Efter krav från bl. a. Daily Mail har justitieministern Nick Herbert beslutat att bilder och uppgifter om efterlysta brottslingar skall offentliggöras kontinuerligt. Dels vill man underlätta infångandet och dels vill man vill varna allmänheten, så att inte fler människor onödigtvis blir brottsoffer.
Publiceringsregel: "Name and shame"
Liksom i Sverige före 1965 är den brittiska polisen kommunal. De lokala polischeferna åtnjuter en viss självständighet och är lyhörda för allmänhetens synpunkter på polisarbetet.
När poliskåren i Bolton är missnöjd med den publicering som görs av tidningarna sätter man upp egna plakat med bild, namn, brott och straff. Man koncentrerar sig på oförbätterliga tjuvar och personrånare. Plakaten sätts upp i de områden där brotten är begångna. Syftet är att visa för brottsoffer och skattebetalare att rättvisa skipas. Assisterande överkonstapel Terry Sweeney:
"Människorna vill veta vad som händer med de brottslingar som förpestat deras stadsdel."
I Manchester köpte polisen utereklam med grafiskt behandlade bilder som visade hur två av de värsta medlemmarna i det fruktade "Gooch-gänget" torde komma att se ut efter sina 35 år i fängelse.
Förhoppningen är att bilderna skall avskräcka de unga som överväger en kriminell karriär.
Polisen delar även ut flygblad för att visa vad man har lyckats med. Den öppna policyn kring dömda brottslingar fick kritik i media men en opinionsundersökning visade att 87% av Manchesterborna kände sig "mer positiva" till polisen efteråt.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
"Svenska" brottslingar skall döljas
I Sverige är prioriteringarna annorlunda. Media, politiker och polischefer är överens om att de som drabbats av brottslingarna och de som står för deras kostnader inte har ett skvatt att göra med vilka dessa personer är.
För att börja överst i maktstrukturen varnar självaste Publicistklubben journalister för att berätta för mycket om brottslingar. Och när en publicist varnar, då lyssnar en journalist. Följande står i de s.k. publicitetsreglerna:
"Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet."
Publicisternas omsorg om brottslingars känsloliv förtjänar inte att tas på allvar. Det som riskerar att skadas i deras värld är inte människor utan partier, som riskerar att förlora röster. Vad gäller människor och brottslighet är det väl känt i både Sverige och England, ja överallt i världen utanför Publicistklubbens styrelserum, att brottslighet bedrivs bäst i hemlighet. Därför är det underlåtenhet att publicera som ger allvarliga konsekvenser - i form av fler brott och fler skadade.
Även politikerna lägger stor vikt vid att hindra att information om brottsligheten når väljarna. Inom ramen för det nordiska samarbetet begärde Danmark 2010 en öppen redovisning av faktorerna bakom den svenska våldtäktsvågen. Politiken reagerade nervöst. Centerpartiets rättspolitiske talesman Johan Linander förklarade för Nyheter24 att danskarna inte behövde tas på allvar. De ville bara "diskreditera den svenska migrationspolitiken". PK-reportern och politikern fokuserade därefter sitt samtal på våldtäktsvågens verkliga orsaker: Attitydproblem och ökande anmälningsbenägenhet. Linander avslutade med att hänvisa till en pågående utredning. Och så var den lilla saken ur världen.
Polisen står i givakt och följer samma linje. För att undvika att politikernas migrationspolitik blir diskrediterad berättar man så lite som möjligt om landets brottslingar. Numera har det blivit så absurdt att polisen inte ens lämnar ut signalement på farliga brottslingar som man efterspanar.
