Enligt den nya tyska lagen ska hungersnöden i Ukraina 1932–1933 betraktas som ett avsiktligt folkmord, vilket det är otillåtet att ifrågasätta såvida man inte vill dömas för Förintelseförnekelse.
Något man inte vill i Tyskland, eftersom Förintelseförnekelse är en av de grövsta brotten i tysk rätt och regelmässigt leder till fleråriga fängelsestraff. Historiker som forskar om 1930-talet kommer därför att behöva passa sig när de är verksamma i Tyskland framöver.
Påståendet att svälten på 1930-talet var en avsiktlig "ukrainsk förintelse" har emellertid mycket svagt stöd bland historiker, även om det är allmänt vedertaget, också i Ryssland, att den sovjetiska organiseringen av jordbruket vid denna tid var en av orsakerna till att det gick så illa.
När två år av svår missväxt drabbade Sovjetunionen innebar kollektivjordbrukets regler att det normalt sett bördiga Ukraina blev av med delar av sin ovanligt knapphändiga jordbruksproduktion, och miljoner människor både i Ukraina och andra delar av Sovjetunionen drabbades av svår svält.
Påståendet om att svälten var en avsiktlig hämnd mot Ukraina, utförd av Stalin, uppstod i Kanada på 1980-talet. Där jämförde tidigare nazistiska kollaboratörer inom den ukrainska exilmiljön gärna ukrainarnas lidande under svälten med den då medialt mycket uppmärksammade historien om hur tyska myndigheter förföljt judar under andra världskriget. Något som de ukrainska nazikollaboratörerna var betydligt mindre angelägna om att tala om.
När den tyska förbundsdagen nu erkänner Holdomor som ett folkmord och samtidigt skärper paragraf 130 i den tyska brottsbalken, som förbjuder förnekelse av Förintelsen, får det långtgående konsekvenser.
Bland annat innebär det att texter som publicerats av den svenska myndigheten Forum för levande historia, en myndighet som har till uppgift att syssla med historieskrivning med "utgångspunkt i Förintelsen", nu i tysk mening ägnar sig åt Förintelseförnekelse, eftersom myndigheten inte unisont erkänner svälten som ett av Josef Stalin avsiktligt organiserat folkmord.
"Ett stort antal processer, händelser och beslut, såväl generella som specifika, kom att samverka, överlappa och påverka varandra vilket sammantaget ledde till den ukrainska svältkatastrofen åren 1932-1933. Det gör det svårt att förklara katastrofen som resultatet av en enkelspårig och rätlinjig historisk utveckling eller som ett resultat av en mans nycker", heter det exempelvis i en text som myndigheten har på sin hemsida.
Samtidigt har många tyskar sannolikt svårt att förstå vad som pågår när ett förhållandevis omdiskuterat folkmord i Ukraina nu plötsligt får samma status som det traditionellt sett enda odiskutabla historiska faktumet Förintelsen.
Innan årets USA-ledda beväpning av Ukrainas miliser inleddes, och den europeiska synen på nynazism med nödvändighet behövde läggas om, var det nämligen tabubelagt för tyskar att tala om andra folkmord jämte Förintelsen, ungefär som det är förbjudet för kristna att hava andra gudar jämte Gud.
Vissa jurister ansåg till och med att sådana jämförelser utgjorde "Förintelse-trivialisering" och kunde vara straffbara i sig, och de var definitivt inget som den tyska förbundsdagen – bestående av diverse mer eller mindre röda och gröna politiker – brukade ägna sig åt.
