I söndags valde DN att skylla mörkläggningen av sexattackerna på ungdomsfestivalen We are Sthlm på polisen. Svensk media koordinerade sig snabbt och gick till gemensamt angrepp mot Polismyndigheten. Politiker från alla partier instämde även de i denna mediala efterkonstruktion, och SD krävde rikspolischefen Dan Eliassons avgång. Avgångskraven är utan tvivel bra men även om Eliassons ledarskap är olämpligt i största allmänhet och Polismyndigheten inte gjort rätt i detta fall förändrar det inte att huvudansvaret ligger på DN.
Enligt DN var deras enda källa till händelsen en psykolog som tidigare arbetat inom polisen och som dessutom önskade anonymitet. En skakig källa kan man tycka. Men på tisdagen framkom nya uppgifter som visar att DN:s version är ett påhitt. I själva verket hade tidningen direktkontakt med en polis som själv omhändertagit flera av gärningsmännen under festivalen. Polisen bekräftade psykologens uppgifter.
Därutöver kunde Nyheter Idag under tisdagskvällen avslöja att den polisrapport som låg till grund för DN-journalisten Lasse Wierups artikel om övergreppen i Kungsträdgården officiellt lämnades ut av myndighetens jurister först på tisdagsmorgonen. Eftersom Wierups artikel publicerades redan i helgen betyder det att DN hade tillgång till informationen redan innan.
Fick DN rapporten av en ”läcka” inom polisen precis innan Wierups artikel eller har tidningen suttit på den sedan i somras men av politiska skäl vägrat att avslöja dess innehåll? Hur det än ligger till med den saken är tidningens förklaring redan vederlagd. Man hade fler och bättre källor än man påstår och talades således inte sanning.
Att det är just Dagens Nyheter som ljuger borde inte förvåna. När det kommer till ämnet invandring har tidningen faktiskt satt i system att ljuga. Hur kan man annars förklara skrönan om den rasistiske brandmannen i Boden, eller påståendet att Sandvikens kommun tjänar en halv miljard om året på sin invandrarpopulation, eller att Sverige tjänat 900 miljarder på invandringen sedan 1950, eller att invandrare inte är mer beroende av socialbidrag än svenskar? Hur kan man annars förklara att DN använde en OECD-rapport som exkluderar kostnaderna för flyktinginvandring till att hävda att flyktinginvandringen är lönsam?
Den nya parlör som anställda inom public service ska hålla sig till är ett annat exempel på hur etablerad media huvudsakligen ägnar sig åt att förvränga uppfattningen om verkligheten istället för att berätta om den. Ett talande exempel är att den nya SVT-manualen anger att etnicitet enbart är intressant att rapportera när någon uppfattar sig vara utsatt för så kallad diskriminering.
Hur många gånger har vi inte läst, sett och hört i etablerad media om ”svenskar” som gruppvåldtar, om ”svenskar” misstänkta för krigsbrott, om ”svenskar” som strider för IS? Det handlar inte om olycksfall i mediernas sätt att arbeta, det här är medias sätt att arbeta. Det handlar inte om information, det är desinformation. Och det är inte hållbart i längden.
De svenska mediehusens verksamhet skyddas idag som huvudregel av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Det gör att den svenska pressen kan publicera nästan vad som helst utan att riskera rättsliga påföljder. Istället för lagar har mediebranschen byggt upp egna strukturer för vad man kallar självsanering. Allmänhetens pressombudsman (PO) och pressens opinionsnämnd (PON) är de branschorgan med vilka pressen ”självsanerar” sin verksamhet.
Redan 2008 skrev Sverige förste pressombudsman Lennart Groll att PO inte längre klarade sin uppgift, vilket fått som följd att allt färre bemödar sig om att anmäla tidningar. ”PO har blivit en allmän mediedebattör, inte den åklagarliknande pressetiska övervakare som ursprungligen var tanken.” Groll är själv jurist, precis som sina två efterträdare på PO-posten. Men på 1990-talet hände något. Pressombudsmännen började rekryteras bland journalister ur medielitens egna led. Dagens PO, journalisten Ola Sigvardsson, har bland annat en lång karriär på just Dagens Nyheter bakom sig. Det är inte rättssäkert att allmänhetens talan mot medierna ska bedömas av ett branschorgan där domarna är journalister som finansieras av medierna själva.
Efter maktskiftet i Ungern 2009 har den nya högerregeringen gjort det mesta för att reglera mediernas möjligheter att sprida sin vänsterpropaganda. Detta arbete har, som man kanske kunnat förvänta sig, lett till anklagelser om att den ungerska staten försöker tysta kritik främst mot maktpartiet Fidesz. Dessutom subventioneras etablissemangsvänliga tidningar med stora statliga annonsköp, medan vänsterliberala och socialistiska tidningar i huvudsak tvingas förlita sig på finansiering från EU, främmande stater och globala filantroper.
Sedan några veckor pågår ett liknande arbete i Polen, där den nyvalda högerregeringen än så länge nöjt sig med att reglera landets statliga mediesektor. Genom en ny medielag vill högerpartiet Lag och Rättvisa ge regeringen befogenhet att byta ut vänsteraktivister som använder statliga mediekanaler för att sprida marxistiska eller på annat sätt antinationalistiska uppfattningar. Polens kulturminister Piotr Gliński har lovat att ”propagandan” och ”manipulationerna” från statlig media snart ska vara över.
”På kort tid har den polska regeringen attackerat landets demokratiska institutioner”, skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski dagen efter att Nyheter Idag avslöjat tidningens mörkläggning av sexbrotten i Stockholm.
Wolodarski kräver därefter att den svenska regeringen ska lägga sig i Polens inrikespolitiska förändringar på medieområdet. Ungefär samtidigt går SVT-chefen och tidigare vänsteraktivisten Hanna Stjärne ut i DN tillsammans med chefen för UR och SR och kräver samma sak. Dessutom vill trion att vi i Sverige ska ”utveckla vår konstitution” så att medias rätt att bete sig precis hur som helst blir helt skyddad mot politiska ingrepp. ”Det handlar om att vaccinera vår demokrati inför framtiden”, heter det. Men i själva verket vill man vaccinera sin egen framtid mot folkviljan.
Oron är inte svår att förstå. Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson har gjort klart att det i SD:s Sverige kommer att finnas en tydlig politisk styrning av kulturen. ”Ett större inslag av styrning utifrån vad vi bedömer vara konstruktiv, positiv och samhällsnyttig kultur” närmare bestämt, för att använda Karlssons egna ord. Man kommer också att dra in alla statliga bidrag till kultur som Karlsson anser kan ”chockera, uppröra eller provocera”. Vad gäller public service ska denna ”levandegöra och lyfta fram det svenska kulturarvet”, enligt Karlsson. Han vill dock inte kalla sina åtgärder för direkt politisk styrning utan istället ”en något förändrad riktning baserad på ideologi”. Men oavsett formulering betyder utsagan givetvis att Hanna Stjärne och hennes kollegor lär behöva skaffa hederliga jobb när Mattias Karlsson och hans parti väl har tagit makten.
En sådan lösning kan verka lockande, men bäst vore naturligtvis om public service lades ned helt. Och vad våra privatägda så kallade etablerade medier anbelangar borde Wolodarski och hans branschkollegor lyssna på Polens kulturminister. Det finns nämligen en sista chans att i grevens tid upphöra med ”propagandan” och ”manipulationerna” på frivillig väg, och återvinna allmänhetens förtroende.
Annars går Sverige sannolikt en ungersk utveckling till mötes. På gott och ont.
FRIA TIDER
