Den senaste trenden inom mångkulturell propagandaproduktion tycks vara att utmåla somalier som ett värdefullt tillskott på den svenska arbetsmarknaden, som vi svenskar, förmodligen på grund av vår tjockskalliga rasism, inte klarar av att förvalta på rätt sätt. För ett par veckor sedan hävdade till exempel Sveriges Radio att vi riskerar att gå miste om värdefull spetskompetens eftersom unga somalier enligt uppgift överväger att lämna vårt land för att istället göra karriär utomlands. Ute i vida världen, där folk inte är lika inskränkta och fördomsfulla som i Sverige, går det nämligen mycket bättre för somalier, brukar det heta.
Ett rykande färskt exempel på desinformation av det här slaget fick vi i måndags när den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen släppte sin rapport Somalier på arbetsmarknaden har Sverige något att lära? I sin presentation av rapporten konstaterar Framtidskommissionen inledningsvis att det inte går så bra för somalier i Sverige. Nästan fyra av fem somalier i arbetsför ålder har inte ett arbete, skriver man. Däremot, fortsätter kommissionen, har somaliska invandrare lyckats betydligt bättre i länder som Storbritannien, USA och Kanada.
Betydligt bättre, det låter väl lovande? Här finns det kanske ändå något för Sverige att lära, hoppas måhända naiva läsare av kommissionens pressmeddelande. Den som bemödar sig om att ta del av den rapport som pressmeddelandet gör reklam för, får emellertid snart sina illusioner krossade.
Inledningsvis kan man konstatera att påståendet att somalier skulle lyckas bättre i Storbritannien än i Sverige helt saknar täckning i rapporten. Hur det går för den somaliska spetskompetens som sökt sig dit är nämligen i brist på officiell statistik svårt att säga, skriver kommissionen, och tillägger att det finns uppgifter om att somalierna där har lika låg sysselsättning som i Sverige.
Hoppsan. Den somalisk-engelska framgångssaga som utlovades i pressmeddelandet visade sig tydligen vara just det. En saga, alltså.
Men hur står det till i USA och Kanada, då? Enligt kommissionen uppgår sysselsättningsgraden bland somalier i USA till 54 % och i Kanada till 46 %. Sysselsättningen är alltså högre än i Sverige, men fortfarande beklämmande låg.
Rapporten tecknar i själva verket en mycket mörk bild av somaliernas situation i såväl USA som Kanada. Somalierna i Kanada har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och känner uppgivenhet. Tre fjärdedelar av somalierna i Toronto lever under fattigdomsgränsen. Beträffande USA skriver kommissionen att somalierna inte ligger särskilt väl till i det amerikanska sammanhanget och framhåller att somalierna där har lägre medianinkomst och lägre sysselsättningsgrad än någon annan folkgrupp som invandrat från Afrika. Medianinkomsten för somalier bosatta i USA uppgår till 18 000 dollar per år, vilket motsvarar en månadslön på ganska exakt 10 000 kr.
Ändå är alltså USA det land där det somaliska framgångsundret ångar på som bäst. Där har lite drygt hälften av somalierna lyckats skaffa sig någon form av sysselsättning, av siffrorna att döma nästan uteslutande inom låglönesektorn. Hur kommer det sig att somalier lyckas så bra i USA? En näraliggande förklaring är förstås att villkoren för arbetslösa är hårdare i USA än i något av de andra länder som kommissionen har studerat. Kommissionen är själv inne på den förklaringsmodellen. Man konstaterar att minimilönerna i USA är betydligt lägre än i Sverige och att anställningsskyddet är mycket sämre. Piskan i form av att det inte finns något rimligt alternativ till självförsörjning är kraftigare, sammanfattar kommissionen.
Slutsatsen man kan dra av det amerikanska exemplet är följaktligen att om vi skrotade hela den svenska modellen, avvecklade de sociala skyddsnäten och pressade ned lönerna för okvalificerad arbetskraft till amerikanska nivåer, skulle ungefär hälften av somalierna masa sig iväg och skaffa ett jobb.
Förespråkar kommissionen att vi ska stöpa om hela Sverige i grunden för att öka sysselsättningen bland somalier? Nej, det bedömer man inte som realistiskt. Men lyckligtvis har kommissionen kommit på två egna förslag till hur det somaliska utanförskapet ska brytas. Man föreslår att det allmänna ska inrätta följande:
1. Etniska organisationer, där människor kan få information och hjälp på ett för dem språkligt och kulturellt begripligt sätt.
2. Basarer, där människor kan starta företag i blygsam skala, erbjudas en större kundkrets, få hjälp med byråkratin och kanske även med finansiering.
Det kan knappast ha undgått den intelligente läsaren att tonen i den här ledaren bitvis är ironisk. Men ställd inför kommissionens rekommendation sviker orden. Förslaget är så fullkomligt verklighetsfrämmande att det inte ens är möjligt att raljera över det. Men för all del, kör i vind. Etablera företagsbasarer och låt bidragspengarna rulla över etniska organisationer. Passa gärna på att bygga lite extra fritidsgårdar i socialt utsatta områden när ni ändå är i farten, det är ju en väl beprövad mirakelmedicin som säkert fungerar även på somalier.
Framtidskommissionens 170 sidor långa rapport tecknar en nattsvart bild av somaliernas situation, såväl i Sverige som utomlands. Det förslag till lösning som presenteras framstår i sammanhanget närmast som ett dåligt skämt. Men detta talas det förutsägbart nog tyst om i de etablerade mediakanalerna, som istället vinklar det hela som att vi svenskar är inkompetenta och har mycket att lära av utlandet. Sverige kan bli bättre på integration, Somalier får lättare jobb i andra länder och Svårt för somalier att få jobb i Sverige, lyder rubrikerna.
Somalier lyckas sämst av alla i hela världen, över hela världen, och Framtidskommissionen har ingen aning om vad man ska göra åt saken, hade varit en mer rättvisande rubrik.
FRIA TIDER
