Hela asylsystemet är ytterst kostsamt och ineffektivt, vilket också gör det moraliskt förkastligt. Asylhanteringen av ett mindre antal människor, av vilka en minoritet uppfyller kriterierna för flyktingar, kostar mångdubbelt så mycket som FN:s flyktingkommissions hjälp till de många som är verkligt nödställda. Asylinvandringen sväller till något som liknar en folkvandring. Konsekvensen av detta är att det uppstått ett akut behov av en radikal omläggning.
De mänskliga rättigheterna är rättigheter som stater lovar att ge till sina medborgare. Men de lovar inte all världens människor att med påtryckningar och vapenmakt upprätthålla vissa önskvärda regler i alla världens länder. De lovar inte heller att, om de inte lyckas genomföra en demokratisk imperialism, som kompensation erbjuda människor i skurkstater rätt att flytta till demokratiska länder. Människor kan be om att komma in i ett land på samma sätt som man kan fria till en person eller söka jobb – men det normala svaret är nej. Att man själv vill ha ett ja är inte tillräckligt. Nöd är inget tillräckligt starkt skäl, när det finns många andra i lika eller större nöd.
Ska en person söka asyl verkar det bättre att införa att personen får söka från utlandet och om det ges ett ja så får hon komma in. Nu är det tvärtom. Först skall man ta sig på ett illegalt sätt, därefter ska man bli omhändertagen under lång tid medan ansökan behandlas. Man borde vända på regeln. Det går inte att söka när man kommer hit; de som bara kommer bör skickas tillbaka.
Vilka ska då få asyl? Det är en fråga om ett lands generositet så det första att besluta är hur många riksdagen anser sig ha råd att ta emot. När ramen är klar prioriterar man exempelvis efter den sökandes utsatthet, effekt för reformistiska krafter i hemlandet och för nytta för mottagarlandet. Det finns ingen anledning att ha gemensamma internationella normer. Det finns heller ingen anledning att ha en komplicerad byråkratisk process som därutöver kan vara länkad till en ytterligare juridisk processordning.
Den sökande ber om en favör och ett nej är därmed ett nej till fortsatt process. All jordens befolkning kan inte ha en potentiell rätt att bo i Sverige som är kopplad till en rätt att bo här i något år medan frågan utreds på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Asylrätten har blivit en svulst med slöseri, bedrägeri och kriminalitet.
Sverige och andra europeiska nationer bör säga upp flyktingkonventionen från 1967, New York-protokollet. Asyl ska inte vara en ”mänsklig rättighet” utan endast en möjlighet som mottagarlandet erbjuder på sina egna villkor. Det bästa sättet är att ersätta den internationella konventionen med en nationell policy. Om asyl är ett sätt att rädda människor som flyr för sina liv så skall verksamheten läggas in i biståndsbudgeten. Där ställs automatiskt den rätta frågan: Är denna dyra och fuskimpregnerade asylverksamhet något som bör prioriteras eller ett system som bör prioriteras bort? Det är inte en separat verksamhet som kan bedrivas på löpande räkning, utan måste, som all annan offentlig verksamhet, hålla sig inom de budgetramar som riksdagen fastställt. Riksdagen bör fastställa ramen i antalet människor och ange riktlinjer till beslut för den myndighet som beslutar i de enskilda fallen.
Flyktingklassningen speglar idag inte en akut flyktingsituation utan en emigrationsorsak som kan ligga långt bak i tiden. Det är ofta en fråga om vidarebosättning av människor som vill leva ett bättre liv och därför söker sig till bättre fungerande länder. Detta är i sig förståeligt, men knappast något för en svensk regering att prioritera.
Asylhanteringen har nu fått både Schengenavtalet och Dublinöverenskommelsen att haverera. Allt fler länder släpper in migranter och hoppas att de flyttar vidare till andra länder. Det blir ett Svarte-Petterspel som förstärks av Sveriges och Tysklands hållningslösa politik som de nu vill ska stöttas upp genom att andra länder går in för att hjälpa till med de kostnader och problem som den ”generösa” politiken medför. EU-samarbetet måste göras om och gränsskyddet förbättras. Framförallt måste det yttre gränsskyddet stärkas upp. I dagens märkliga mediala klimat kritiseras Ungern som håller kontroll på sin gräns, medan de som misslyckas med uppgiften hyllas som humanitära föredömen.
I dag stöder även många invandringskritiker systemet med kvotflyktingar som organiseras av FN. Dess främsta attraktion är att det är ett åtagande för ett bestämt antal personer. Men inte heller den verksamheten framstår som lämplig att prioritera. Kvotflyktingar visar sig speciellt svåra att integrera på mottagarlandets arbetsmarknad och det finns för många flyktingar i lägren för att avtappning genom dessa kvoter skall ha någon väsentlig betydelse. De internationella ansträngningarna bör istället läggas på att skapa fred och, om inte det lyckas, fredade zoner så att befolkning i lägren kan flytta tillbaka till sina länder och påbörja en mer normal livsföring i väntan på freden.
Dagens öppna-hjärtat-politik är framförallt en sluta-tänka-politik. Man hyllar sentimentalitet och ser tanklöshet och ointresse för konsekvenser som en naturlig följd av en dominerande empatisk läggning. Men önskar man visa upp en populär humanitär attityd, så bör man uttrycka det på ett sätt som inte äventyrar landet och dess framtid. Invandringsentusiasterna bör göra tankeexperimentet att deras barn kritiserar dem och undrar hur Sverige under denna tid kunde föra en så självdestruktiv invandringspolitik. ”Tänkte inte på det” och ”det kändes rätt just då” kommer knappast att bedömas som acceptabla förklaringar.
Det nuvarande systemet måste skrotas då det brister i varje hänseende. Ett minimumvillkor för att kunna ha en reglerad invandring, vilket myndigheterna påstår att vi har, är att de som får nej också avvisas. Men i hela EU utvisas endast 40 procent av dem som får avslag på sin asylansökan. De flesta länder anser det för besvärlig att utvisa dem. Asylhanteringen fungerar inte heller i andra länder än Sverige, men vi är förmodligen sämre än snittet då ”de papperslösa” ges en rad extra möjligheter att kringgå en utvisning. De har rättigheter såsom sjukvård, och ansvarige minister Ygeman upprepade i samband med att illegala invandrare ska eftersökas och utvisas, att polisens misstankar dock inte får ske på basis av hudfärg, hårfärg, språk eller religion. Den ena handen stoppar vad den andra påstås utföra.
Den demokratiska kontrollen över migrationsmyndigheten saknas. Den beslutar med politikens tysta godkännande en rad märkligheter som smygs igenom. Det accepteras att de asylsökande inte visar upp identitetshandlingar, vilket ger dem ökat utrymme för att hitta på en berättelse som myndigheterna berörs av och tror kan vara sann. Riksdagen beslöt hösten 2012 om temporära uppehållstillstånd för syrier. På egen hand införde Migrationsverket en ändring i maj 2013: ”En person med ursprung i Syrien behöver endast göra det sannolikt att han eller hon är från Syrien för att få uppehållstillstånd”. Verket expanderade tillståndsgivandet från syrier till ”sannolik syrier” – kanske även till ”möjlig syrier”. Hösten 2013 införde biträdande generaldirektören permanenta uppehållstillstånd för syrier i stället för temporärt uppehållstillstånd; en ny mångmiljardkostnad som övertrumfar riksdagens tidigare beslut. Varken politiker eller journalister reagerar på att en frågeställning som var ett kontroversiellt riksdagsbeslut, ett år senare ändras genom ett myndighetsbeslut.
Illegala förtjänster är nog ovanliga inom invandringsindustrin, men många gör stora legala förtjänster vilket utgör starka incitament. Det stora problemet är att handlingar som stöder migrationen är systemskadliga. Varje person som lyckas bluffa sig till ett permanent uppehållstillstånd kommer sammanlagt att kosta skattebetalarna flera miljoner. Nu ägnar sig militära och civila räddningsbåtar i Medelhavet åt att hjälpa smugglarna med att föra in människor i Europa. SJ låter dem åka gratis och utan legitimation. Passmyndigheten utfärdar ett obegränsat antal pass till dem som ”tappar” sitt pass, över 100.000 svenska pass beräknas vara på drift. Gränskontrollen är bristfällig och utvisningsarbetet försummat. Polisen kan inte stävja upplopp och bilbränder; antalet no go-zoner ökar. Det svenska samhällssystemet visar en rad dysfunktionella drag.
Då förmågan inte finns att hindra eller sortera alla asylsökare så gäller det att resa mer effektiva spärrar. Detta, om man inte ser en invasion av migranter till Europa som ett spännande multikulturellt projekt med 100-tals miljoner nya potentiella medborgare. En del agitatorer för ökad invandring agerar alltmer som en destruktiv självmordssekt som önskar det västerländska samhällets undergång för en dröm om paradiset.
Den förda politiken hjälper inte konfliktländer att komma på rätt spår, utan sprider bara människor från dysfunktionella kulturer till fungerande länder. Detta betyder i praktiken att problemen sprids globalt istället för att avgränsas. Mot kommunismen drev väst en politik kallad ”containment”, en ”inkapsling”. Man sökte inte omvandla kommunistiska länder, men förhindra att fler länder destabiliserades och kom under kommunistiskt inflytande. Idag behövs en motsvarande politik mot islam för att inte en omfattande invandring av muslimer skall påbörja en islamisering i väst som underminerar vår kultur och vår samhällsfred. De som migrerar från Syrien är inte annorlunda mot de syrier som driver kriget; det är främst personer vars hem hamnat på fel sida frontlinjen. De flyr inte från islam eller Mellanösterns kultur, utan med oförändrade kulturella värderingar flyttar de till högre löner och bidrag. Tanklösa människor ritar skyltar med refugees welcome och invandringsindustrins avlönade ser fram mot ännu mer skattepengar till verksamheten. Det är dags för medborgarna att kräva en radikal kursomläggning.
Lördag 21 december 2024
