Riksdagens ledamöter har dels en uppgift att företräda svenska folkets intresse efter bästa förmåga, men de har också en uppgift att representera folkviljan. Väljarnas åsikter är centrala för en demokratiskt sinnad ledamot. Ett parti behöver inte ha samma åsikt som folkmajoriteten, men när så inte är fallet bör politikerna ange goda argument för sin åsikt och visa ödmjukhet inför väljarnas uppfattning. Den demokratiska gången är att partiet först ska påverka folkviljan och först om de lyckas kan den politiken sedan genomföras. Vad som kan ses som mindre demokratiskt är att genomföra en politik mot folkviljan och därutöver förmana väljarna med moraliska pekpinnar. Ett sådant beteende är åtminstone auktoritärt och kanske även totalitärt.
Kritik mot invandringspolitiken avfärdas med att den inte är ”anständig” och att det är en ”extrem” uppfattning att vilja minska migrationen. Sju av riksdagens partier har slutit en kartell som exkluderar en restriktiv invandringspolitik och det parti som förespråkar en sådan. Vad anser då svenska folket om de tabubelagda "volymerna"?
Påståendet ”färre flyktingar är en bra idé” får 44 procent instämmande, 31 procent som är emot och 25 procent varken eller. Påståendet ”fler flyktingar är en bra idé” får 18 procent instämmanden, 50 procent som är emot och 32 procent varken eller. Då de etablerade partierna är för en ökad flyktinginvandring och Sverigedemokraterna för en reducering så är båda förändringarna politiskt aktuella, varför det mest rättvisande är att slå ihop de båda mätningarna. Vi får då ett medelvärde på 47 procent för kritiker av flyktinginvandring och 24-25 procent för förespråkare av flyktinginvandring samt 28-29 procent neutrala/vet ej.
Trots nästan dubbla övervikten i folkopinionen så anses invandringskritikerna vara extrema, medan den åsikt som endast stöds av en fjärdedel anses vara den normala åsikten och den som alla ”anständiga partier” ska driva utan hänsyn till folkviljan.
Den demokratiska övertygelsen hos det politiska och mediala etablissemanget tycks högst diskutabel. Det kan tilläggas att frågan om ”färre flyktingar" är ett bra förslag ställts i decennier och det har alltid varit en pluralitet (en relativ majoritet) i väljarkåren som velat begränsa invandringen, men detta har inte bara ignorerats utan även varit föremål för desinformation. Färre flyktingar har alltid varit det mest populära alternativet, men får idag inte absolut majoritet då många av de tillfrågade som framkom ovan väljer det neutrala ”varken eller”.
Såväl journalister samt oseriösa statsvetare presenterar de vilseledande siffrorna som om ”varken eller” innebär ett ställningstagande mot påståendet; 44 procent framställs som en minoritetsuppfattning fast det är en majoritetsuppfattning. En ytterligare skev tolkning är att betona att opinionen för färre flyktingar har minskat över tid; år 1990 ansåg 61 procent att färre flyktingar var ett bra förslag. Det är en diskutabel merit att den förda politiken inte är fullt lika mycket emot folkviljan idag som den var då. Snarare är det väl ytterligare ett argument mot politiken att den har förts i strid med folkviljan under lång tid. Men viljan att stötta den rådande propagandan övertrumfar professionella ambitioner och demokratiska värderingar.
När SD kritiserar invandringspolitiken är det inte en minoritetsuppfattning på 13 procent utan en majoritetsuppfattning de ger uttryck för. Räknar vi av 13 procentenheter kritiker som finns i SD så blir det 34 kvar i de andra partierna. Med bara 25 procent förespråkare är kritikerna en majoritet även bland de andra partiernas väljare och kanske också i dess medlemskårer. I ett demokratiskt perspektiv är det stödet till invandringspolitiken som är extremt. Bristen på diskussion inom och mellan partierna är ett demokratiskt problem. De sju etablerade partierna förnekar det demokratiska underskottet och söker fortsätta exkluderingspolitiken av denna sakfråga liksom exkludering av det parti som söker driva den politik som har stöd av folkviljan.
Sedan en tid har de sju etablerade partierna laborerat med en kartellöverenskommelse. Istället för att förankra en regering och dess budget i en absolut majoritet ska den av två av varandra godkända ”konstellationer” tävla om en relativ majoritet. Den mindre av de två ska sedan stödja den större så att en minoritetsregering kan agera som om den har en absolut majoritet fast den bara har en relativ sådan inom kartellen.
Kartellen är delvis en ”storkoalition” (termen skapades när Socialdemokraterna och Kristdemokraterna delade på regeringsmakten i en ”Grosse Koalition”). En nackdel med en storkoalition är att behovet av att ha en opposition gör att väljaren lyfter fram en tredje grupp. Framförallt för Moderaterna är det viktigt att vara en statsbärande center i ett eget lag. Med relativt svaga ledare blir det ännu viktigare för de båda partierna att vara ett av Sveriges två statsbärande partier.
I en kartell är det tänkt att konstellationen i opposition hela tiden skall kunna profilera sig mot regeringen och att motsättningen mellan dem skall upplevas som viktig och dra åt sig det politiska intresset. Kruxet är att oppositionen ska skälla, men inte bita. En minoritetsregering behöver få igenom mer än sin budget för att framstå som en regering som är mer än en expeditionsministär i egna och väljarens ögon. Den måste få vissa förmåner för att inte tappa sugen och avgå eller ställa till med nyval.
Om man ska personifiera oppositionens ramar så är Annie Lööf lämplig; med stor energi attackerade hon regeringens budget. Men när Sverigedemokraterna röstade på hennes budget reagerade hon negativt. Lööf gjorde också ett utspel om att det borde lagstiftas mot att ett parti får rösta på ett annat partis budget. Hon tänkte bara skälla på, men ville inte bita, regeringen.
Kartellmodellens avsikt är att invandringsfrågan ska uppfattas som ett armerat cementblock i kartellens gemensamma värdegrund; det finns inget att diskutera, eftersom det finns ett beslut som inte kommer att ändras. Men befolkningen anser knappast att effekterna av ökande invandringen är något de ska acceptera utan ifrågasättanden och krav på argument.
Det blir nog ett allt starkare krav på att invandringsfrågan bör lyftas från simplistisk propaganda till en öppen debatt. Väljarna har rimligtvis redan tröttnat på etikettfrågor som om en inbjudan med armbågen skall räknas som en inbjudan eller som en knuff. Sverigedemokraterna har goda möjligheter att lyfta fram invandringsfrågan från en nuvarande fjärdeplats till den viktigaste frågan. Att utnämna extravalet till en ”folkomröstning om invandring” var ett skickligt drag. Det sätter fokus på vad det egna partiet vill och det är en debattutmaning som lätt leder till att det framstår som fegt om meningsmotståndarna söker undvika debatt.
Moderaterna planerade att göra regeringsduglighet till en huvudfråga. Möjligtvis skulle det kunna bli en fråga i väljarens huvud på valdagen; dock huvudsakligen som en motvillig prioritering mellan en Löfven som alltmer liknar en Juholt II och en moderatledare som framstår som en kvarglömd assistent till partiets försvunna topptrio. Regeringsduglighet är inte heller en lockande fråga som passar till längre diskussioner i valrörelsen. Utsikterna föreföll goda för att Sverige äntligen får en mer öppen invandringsdebatt trots kartellens idoga försök att förhindra en sådan. I sista stund förstod kartellen att ett extraval blir ett självmål och blåste av det. Den reella oppositionen kan naturligtvis beklaga att valet i mars inte blir av, men bör i första vara tacksam för den uppvisning i oförmåga och kollaboration som etablissemanget bjudit på.
Ett utspel från KD den 18 december kan ses som en ”extravalseffekt” och skapar en viss turbulens. Kartellen kommer knappast att haverera, men det innebär en spricka i enigheten. Det blir intressant att se om Alliansen sluter upp och om socialdemokratin går emot. Miljöpartiet har goda möjligheter att skada kartellen genom att insistera på en ledande roll i migrationsfrågor, vilket kan skapa friktion med de andra partierna. De både utspelen, av KD och om extraval, kan ses som julklappar till Sveriges demokrater.
