Igår höll finansminister Magdalena Andersson och biträdande finansminister Per Bolund presskonferens. En stor del av tiden ägnade de båda åt att tala om statens "skenande kostnader" för rot- och rutavdragen.
– Jag tror också att svenska folket förväntar sig att när man ser skenande kostnader till exempel för en kostnadspost, eller att prisutvecklingen blir dramatisk som den har varit nu på oljeområdet, att vi från politiskt håll då också följer med i den utvecklingen och anpassar styrmedlen, sade Bolund i sitt försvar av regeringens höjda bensinskatter och sänkta avdrag.
"Skenande kostnader" talar man alltså om från regeringens sida efter att två populära skatteavdrag ökat med två miljarder kronor under 2014.
Naturligtvis är generella och stora sänkningar av skatten på arbete att föredra framför riktade skattelättnader för högljudda och mäktiga väljargrupper. I synnerhet gäller detta rot och rut, som liksom de ökända ränteavdragen gynnar den bortskämda svenska medelklassen på underklassens bekostnad. Men trots alla brister bör det påpekas att ett avdrag naturligtvis inte är en kostnad för skattebetalarna, vilket regeringen felaktigt hävdar. Istället handlar det om en förmodad inkomstminskning för staten. Och avdrag är alltid att föredra framför bidrag.
Ett avdrag är en skattelättnad på individens egna pengar, det vill säga inte en kostnad. Ett bidrag däremot är andra människors pengar som politikerna generöst ger bort till bättre behövande. Men bakom den generöse politikern finns alltid en hårt arbetande skattebetalare – en vanlig människa av kött och blod som nu tvingas jobba ännu hårdare för att finansiera politikernas generösa löften om bidrag. För denna människa är varje bidrag en kostnad.
För en månad sedan förklarade Migrationsverket att man behöver minst 157 miljarder kronor för att klara sig fram till 2019 – hela 18 miljarder mer än i den tidigare prognosen och en kostnad som under de närmaste åren förmodligen kommer att stiga med ytterligare åtskilliga miljarder. Men den kostnadsökningen talades det inte alls om igår, mer än i svepande ordalag där Magdalena Andersson talade om "andra ökade kostnader" och att det "finns en del saker som pekar på en ännu sämre utveckling vad gäller bostadsbristen".
Det är svårt att lyfta fram ett mer klockrent exempel på det gamla ordspråket om att sila mygg och svälja kameler när en "kostnad" på två miljarder kronor, som inte ens är en kostnad, målas upp som "skenande" medan en kostnad på 157 miljarder kronor, som är en kostnad vi redan nu kan räkna med kommer att öka med ytterligare tiotals om inte hundratals miljarder kronor, helt och hållet tycks glömmas bort.
Utöver de 157 miljarder kronorna i direkta kostnader för invandringen kommer dessutom de mångdubbelt högre indirekta kostnader som uppstår när alla dessa invandrare från tredje världen börjar ta del av social-, bostads- och barnbidrag och alla de andra bidrag som de svenska skattebetalarna försörjer dem med. För att inte tala om de skenande kostnaderna för polis- och rättsväsende när olika kriminella invandrargrupperingar använder svenska gator och bostadsområden för sina blodiga uppgörelser.
Och det är också när man börjar diskutera dessa frågor som man inser att det inte enbart handlar om pengar. Invandringens sociala kostnader är många gånger långt mycket större och svårare att svälja än de ekonomiska – den chockerande höga prislappen för den till trots. Den otrygghet som uppstår när parkeringsplatsen utanför köpcentrumet eller restaurangen i kvarteret förvandlas till en avrättningsplats för den undre världen kan man inte sätta en prislapp på. Och hur mycket är det värt att kunna känna sig trygg på sjukhuset utan kriminella invandrargrupperingar som väljer akutmottagningen som plats för sina "uppgörelser"?
Allt det här är svåra och smärtsamma kostnader för det svenska folket som river upp ett hål i mer än bara plånboken. Men det är trots det kostnader som vare sig Magdalena Andersson, Per Bolund eller någon annan i regeringen är särskilt intresserade av att debattera. De har helt enkelt bestämt sig för att svälja kamelen för att istället peka ut svenskar som renoverar sina bostäder som det stora problemet i Sverige.
FRIA TIDER
