Expressen skriver idag att SD-toppen Mattias Karlsson själv låg bakom beställningen av sin högre lön. Utöver 62.400 kronor i riksdagslön (samt övriga förmåner som lägenhet i Stockholms innerstad, fria resor, fri telefoni och extra arvode för arbetstid i Stockholm) har Karlsson därmed kunnat kvittera ut närmare 300.000 kronor extra om året från partiet. Plus 135.000 kronor ytterligare i retroaktiv bonus.
Även om summorna kan framstå som hiskeliga för en vanlig löntagare – inte minst för de sverigedemokratiska kärnväljare som trots små marginaler skänker partiet en hundralapp i månaden – så är det inte beloppen i sig som är det verkligt skandalösa i den här historien.
Mer oroande är hur de interna beslutsprocesserna ser ut. Utåt sett är SD som vilken skattefinansierad demokratisk organisation som helst, men i verkligheten är partiet organiserat som ett mindre familjeföretag med Mattias Karlsson som både vd och ensam ägare. Ni vet, ett bolag där styrelsens makt är rent formell och där styrelsearbetet har mer gemensamt med bulvan- och målvaktsförhållanden än med traditionellt företagande. Ledamöterna blir en grupp människor som ägaren kan skylla sina beslut på när han inte vill stå för dem själv, av juridiska eller moraliska skäl.
Utåt sett har Mattias Karlsson exempelvis försäkrat partiets medlemmar att han inte har någonting med sitt eget arvode att göra:
"Eftersom det är så mycket jag inte vet eller kan bedöma så är jag glad att vi har en oberoende arvodeskommitté som tar fram förslag till arvodesnivåer inom partiet och att jag inte behövt befatta mig med frågan", hette det i ett inlägg på Facebook.
Detta påstående var dock inte sant. I verkligheten var det Karlsson själv som genom ett mejl instruerade partisekreteraren Richard Jomshof att lägga fram det högre arvodet för verkställande utskottet.
"Vänskapskorruptionen är då högst påfallande”, kommenterade Björn Söder ärendegången som han recenserade som “riktigt, riktigt illa”. Söder har sedan dess hamnat i öppen konflikt med Karlsson och det övriga toppskiktet inom partiet.
Den bristande interndemokratin i Sverigedemokraterna blottades även när konkurrenter till Karlsson och hans anhängare i våras uteslöts ur partiet med uppenbart ogrundade motiveringar. Flera av dessa personer hade då vunnit medlemmarnas förtroende under partiets distriktsårsmöten och därmed hotade de Mattias Karlssons kontroll över partiet.
I samband med Sverigedemokratisk ungdoms årsmöte i september återaktualiserades frågan. På Mattias Karlssons begäran klipptes alla band till ungdomsförbundet efter att ungdomarna hade röstat “fel”.
Denna ledarsida konstaterade då att det grundläggande problemet är att Sverigedemokraterna styrs av en maktkrets som inte verkar med hjälp av demokratiska metoder i sin strävan att skapa ett “antirasistiskt mittenparti”. SDU hade ju vunnit alla demokratiska strider med Mattias Karlsson och hans anhängare – såväl på SDU-kongresser som SD:s distriktsårsmöten. "När Karlsson nu förlorar i den demokratiska processen tar man istället till hårdhandskarna."
Och när hårdhandskarna åker på ramlar skruplerna av. För att offentligt kunna hänga ut – och på så vis utmanövrera – konkurrenter inom partiet vände sig Karlsson till vänsterextrema Expo.
På samma sätt har Mattias Karlsson satt i system att förse den till SD-ledningen närstående nättidningen Nyheter idag med information som sedan kan användas för att skandalisera interna kritiker.
"Vi måste rädda vårt parti från den inre korruptionen, där läckorna till vänstermedia och beställningar av smutskastningskampanjer kommer direkt från Mattias och Richard", ska utmanarna ha skrivit i ett dokument som cirkulerat inom den interna oppositionen i partiet.
"Den verkliga konfliktlinjen går inte mellan konservativa och revolutionärer, utan mellan auktoritära och frihetliga”, skrev George Orwell som kritik mot auktoritära politiska ledare. Orwell menade att den auktoritära maktens försök att utmåla sina utmanare som radikaler i färd med att rasera den stabila ordningen var en avledningsmanöver. Den egentliga striden, menade Orwell, stod mellan en korrumperad maktelit och en frihetlig opposition.
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för fem år sedan var det få som brydde sig om partiets inre liv, men i takt med att partiet har vuxit blir detta allt mer relevant. Med ett SD som har potential att bli landets största parti i nästa val finns det skäl att fundera över hur partiet skulle hantera den makt som ett intåg i Rosenbad för med sig.
I helgen håller partiet sina landsdagar. Inför mötet har ett antal motioner lämnats in från medlemmar och distrikt som ifrågasätter ledningens maktfullkomlighet och godtycklighet vid uteslutningar av utmanare. De medlemmar som trodde att man nu skulle kunna föra en diskussion om partiledningens metoder lär dock bli besvikna. Nytt för i år är nämligen att partiledningen sorterar bort de motioner som man inte gillar.
"Riksorganisationens och därmed partiets högsta beslutande organ är Landsdagarna.", står det i partiets stadgar. Men partiets stadgar bekommer Mattias Karlsson lika mycket i detta fall som när han på eget bevåg instruerade sin partistyrelse att göra sig av med partiets ungdomsförbund, vars status också är fastställd i stadgarna.
"Demokrati kan bara uppstå genom att praktiseras på ett tidigt stadium", sa författaren Dora Russell. I en tidigare ledare frågade vi oss vad Sverige kan förvänta sig den dag Mattias Karlsson får reell makt över landet och kan implementera sin politiska strategi – och sina metoder – med hela statsapparaten till sitt förfogande. Tanken på en kombination av det maktmissbruk och demokratiförakt han redan nu visar upp, matchat med Karlssons vision om en större stat som har än mer inflytande över människors vardag, kändes ohygglig redan då.
Idag har denna insikt blivit än mer trängande.
FRIA TIDER
