Idag börjar ett nytt budgetår för den amerikanska staten. Traditionsenligt inleds året med att det lagstadgade skuldtaket höjs – dvs än en gång tänjs gränsen för hur stort underskott de amerikanska finanserna får visa.
Sedan Nixon avskaffade dollarns koppling till guldet 1971 har 40 av 44 statsbudgetar varit underfinansierade. Istället för att låta utgifterna matcha intäkterna har den amerikanska staten levt över sina tillgångar genom att plundra de statliga pensionsfonderna och genom att låta sin centralbank Federal Reserve trycka nya pengar för att sedan låna ut dem till staten mot ränta, genom köp av statspapper. På så vis har också en maktförskjutning skett, år efter år, från kongressens folkvalda ledamöter till Fed, som fattar beslut på egen hand, utan demokratisk debatt, insyn eller kontroll.
Alla som har sett TV3:s Lyxfällan vet att man inte kan ta sig ur sina skulder genom att låna mer. Kanske lyckas Vita huset än en gång lyckats skjuta problemen på framtiden och klättra än högre på skuldberget. Men även det högsta skuldberg har en topp och ju högre man lyckas klättra, desto större blir fallet.
Amerikanerna har all anledning att oroa sig över den växande statsskulden. Kina var fram till nyligen världens största utländska köpare av amerikanska statsobligationer, men har det senaste året minskat sitt innehav för att istället investera allt mer av sina reserver i guld – i sig en handling som signalerar en minskad tilltro till den amerikanska ekonomin och till vårt finansiella system.
Idag är det Japan som sitter på flest amerikanska statspapper men frågan är hur länge japanerna, som redan är världens mest skuldsatta folk, kan vara villiga att trycka nya pengar för att köpa amerikanska obligationer.
USA:s totala skuldsättning som andel av bruttonationalprodukten, BNP, har ökat med 21 procentenheter bara mellan 2007 och 2014. En skuld som varit billig att bära tack vare låga räntor, men som alltså nu kan komma att bli dyrare när intresset för amerikanska statsobligationer tycks svalna.
Världsekonomisk skuldfälla
Om mörka moln hopar sig över den amerikanska ekonomin så är det än värre på vår sida av Atlanten. Eurozonens totala skuldsättning har under perioden 2007 till 2014 ökat med 45 procentenheter och Sveriges med hela 52. Svenskarna är idag världens näst mest skuldsatta folk – endast de skuldtyngda japanerna bär på ett större ok.
Världen har "tagit sig ur" finanskrisen 2008 genom att öka sin skuldsättning ytterligare. Och mest centralt i denna strategi har Kina varit. Inget annat land har skapat lika mycket nya skulder som Kina sedan 2007. Genom att öka sin totala skuldsättning med ofattbara 82 procent av BNP sedan 2007 har kineserna kunnat släpa världsekonomin vidare ytterligare en bit upp för skuldberget.
Men när såväl den utvecklade världen som Kina nu har ackumulerat så stora skulder att det är tveksamt om vi någonsin kommer kunna ta oss ur dem, är frågan vem som ska axla rollen att hålla världsekonomin igång? Det senaste kvartalet har tillväxtmarknaderna fått se det lägsta tillflödet av kapital sedan finanskrisen 2008.
Tillväxtvärldens företag har i hög utsträckning lånat dollar för sina investeringar. Fed har därför avvaktat med att höja räntan för att inte utlösa en skuldkris i utvecklingsländerna. Trots det har utländska investerare bara under det tredje kvartalet sålt av tillgångar i utvecklingsländerna för ett nettovärde motsvarande 400 miljarder kronor – och börsen i Shanghai har rasat med 29 procent under samma period.
Mörk profetia
En person som länge har förutspått en skuldkris under det fjärde kvartalet 2015 – som vi från och med idag är inne i – är Martin Armstrong. Finansanalytikern Armstrong blev miljonär redan som 15-åring och drev under 1980-talet ett företag med 300 anställda som ägnade sig åt finansiell rådgivning. Mest känd är han för sin analysmodell som ska förutse krascher på tillgångsmarknader.
Modellen har dragit till sig stort intresse efter att den kunnat förutse bland annat den svarta måndagen på Wall Street 1987, börsraset på japanska Nikkei 1989, den ryska börskraschen 1998 och IT-kraschen 2001. Enligt modellen inleds en skuldkris den 1 oktober 2015, det vill säga idag. Mer specifikt en statsskuldkris enligt Armstrong själv, som menar att vi kommer att få se ett stort flöde av kapital från statsobligationer till den privata sektorn.
Martin Armstrong har för övrigt slagit amerikanskt rekord genom att vara inlåst i fängelse i sju år utan rättegång, efter att han vägrade lämna över all sin affärsdata till amerikanska myndigheter som sade sig misstänka honom för ekonomisk brottslighet. Själv menade Armstrong att myndigheterna i själva verket var ute efter koden till hans analysmodell, och att staten ville undanröja bevis för omfattande marknadsmanipulation som utförts av en kartell av internationella bankirer i New York.
Hela hans märkliga öde skildras i dokumentären The Forcaster, som sändes av SVT på fredagen och som fortfarande går att se på webben.
Svensk risk
Oavsett om Armstrong har rätt i sin tidsangivelse eller inte så finns det goda skäl för svenskarna att svettas. Nationalekonomi är inte någon exakt vetenskap, visst, men i dess djungel av icke-falsifierbara teorier har en regel gjort sig välförtjänt av sin status som naturlag: Alla bubblor spricker, det är bara en fråga om när. Detta vet vi genom hundraprocentig empiri. I Sverige har vi världens näst högsta skuldsättning i förhållande till vår ekonomis storlek, vi har en skuldfinansierad bostadsmarknad vars priser har skenat i många år och vi har en banksektor som i global jämförelse är enorm i relation till vår BNP. Sammantaget gör detta oss mycket sårbara i händelse av en internationell kris.
Om förtroendet för det svenska banksystemet skulle minska kommer det ta sig uttryck i högre upplåningsräntor för de svenska affärsbankerna. Något som i sin tur skulle leda till höjda bolåneräntor. Höjda räntor gör att bolånetagarna inte får råd att ta lika stora lån längre, dvs tillgången på krediter minskar och marknadspriserna på bostäder sjunker. Risken för att ett sådant scenario utlöser en bostadskrasch är uppenbar.
Rädslan för att minsta ingrepp för att begränsa prisutvecklingen på bostadsmarknaden skulle kunna utlösa en krasch är också anledningen till varför inte våra politiker har agerat. Det vill säga: rädslan för att spräcka bubblan är orsaken till varför Sveriges politiker år efter år har fortsatt att göra bubblan allt större.
Att en skuldkris kommer förr eller senare är oundvikligt och ingenting vi längre har möjlighet att påverka i någon betydande utsträckning. Det enda Sverige kan göra är att rusta sig så väl som möjligt för scenariot. Med andra ord krävs både åtgärder som stimulerar ekonomisk aktivitet och åtgärder som minskar skuldsättningen och sårbarheten. Ränteavdraget måste fasas ut och bankernas riskvikter gradvis öka. Våra politikers fokus borde också ligga på att dra ned kraftigt på de offentliga utgifterna för att kunna minska den offentliga skuldsättningen samt skatterna på arbete och företagande. Att det till följd av skattetrycket är omöjligt för medelklassen att "jobba sig rik" i Sverige är välkänt. Och för den djupt skuldsatte är det av samma anledning omöjligt att jobba sig skuldfri, vilket gör behovet av förändringar akut.
För närvarande gör våra politiker emellertid tvärtom och höjer istället den svenska marginalskatten till världens högsta nivå. Det borgar inte direkt för en svensk mjuklandning när krisen väl kommer.
FRIA TIDER
