Nu kommer tidigare SVT-journalisten och socionomen Gunnar Sandelin tillsammans med professor Karl-Olov Arnstberg ut med en granskning av svensk invandringspolitik. Både ny och gammal statistik ger i deras bok en dramatisk bild av ett unikt migrationsexperiment som i sin aningslöshet redan kostar varje förvärvsarbetande svensk 23 000 kronor om året.
Bland de många siffror som redovisas av författarna i en artikel på Newsmill är den reviderade nettokostnaden för invandringen politiskt sprängstoff. Det är ekonomidocent Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm som gjort den uppdaterade beräkningen och kommit fram till en ekonomisk börda motsvarande dryga tre procent av Sveriges BNP, eller 110 miljarder kronor.
Det motsvarar halva den totala hälso- och sjukvården eller en extra årlig nettoinkomst på 23 000 kronor per förvärvsarbetande skattebetalare. Tullbergs rekommendation är att minska invandringen, även arbetskraftsinvandringen som enligt Migrationsverket till 43 procent består av okvalificerad arbetskraft.
I artikeln belyses Sveriges särställning i ett europeiskt sammanhang. Hälften av flyktingarna från Irakkriget hamnade här, flest somalier i hela västvärlden, flest asylsökande i Europa från den pågående konflikten i Syrien söker sig nu till det svenska mottagningssystemet som hotar att rasera landets välfärd.
Även antalet så kallade "ensamkommande flyktingbarnen" är störst i Sverige, både i absoluta och relativa tal, påpekar författarna och vänder sig mot svensk medias tendentiösa språkbruk då dessa unga asylsökanden i många fall varken är ensamma, flyktingar eller barn. Överlag missbrukas ordet "flykting" till att omfatta samtliga asylsökande migranter, trots att bara en liten minoritet har verkliga flyktingskäl.
Den unikt generösa svenska asylprocessen utnyttjas cyniskt av flyktingsmugglare och ekonomiska migranter, på bekostnad av verkligt hjälpbehövande. Ytterligare en kostsam säregenhet i den svenska invandringspolitiken är att även bidragsberoende invandrare kan familjeåterförenas, på svenska skattebetalares bekostnad. Det normala bruket bland andra länder är att försörjningsansvaret ligger på den som vill importera anhöriga. En majoritet av anhöriginvandringen är dessutom inte befintliga familjeförhållanden, utan nya relationer.
Den ekonomiska bördan på Sverige blir permanent och ohållbar, menar författarna, eftersom dagens invandring består av många lågutbildade och analfabeter. Även med den bästa vilja i världen är dessa enligt Eurostat bara kvalificerade för 2,5 procent av arbetstillfällena. Resultatet blir att förvärvsgapet mellan svenskar och invandrare stiger till ohållbara nivåer, där de infödda ska försörja allt fler migranter. Författarna hänvisar till ansedda The Economists varning för hotet mot den svenska välfärdsmodellen, en artikel som Fria Tider skrivit om, till skillnad från etablerad press.
"Om inte den utveckling som beskrivits ovan bryts kommer Sveriges status som välfärdsland snart att tillhöra historien", sammanfattar Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin sin artikel. Deras bok heter "Invandring och mörkläggning" och kommer ut på Debattförlaget i mars.
