Den brittiske filosofen Roger Scruton är förmodligen den klassiskt konservativa traditionens främste tänkare. Med klassisk konservatism syftar jag på den anglosaxiska tradition som lutar sig tillbaka mot personer som Edmund Burke, men som också refererar till äldre tänkare som Kant och Hegel. Den skiljer sig från den så kallade radikalkonservatismen, vilken i högre grad är kommer från den kontinentala filosofin, genom att den också betonar västerlandets liberala tradition. Denna betoning sker inte utan reservationer och tänkare av Scrutons kaliber viker aldrig undan från att kritisera marknadssamhället när det är befogat. Det finns emellertid ändå en förståelse för liberalismen och upplysningen som är främmande för den tyska radikalkonservatismen eller den franska nya högern.
Det måste tyvärr sägas att den samtida konservatismen befinner sig i ett uselt skick. De politiska partierna som traditionellt sett företrätt den har retirerat in i liberalismen och de är ofta direkt skadliga för nationen, kulturen, traditionerna och andra positioner som är betydelsefulla för en konservativ. Politiker, tänkare, aktivister och andra som kallar sig konservativa är vanligtvis oförmögna att försvara sig mot vänstern. De verkar sällan eller aldrig vara förmögna att formulera egna ideologiska alternativ utan att det urartar till liberalkonservatism, neokonservatism eller så kallad ”cuckservatism”. Det verkar inte heller ligga för dem att bryta med idéer och organisationer som blivit problematiska eftersom det ligger i deras ”konservativa” instinkt att verka inom de strukturer som redan existerar.
Scruton får sägas vara ett undantag till denna nedslående trend och han företräder den traditionella konservatismen när den är som bäst. I likhet med många andra konservativa är han mer inriktad på att försvara än att anfalla och han har under årtionden utgjort ett bålverk mot vänsterns förstörelsearbete. Det intressanta med Scruton är att han tar sig an områden som är viktiga för traditionalister och nationalister, och som förmodligen skulle ägnas mer uppmärksamhet om totalinvandringen var mindre angelägen. Scruton har emellertid alltid tagit sig tid att försvara skönheten mot den institutionaliserade fulheten, klassiska byggstilar mot modernismen, det fria föreningslivet mot de socialistiska maktanspråken och den ordnade friheten mot den statliga jämlikheten.
Det är självklart ingen svaghet att vara inriktad på att försvara det värdefulla som man har i sin ägo. Men ibland är anfall det bästa försvaret och den som är oförmögen att vara offensiv kommer tyvärr att bli tillbakatryckt i det långa loppet. Därför är Scrutons senaste bok Fools, Frauds and Firebrands riktigt uppfriskande läsning. Den är nämligen ett konservativt frontalangrepp på den nya vänsterns tänkare och det hörs på namnet att Scruton inte är rädd för att uppfattas som provokativ. I denna bok går Scruton igenom och kritiserar några av den nya vänsterns mest framstående tänkare. Den förste för avhyvling är historikern Eric Hobsbawn och den siste är filosofen Slavoj Zizek.
Vad är egentligen den nya vänstern? Det som skiljer den nya vänstern från den gamla vänstern består huvudsakligen i att den tidigare är en rörelse av intellektuella som attackerade kapitalismen genom kulturen. I den traditionella marxismen finns det en tes om att kulturen (kallad överbyggnad) alltigenom bestäms av produktionsmedlen (kallad bas) och att idéerna som finns inom ett samhälle skapas genom samhällets materiella förutsättningar. Marx själv skrev i hög grad om överbyggnaden i böcker som Den tyska ideologin och Teser om Feuerbach, så intresset för kultur fanns där redan från början. Men det fanns ändå en uppfattning om att marxismen var vetenskapen som hade upptäckt samhällets orubbliga lagar och att dessa lagar bestämde att kulturen förändras genom produktionsmedlen – och därmed kom i andra hand.
Det säger dock sig självt att en sådan uppfattning inte gärna kan vara tillfredställande för intellektuella. Faktum är att om man drar dessa uppfattningar till spets kan man argumentera för att det inte behövs några intellektuella alls. Produktionsmedlens utveckling är enligt denna syn i rörelse på samma sätt som kontinentalplattor är i rörelse och de kan inte rubbas genom intellektuellt kulturarbete. Paradoxalt nog har marxismen ändå inspirerat enorma intellektuella ansträngningar, vilket den nya vänstern är exempel på. För trots att marxismen traditionellt sett har betonat den materiella basen och arbetarklassen, så har det ännu både funnits och skapats utrymme att tolka och omtolka den kulturella strukturen.
För ordnings skull vill jag emellertid vara tydlig med att det finns viktiga skillnader mellan dessa tänkare och deras olika inriktningar, vilket Scruton också är medveten om och framhåller. Flera av personerna som behandlas i boken har haft strider mot varandra och reagerat mot varandras idéer. Nämnas kan att den strukturalistiska marxisten Lous Althusser tog strid mot den mer humanistiska marxism som tidigare hade formulerats av personer som Georg Lucas, Teodor Adorno och Jean Paul Sartre. Althusser ansåg att de tre nämnda herrarna hade tagit marxismen för långt bort från renlärigheten och lagt for stort fokus på kulturen.
Det är intressant att notera att den nya vänsterns tänkare ofta bekymrade sig över de till synes mest meningslösa teoretiska spörsmål. Det är förekommande att man smädar medeltidens skolastiska filosofer för att de ska ha bekymrat sig över hur många änglar som kan dansa på ett knappnålshuvud, och liknande viktiga frågor. Man kan åtminstone säga att filosoferna under medeltiden var väldigt omständliga, och att de lade ner mycket tid på språkliga frågor, tolkningar, och intellektuella övningar där man gick in i sina manuskript för att lösa teoretiska frågor som inte verkade ha någon praktisk betydelse överhuvudtaget. Den som läser Scrutons bok kommer få uppfattningen att den nya vänsterns tänkare fungerade på ungefär samma sätt.
De intellektuella har alltid spelat en betydande roll inom vänstern och jag tror att detta är vad Scruton vill framföra i den här boken: Han läser den nya vänstern som en rörelse för intellektuella snarare än för arbetare. Jag diskuterade inledningsvis att intellektuella är överflödiga i det marxistiska systemet om man drar vissa av dess idéer till sin spets. Marxismen och vänstern ska ju trots allt handla om organiseringen av produktionsmedlen och arbetarklassens segermarsch genom historien. Men de intellektuella har ändå skapat sig en roll inom systemet genom att ta på sig uppgiften att undersöka kulturen och behandla den som en sorts maskering som hindrar arbetarna från att se sina sanna intressen.
Det är onekligen ett intressant faktum att vänsterintellektuella alltid verkar intressera sig för dolda maktstrukturer; strukturer som är osynliga för alla utom de som är invigda i de rätta teoribildningarna. Nämnas kan Lucas och hans idé om klassmedvetande, Sartres uppfattning om ond tro, Gramscis föreställning om hegemoni, Foucaults ”arkeologiska” undersökningar av historien och Althussers ideologiska stat. Alla dessa metodologiska grepp – olika som de kan vara från varandra – gör samtliga anspråk på att fånga någonting som är dolt för sinneskunskap och erfarenhet. Flera av de här idéerna har uppstått i ett sammanhang där man har behövt förklara en misslyckad revolution och finna en anledning till att arbetarna inte gjorde som vänstern ville att de skulle göra.
I detta ligger den nya vänsterns betydelse. Den är en rörelse av intellektuella och för intellektuella. En vänster där man slapp att mobiliseras till klasskrig, utan där man kunde föra kampen via papper och penna i sin skrivkammare eller undervisningssal. Den ultraintellektuella hållningen – där världen mer eller mindre är osynlig för människor som inte kan se den genom sin teori – är onekligen tilltalande för studenter och akademiker med vänsterradikala sympatier. Det behöver knappast nämnas, men denna vänster är naturligtvis så långt bort från genuina arbetarmiljöer som man kan komma. Denna vänster finns på universiteten – inte på fabrikerna.
Scrutons landsman Jonathan Bowden refererade ofta i sina berömda tal till en marxist som han en gång känt och som ska ha sagt att, ”borgaren går genom livet med sitt sunda förnuft, och marxisten går genom livet med sin teori.” Anledningen till att den nya vänstern har potential att vara farlig, och därmed förtjänar att tas på allvar, är att den arbetar på människors uppfattningar om sunt förnuft, traditioner och sin egen kultur och historia. Den återkommande idén är att dessa institutioner inte är vad folk i allmänhet tror att de är, ty teorin säger nämligen att de är någonting annat. Enligt Gramsci är det vi kallar sunt förnuft inte någonting som har uppstått spontant genom århundraden av mänsklig handling, utan snarare hegemonins högintellektuella uppfattningar som har sipprat ner och antagit en form som vanligt folk kan förstå.
Dessa teorier och uppfattningarna som de är upphov till är ofta mer eller mindre omöjliga att bevisa. Poängen är emellertid inte att de ska bevisas eller ifrågasättas. Det som är viktigt är att människor börjar agera som om de vore sanna eftersom det i så fall skulle leda till att vänsterns politiska program kan förverkligas. Detta är också en viktig poäng som Scruton återkommer till: Vänstern har ett sanningsbegrepp som utgår ifrån att sanningen får sitt värde i den utsträckning som den kan avancera vänsterns revolutionära strävan och förverkliga deras mål. Den nya vänsterns teorier om samhälle och kultur ska ses mot bakgrund av detta. De är formade för att undergräva kultur och institutioner vilka är vänsterns fiender eftersom de gör människorna mindre benägna att genomföra vänsterns revolutionära strävan.
Fools, Frauds and Firebrands är en av Scrutons absolut bästa böcker. Scrutons polemik mot dessa tänkare är knivskarp och flera av dem blir mycket riktigt avfärdade som dårar, bedragare, eller både och. Det ska dock sägas att Scruton som den gentlemannamässiga debattör han är aldrig tvekar inför att medge en enskild tänkares kvalitéer, om denne nu råkar ha några sådana. Scruton har som alltid ambitionen att kommunicera med sina läsare och han skriver aldrig svårare än vad ämnet kräver. Jag rekommenderar den här boken som ett efterlängtat frontalangrepp från en konservativ tradition som dessvärre inte upplever sina glansdagar.
THOMAS WEBER
