Med lite mer än två månader kvar till det amerikanska presidentvalet är det i det närmaste dött lopp mellan de båda huvudkandidaterna. Enligt Real Clear Politics sammanvägda index leder president Barack Obama med en procentenhet före republikanernas utmanare Mitt Romney efter att tidigare ha haft ett mer ordentligt övertag under större delen av valrörelsen.
Men en siffra sticker ut, och den väcker frågor om demokratins funktionssätt i ett mångkulturellt samhälle Romneys stöd bland svarta. Enligt en opinionsundersökning utförd av TV-bolaget NBC och tidningen Wall Street Journal uppger noll procent av de svarta amerikanerna att de tänker rösta på Mitt Romney, medan 94 procent säger att de tänker rösta på Obama.
Romney ligger något bättre till bland latinoväljare där skillnaden är två mot ett i Obamas favör, medan han leder bland vita där 53 procent tänker rösta på den republikanske kandidaten mot 40 procent för den sittande presidenten. Felmarginalen är dock relativt stor, plus/minus 3,1 procentenheter, men även om stödet på valdagen bland svarta väljare skulle visa sig bli tre procent så är det knappast imponerande.
Problemet för det republikanska partiet är egentligen större än vad siffrorna visar. USA:s demografi förändras snabbt i en riktning som är katastrofal för partiet. I valet 2000 utgjordes valmanskåren till 80,7 procent av vita amerikaner, en siffra som år 2008 hade sjunkit till 76,3 procent. Vad som hotar om utvecklingen fortsätter är ett permanent demokratiskt regeringsinnehav i framtiden på samma sätt som flera stora städer numera helt styrs av demokraterna. Chicago har till exempel haft demokratiska borgmästare oavbrutet sedan 1931.
Steve Sailer, fristående kolumnist på invandringskritiska webbtidningen VDARE och konservativ bloggare, har föreslagit något som han kallar för the Sailer strategy. I korthet går den ut på att partiet helt och hållet bör strunta i att försöka få röster bland etniska minoriteter och satsa allt på att öka sin andel bland vita väljare. I regeringsställning bör man försvåra för immigration av etniska grupper som röstar på demokraterna och, om möjligt, öka invandringen av potentiella republikanska invandrargrupper, d.v.s. vita européer.
Även för Sverige kan den demografiska faktorn snart börja spela en stor roll när det ska avgöras vem som får bilda regering. I den hårt invandringsutsatta stadsdelen Herrgården på Rosengård i Malmö fick de tre partierna i vänsterblocket tillsammans 94 procent i senaste kommunalvalet. Om inte svenskarna på liknande sätt går samman i ett parti eller en koalition av partier så kan Sverige få en situation som snabbt börjar likna den för vita amerikaner i USA där etniska svenskar är politiskt marginaliserade trots att de fortfarande utgör en majoritet av valmanskåren.
