När svenskarna i den stora migrationen för drygt 100 år sedan gav sig iväg västerut ställdes frågor om kulturell lojalitet och anpassning till det nya landet. Viljan var stor att bli assimilerad till den nya kulturen och det lät sig ibland göras med ganska enkla medel. Svensson strök ett av s:en i mitten och fick ett amerikanskt namn.
Amerikaner påstår ibland att ”alla namn är amerikanska namn”, men det är en sanning med modifikation. En del namn är ganska amerikanska och andra är väldigt oamerikanska. Ett konstigt efternamn kan accepteras, men förnamnen bantas snabbt ner till Tom, Sue och Joe. I ett modernt land krävs effektivitet i kommunikationen, och gästen får anpassa sig.
En gäst mottar gästfrihet som gåva, men gåvan är bara villkorslös ett kort tag. Släkten som kommer på besök brukar ha tre dagar på sig innan det är dags att åka hem; ”första dagen gäst, andra dagen fest, tredje dagen pest”. Gästen påminns snabbt om att gästfriheten är villkorad och att det fordrar en motprestation för att den inte ska ses som en misslyckad investering.
Om det första generösa utspelet ska leda till en vänskap måste gästen förstå att den inte är utslag för en villkorslös kärlek, utan snarast en kalkylerad chansning. Om kontakten växer till vänskap och nära band, så sker det efter motprestationer och nya gåvor och gengåvor i en eskalerande omfattning.
På liknande sätt sker med negativa sanktioner. En lagöverträdare möts kanske med överseende vid sitt första brott, men sedan minskar förtroendekapitalet snabbt. Lagöverträdaren kan kliva in i det lagliga samhället eller också välja den kriminella världen.
Samma lojalitetsfråga uppstår vid invandring till ett nytt land. Vilken kultur blir vald och vilken blir bortvald? Amerikanen Paul Collier menar att migranten kommer med en av två attityder. En invandrare kan välja att söka bli assimilerad till det nya landets kultur. Men han kan istället välja att bli en ”settler”, en nybyggare, som introducerar sin egen kultur i ett land som för närvarande domineras av en, i hans ögon, sämre kultur.
En immigrant som kom till Amerika var inte så intresserad att ta till sig indiansk kultur, men den amerikanska kulturen föll många i smaken, men först på sikt. Svenskar slog sig ner med svenskar i en diaspora för att sedan prövande interagera med andra icke-svenska amerikaner. Det fanns dock inga illusioner om att amerikanerna älskade att ta hand om svenskarna – invandrarna fick själva försörja sig. Stegvis började de interagera med amerikaner och bli assimilerade. Namnändringar är ett tecken på assimileringsvilja. Den som insisterade på att heta Klas-Göran Pettersson med två t:n och två s var mindre intresserad än den lade sig till med en engelsk variant.
Invandrare till Sverige ställs inför samma problem och gör liknande val. Många väljer att behålla familjenamnet, men försvenskar sitt förnamn. En del söker få svenska vänner vilket nog är svårare än i många andra länder, men andra väljer att inte bli assimilerade utan lever i sin kulturs diaspora i Sverige.
I de senast decenniernas invandring till Sverige tycks det som försvenskningen av utländska namn blir mer ovanligt. Det är kanske ett beslut på individnivå, men det får effekt på gruppnivå.
Svenskarna intalas, som amerikaner, att ”alla namn är svenska namn”, men de vet att detta är direkt osant. Vi får människor som håller fast vid hemlandets religion vilket också är en betydelsefull markör, inte bara ett individuellt religiöst val. Den svenska skolan undervisar i hemspråk, fast invandrarnas hemspråk nu skall vara svenska.
Ett oroande tecken är hur få invandrare som intar en assimileringsvänlig linje och bjuder till i namnfrågan. Man vill inte ses som illojal i sin diaspora som man uppfattar som känslig i denna fråga. Svenskarna verkar intala sig själva att en svensk kulturindifferens är civilisationens högsta stadium. Den svenska kulturneutraliteten är dock, vid närmare begrundan, inte så neutral. En godkänd kultur skall vara fossilfri, jämlik och antirasistisk (för att nämna några av de många förvalda ”måsten” som ingår i ”den svenska öppenheten”). Om invandrarna blir förvirrade har den svenska staten stor skuld i detta.
Invandraren bör därför lyssna mer på de lärdomar om mänskligt beteende denne fick i hemlandet, mindre på svensk desinformation. Sverige kan framstå som tomtens julverkstad, där det arbetas hårt för att sedan låta allt skänkas bort. Migrationsverkets informerar om närmast oändliga mänskliga rättigheter, men svenska folket som helhet har samma förväntningar som en reciprok individ.
Tjänster bör belönas med gentjänster för att inte upphöra. Att övergrepp och bedrägerier accepteras av myndigheterna är inget tecken på att befolkningen också tänker acceptera detta i all oändlighet. Befolkningens största brist är att de har ouppfostrade politiker som den inte avsätter och bestraffar för sina brott, vare sig det handlar om oduglighet eller regelrätt landsförräderi.
Svenska politiker tycks så egotrippade att de vill ta vara på varje möjlighet att slösa bort skattebetalarnas pengar. Nu senast 150 miljarder till EU:s återhämtningsfond för corona som till huvuddel går till underskott i eurosystemet som svenska folket i en folkomröstning 2003 valde att inte delta i. Men nu gör vi det ändå. Det är inte oförklarligt att många invandrare ser svenska politiker som senila donatorer som letar efter insamlingsbössor som de kan trycka ner pengar i.
Men för en långvarig relation till svenska folket bör invandrarna se svenskar som mer lika människor i sina hemländer, de ogillar starkt skeva relationer där de själv hör till förlorarna. Nationalekonomer har en enkel regel: ”Det förekommer inga gratisluncher”. Dessvärre har svenskarna valt ouppfostrade härskare som insisterar på att invandrare har rätt till just sådana luncher och att detta aldrig ska ta slut.
De huvudskyldiga för det svenska slöseriet är svenska politiker. I Sverige finns en stor mygelekonomi och i den bör man uppfatta de svenska myndigheterna som huvudmän, och bidragsmissbrukarna som medbrottslingar.
Att inte försvenska sina namn kan ses som en indikation på svaga incitament att övergå från hemlandets kultur till en svensk. I Sverige anses ordet ”assimilering” påträngande, och myndigheterna använder istället det diffusa ordet ”integration”. Det ordet indikerar att det kanske primärt är svenskarna som ska assimileras. Och kanske är det det som är tanken i detta nya, mindre svenska, Sverige.
