandra, och samtidigt har vi lyckats skapa ytterligare ett incitament för tredje-världen-folk att ta sig hit.
Kom till väst och lev på bidrag – skulle du inte trivas får du alltid en summa pengar med dig hem.
Återvändarbidrag till samhällsekonomiskt tärande invandrare är högerns motsvarighet till vänsterns värstingresor för kriminella ungdomar.
Argumenten låter snarlika, att man måste vara ”pragmatisk”. Man säger att det visserligen kan kännas fel att ge pengar till folk som missbrukat vår gästfrihet men att det ändå blir billigare i längden.
Vänstern brukade säga att det kanske känns fel att dalta med unga som rånat och våldtagit, men i slutändan minskar brottsligheten av mer rehabilitering och mindre straff. Det råder vetenskaplig konsensus om det och alla nordiska forskare är överens och så vidare. Ni kan snacket vid det här laget.
Den "pragmatiska" kriminalvården sket sig som bekant. Men det är inte ens det största problemet med det här sättet att resonera. Utan själva idén om att "pragmatism" ska ersätta patos. Att man ska lägga rättskänsla, principer och moral åt sidan och välja kostnadseffektiva lösningar istället. Inte ens om det faktiskt fungerade vore det önskvärt.
Tänk dig en film där några män gruppvåldtar en kvinna. Först skildras brottet, förnedringen och hatet. Men sen kommer den lyckliga vändningen. Socialtjänsten får tag i männen och ger dem den absolut bästa lösningen ur ett kostnadsperspektiv: En värstingresa. Männen har roligt, träffar varsin tjej, gifter sig och våldtar aldrig igen. Slutet gott, allting gott.
Man behöver inte tillämpa någon djupare psykologi för att förutse reaktionerna från biopubliken.
För det här är inte pragmatism i bemärkelsen rationalitet. Det här är en gubbig svensk kärringmentalitet som är populär hos både män och kvinnor. Det här är Bert Karlsson som betalar bråkstakarna på asylboendet för att sluta bråka eftersom det är mer kostnadseffektivt än att hyra vakter. Det här är att lämna från sig klockan när man blir rånad för att den ändå är försäkrad.
Men det är inte, ska vi ha klart för oss, något obligatoriskt förhållningssätt.
Om valet verkligen hade stått mellan effektiva "pragmatiska" lösningar och vår heder och vårt rättspatos då hade vi haft ett dilemma. Men lyckligtvis behöver vi inte välja. För det som känns rätt är nästan alltid också rationellt rätt.
Brottslighet bekämpas helt enkelt bäst genom att göra det som också känns bra: straffa och lås in. Och det mest effektiva sättet att bli av med arbetsvägrande bidragsparasiter och kriminella råkar sammanfalla med det som också magkänslan säger: Kör ut dem.
Det kommer kräva att vi skriver om våra lagar. Men det är inga problem, det gör vi hela tiden när vi bara vill.
Senast igår kom exempelvis nyheten att Rasmus Paludan ska åtalas för en gärning som var laglig när han genomförde den – en koranbränning i Linköping förra påsken – trots att Europakonventionens förbjud mot sådana åtal är betydligt strängare än något eventuellt förbud mot återvandring.
Men till skillnad från blufförslaget om återvandring – som mest handlar om att lura väljare – är regeringen genuint angelägen om att gå med Nato. Och då är konventioner, grundlagar och "mänskliga rättigheter" plötsligt inte något problem.
Tråkigt, kan tyckas. Men å andra sidan har folk tröttnat på det här, så vi kommer förr eller senare att få en regering som är genuint angelägen om att skicka hem invandrare. Och då kommer det också att ske.
FRIA TIDER
