Jag blir glad när människor överger dåliga idéer. Jag blir skeptisk när de låtsas aldrig ha haft de idéerna.
En av de vanligaste frågorna jag fått genom åren är: “Tror du de är onda? Eller bara inkompetenta? För det känns som att de hatar oss.”
Med dom åsyftas PK-eliten. Infrastrukturen av politisk korrekthet där politikerna fattar dåliga beslut och där kändisar och opinionsbildare hejar på de besluten. Sen har vi journalistkåren vars rubriker belönar eller bestraffar, beroende på hur väl människan rättar sig i ledet.
Det är en legitim fråga. Trots allt är det många av oss som varit paffa inför sättet som folk behandlats på genom åren. Jag har alltid varit mer intresserad av vad som är sant, snarare än vilken stämpel man kan sätta på det. Naturligtvis förbryllas jag då av människor som agerat tvärtom.
Samtidigt ser vi hur “rasisterna” till slut fick rätt. Åsikter som tidigare anklagades för att vara sverigedemokratiska är nu mer eller mindre folkvett, även bland debattörer. Det lönar sig att vara högerpopulist, helt enkelt.
Därför bör vi vara vaksamma. Det är bra att folk ändrar åsikt. Men när det görs av fel anledning uppstår inte självsanering, där man äger sitt förflutna.
Ett bra exempel är Katerina Janouch. Hon brukade cementera åsiktskorridoren. Sedan gjorde hon avbön, försökte inte förneka eller försköna, och bad om ursäkt till en av dem hon betett sig värst mot.
Hon förklarar hur hon växte som person, och det är lite så man avgör vem som är genuin. Ifall man verkligen funderat över sitt beteende och hur fel ens tidigare slutsatser var, då märks det. Då har man mycket att säga om det.
Därför känner jag hur det skaver när jag hör Ann Heberlein.
År 2014, samma år som hon gick med i FI, skrev hon om vänsterextremister i en essä på Sveriges Radio: ”Det är inte frihetskämparnas och antifascisternas våld som är problemet. Problemet är förtrycket och de fascistiska ideologier dessa reagerar på.”
År 2013 skrev hon i Sydsvenskan: “Det är skillnad om man slåss för eller mot fascism, om man är för eller emot alla människors lika värde och rättigheter. Under beteckningen ”våldsbejakande vänsterextremism” döljs grupper som Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA). RF uppger i sin programförklaring att de kämpar för socialism, antifascism och kvinnors rätt. AFA, som är ett landsomfattande nätverk av antifascistiska grupper, har som yttersta mål att ”krossa fascism”.”
Att bunta ihop våldsbejakande vänsterextremister med nazister tycker hon är vanvettigt: “Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet – och en annan grupp som anser att människor har olika värde beroende på sin härkomst.”
Om Lars Vilks kommenterade hon så sent som 2015: "Han umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer. Det har jag liten tolerans mot. Det faktum att vi får säga vad vi vill innebär inte att vi bör säga allt vi kan."
När Ingrid Carlqvist bjöd in Gert Wilders till Malmö skrev Heberlein: “Någonting håller på att hända, i Sverige och i Europa, och det går allt fortare. Rasistiska, islamofoba och antisemitiska stämningar och rörelser växer. Politiska partier med främlingsfientliga åsikter får allt starkare fotfäste och större makt. Grupper ställs mot grupper, lögner om 'dom andra' sprids, Breiviks bild av en värld i krig anammas av allt fler.”
Artikeln i sin helhet handlade ännu en gång om hur kaosvänstern är hjältar. För vidare kontext kan jag nämna att Malmö tvingades ta in extra polis på grund av hotbilden mot Wilders, och hjältarna i det här fallet kastade burkar och ägg mot anläggningen. De slog även en kvinna som var medlem i Tryckfrihetssällskapet.
Detta verkade inte beröra Heberlein, då hon avslutar krönikan med: “Det finns något att försvara. Det finns något som är hotat. Hur kommer vi att minnas 2010-talet? Vem kommer att beskrivas som hjälte om femtio år?”
Ja, om du hade frågat Ann Heberlein hade det ju inte blivit hon själv. Nyckelord i hennes tidigare politiska värld är “antirasism”, “islamofobi” och “allas lika värde”. Rätt stor skillnad från vad hon är känd för idag.
Ann Heberlein då: "Rasistiska, islamofoba och antisemitiska rörelser växer. Vi lever i en tid då grupper ställs mot varandra och främlingsfientliga åsikter vädras öppet."
Ann Heberlein nu: "Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper. Den banala godheten har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har lett Sverige rakt ner i en avgrund."
Starka ord av Ann Heberlein. Hon vägrar dock ta ansvar för hur hon styrde Sverige mot avgrunden med sin egen banala godhet. Om du verkligen trodde på att du medverkat till en katastrof, hade du inte velat göra avbön då?
Läser man hennes gamla krönika i Sydsvenskan, låter det som att Heberlein bestämde sig för att ta fel väg in i framtiden: “Vi lever i en tid då grupper ställs mot varandra, då främlingsfientliga åsikter vädras öppet, då myter och fördomar om den andre sprids via annonser och i debatter, då etablerade skribenter försvarar anonyma rasisters rätt att hata och hetsa fritt, då musiker som protesterar mot rasism tystas, då en ensam kvinna med en tårta definieras som terrorist. Det är ynkedom. Inget annat. Det är nu det händer. Det är nu det avgörs.”
Heberlein valde att bli det hon varnade andra för. Nu gör hon sig känd på att bryta vänsterns tabun, och skriva arga texter där hon avkräver etablissemanget ansvar.
Hennes krönikor är dock aningen absurda att läsa, när man inser att hon hela tiden ställer retoriska frågor hon borde veta svaret på själv. Hon har ju varit den personen tidigare, då medias världsbild är världsbilden hon brukade ha.
Vid det här laget vill nog någon protestera: “Men är det inte bra att byta åsikt? Det är ju positivt om folk överger dumma idéer.”
Absolut. Det är precis vad jag påpekat för Ann Heberlein i min tråd på Twitter. Som konvertit sitter hon i en sällsynt position, med en unik visdom att dela med sig av. Jag vill veta vad som får någon att välja den "onda" sidan, och jag tror inte jag är ensam om det.
Hon har förmåga att ge det bästa svaret på frågan jag nämnde i början av artikeln. Frågan som ofta lämnas obesvarad inför förvirrade medborgare, och med tiden växer till obotligt misstroende mot staten, media och självaste demokratin. Frågan om tilliten som försvinner, vilket även Ann Heberlein verkar tycka är allvarligt.
Medborgaren som undrar: “Varför?”
“Varför gjorde ni så här mot oss? Hur kunde ni avfärda så många människor och alla deras giltiga poänger?”
“Kollade ni aldrig upp något de sa? Försöker ni inte lära er nya saker?”
“Begränsar ni er bara till information ni är bekväma med?”
Viktigast av allt: När man undersöker vilka faktorer som ligger till grund för PK-psykosen blir det inte längre en psykos, utan något begripligt. Det är då man kan bekämpa dumhetsepidemin på riktigt.
Heberleins omsvängning hade kunnat leda till bättre förståelse, och därmed verktyg, för att bekämpa godhetskrigarna. Ingen skulle dessutom döma henne för att hon vuxit som människa – men istället låtsas hon att hon alltid haft samma åsikter.
När jag framförde kritiken på Twitter började hon med att förneka, och hävdade att det möjligtvis kan röra sig om en enskild artikel.
Jag svarade då med att länka till konkreta citat från tre olika artiklar, samt ett avståndstagande från Ivar Arpi för att påpeka ironin. Vad som händer härnäst är märkligt:
Hon dementerar inte. Snarare låtsas hon att hon aldrig ändrat uppfattning i frågan, vilket i praktiken betyder att hon fortfarande hyllar AFA. Hon frågar sen om jag inte tycker fascism är ett problem. Jag svarar ja, men att AFA inte är lösningen.
Delvis på grund av deras välkänt breda definition av fascism, som Heberlein åsyftar. Det räcker med att vara moderat för att klassas som fascist av den sortens vänster, vilket är ironiskt med tanke på vilket parti Ann Heberlein jobbar för idag.
Hon anklagar mig sedan för att ljuga och vara intellektuellt ohederlig, trots att hon inte kunnat bemöta något jag säger. Tre artiklar lyckas hon dessutom reducera till en.
Någon dag senare lägger hon upp ett inlägg på sin blogg, som verkar riktat mot mig. Men då hon kanske inte vill att folk ska kunna leta upp mina källor nämner hon mig inte.
Resonemangen blir dock absurda i sammanhanget. Hon ställer sig frågandes: “Vad är poängen med att posta en text någon skrev för fyra år sedan om ett då dagsaktuellt ämne och kräva svar nu? Leder det diskussionen framåt? Är det konstruktivt?”
Ja, vilket jag redan förklarat. Det är konkret samhällsnytta av samma anledning som du kräver att gammelmedia ska självsanera. Eller varför tycker du annars att “folk förtjänar en förklaring”, Ann?
Vi som stått utanför åsiktskorridoren behöver förstå dem som stått innanför den. Folk över hela världen frågar mig hur svenskarna kan vara så galna, och de förtjänar svar. De bästa svaren kan komma från konvertiter.
I samma krönika skriver Heberlein: “Den flockmentalitet som vi ser i offentligheten är bekymmersam.”
Jag håller med. Därför vill jag veta hur de som deltog i flockmentaliteten tänkte. Speciellt då flocken alltid kan ändra form. Istället kör Heberlein full fart på försvarsmekanismerna, och hela krönikan bottnar i halmgubbeargumentet: “Man måste ju få ändra åsikt.”
Absolut. Jag har aldrig hävdat annorlunda. Tvärtom vilar hela mitt resonemang på att kunna byta åsikt.
Men om man nu ändrat åsikt kan man förklara varför det hände. Man kan då utveckla på hur man tänkte, när man en gång i tiden försvarade AFA-våld mot nationalister. Man kan också förklara varför man bestämde sig för att bli monstret man anklagade andra för att vara.
Det finns trots allt inget värre än politiker och proffstyckare som ändrar åsikt för att det främjar karriären. Med tanke på att Ann Heberlein är nybliven politiker kanske vi borde ställa högre krav på henne än vad vi gör på tonåringar. Man kan inte vara M-politiker och hylla AFA.
Det vore ett värdefullt perspektiv för oss som endast befunnit oss utanför åsiktskorridoren, aldrig inuti den. Vilket är majoriteten av svenska folket. Det kallas PK-elit av en anledning. Nya perspektiv på galenskapen har absolut ett större samhällsvärde, om inget annat för historiska skäl.
Heberlein är dock mer inställd på att värna sitt varumärke, än att värna samhällets bästa. Hon anklagar sina kritiker för att vara korkade, enbart för att det ställs samma krav på henne som vad hon själv ställer på gammelmedia.
Jag började med Youtube 2014, när Ann Heberlein försvarade vänstervåld mot såna som mig. Det handlar alltså om aningen mer än att bara byta åsikt. Det handlar om att Heberlein förespråkat en hållning som lagt grunden för trakasserier av invandringskritiker, legitimerat våld mot dessa, och avfärdat deras poänger som “fascism” och “islamofobi”.
Sedan leker hon offer på Twitter över att hon "säger sanningen före media". Men faktum är att jag sa Ann Heberleins sanningar långt innan hon själv gjorde det, och jag gjorde det när hon fortfarande var på extremvänsterns sida. Jag vägrar därför en historiebeskrivning av Ann Heberlein som traditionell sanningssägare.
Hon avslutar försvaret med följande: “Tonen i det offentliga samtalet i Sverige är för närvarande bedrövligt – en orgie i missförstånd, illvilliga tolkningar, anklagelser, one-liners och ren och skär dumhet. Nog kan vi bättre? Att byta åsikt är inte ett tecken på svaghet och intellektuell lättja. Det är ett tecken på styrka och intellektuell hederlighet.”
Jag håller med. Men som jag redan påpekat: Om du verkligen ändrat åsikt vet du varför du ändrade den. Hur kan man skryta över sin styrka och intellektuella hederlighet, när man inte ens klarar av att förklara sina egna ståndpunkter?
Om du dessutom anser det är en katastrof du medverkade till, varför visar du inte större empati inför det faktumet?
Ann Heberlein yttrar väldigt stark kritik mot medieetablissemanget, för att de vägrar självrannsakan. Det skrämmande är att hon beter sig som att hon aldrig tillhörde det etablissemanget. På så sätt nekar hon alla oss andra större perspektiv på hur våra motståndare funkar.
Angry Foreigner
Angry Foreigner, även känd som En Arg Blatte Talar, driver ett Youtube-konto med över 200.000 prenumeranter. Inlägget har tidigare publicerats på hans blogg.
