Sveriges författarfond har två huvudsakliga uppgifter. Den ena är att till litterära upphovsmän dela ut den statligt reglerade biblioteksersättning som utgår var gång svenska författares verk lånas ut vid offentliga bibliotek. Den andra är att via ackumulerade fondmedel (oberoende skattemedel, även kallad författarfondens fria del) premiera enskilda författarskap genom att dela ut stipendier till författare eller översättare som enligt styrelsens bedömning gjort sig förtjänta av dessa. Det finns ett stort antal olika slags stipendier, allt från mindre punktstipendier för kulturellt utbyte, via ett-, två-, fem- eller tioåriga arbetsstipendier, till särskild författarpenning (tidigare kallad garanterad författarpenning).
Författarfondens styrelsemedlemmar tillsätts huvudsakligen av regeringen (år 2012 var dessa inalles nio stycken) samt av Författarförbundet (15 stycken år 2012) i vilket man alltså rimligen måste vara medlem för att komma ifråga som ledamot i fondstyrelsen. Dess ledamöter nomineras av Författarförbundets valnämnd och godkänns vid förbundets årliga stämma.
Med tanke på att Författarförbundet inte kräver mer än två publicerade verk av en författare för att överväga vederbörandes ansökan om medlemskap i förbundet, skulle man kunna tänka sig att även Författarfondens styrelse präglas av lika stor variation i sin sammansättning som det litterära utbud den är satt att bedöma och premiera. Så visar sig vid närmare granskning ej vara fallet. Den gemensamma nämnaren för de av Författarförbundet tillsatta ledamöterna i Författarfondens styrelse och arbetsutskott är tvärtom att de huvudsakligen är utgivna av Bonniers, samt att de, trots att de är aktiva styrelseledamöter, själva uppbär garanterad författarpenning.
För att exemplifiera detta redovisar jag nedan resultatet från styrelsens beredning av stipendier för våren 2012. Antalet sökande var denna gång 930. Av dessa fick 162 någon form av stipendium. Att närmare granska alla dessa författare och deras kopplingar till Författarfonden, Författarförbundet och Bonniers är inte nödvändigt för att styrka mitt principiella resonemang. Jag har därför koncentrerat mina efterforskningar till att ta reda på vilka som från och med året 2012 mottagit de ekonomiskt sett tyngsta stipendierna. Det rör sig därvidlag om den särskilda författarpenningen som i dagsläget uppgår till 178 000 kr per år, och som varje år delas ut till ett tiotal särskilt förnämliga skriftställare.
En stor del av Sveriges författarelit åtnjuter i dagsläget denna lönegaranti. Såväl Henning Mankell som Jan Guillou har tidigare innehaft garanterad författarpenning. De har emellertid avsagt sig denna skattepliktiga inkomstkälla i takt med att deras egna royaltyinkomster växte. Däremot står många andra kända mediahushållsnamn däribland Göran Hägg, Ernst Brunner, Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Jacques Werup, Sigrid Combüchen, Lars Norén, Maria-Pia Boethius, Klas Östergren och svenska akademiledamoten Katarina Frostensson på Författarfondens avlöningslista. Ett litet antal stipendiater har sina garantier vilande (de är alltså inte upphävda), antingen på grund av de innehar en betald heltidstjänst någonstans, eller för att de av annan anledning inte motsvarar rådande skattetekniska kriterier. Man ska också minnas att ingen författare fått garanterad författarpenning utan att personligen, det vill säga på eget bevåg, inkomma med en dokumenterad ansökan. Man är alltså aldrig "ofrivillig" stipendiat.
Våren 2012 utökades listan på de svenska författare som framgent uppbär särskild författarpenning om för närvarande 178 000 kr/år med följande tio namn:
Erik Andersson (utgiven på Bonniers)
Stefan Gurt (utgiven på Wahlström och Widstrand, som är del av Bonniers)
Kenneth Andersson
Pamela Jaskoviak (utgiven på Bonniers)
Salim Barakat
Cilla Naumann (utgiven på Bonniers)
Aase Berg (utgiven på Bonniers)
Göran Rosenberg (utgiven på Bonniers)
Jörgen Gassilewski (utgiven på Bonniers)
Per-Eric Söder
Av de tio författare som år 2012 mottog särskild författargaranti är med andra ord inte mindre än sju utgivna av Bonnier-koncernen, som dessutom varje år toppar statistiken vad gäller erhållande av litteraturstöd via Kulturrådet (för en detaljerad redovisning av Bonniers förödande dominans då det gäller litteraturstöd, se min bok Tillsammans är vi svaga, kapitel 3: Ett besök på Kulturrådet, Leo förlag, 2007). Undantagen från denna regel är i år Salim Barakat, en kurdisk författare som skriver på arabiska. Översatta till svenska har hans böcker med stöd av Kulturrådets kommitté för kulturell mångfald utgivits av Bokförlaget Tranan; Per-Eric Söder är estradpoet, och Kenneth Andersson illustrerar pekaböcker, utgivna på Alfa Beta, för barn upp till två år.
Ovan nämnde Jörgen Gassilewski lanserade tidigare i år sin på Bonniers utgivna diktsamling och detta är inte hämtat ur innehållet, det är verkets fulla titel : pärla barbie klistermärke. Vi hade vi inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att. Om det esoteriska innehåll som döljer sig bakom denna fantasieggande titel skrev Aase Berg, förutvarande redaktören vid Bonniers Litterära Magasin (och själv känd inte minst för sina självutlämnande graviditetsdikter) i DN den 17 februari 2012:
"Gassilewskis text försöker, stammande och valhänt, hjälpa oss att bryta det hypnotiska pärlpillrandets upprepningstvång. Men samtidigt är glaspärlebluffens lockelser så starka att när diktrösten plötsligt börjar snacka skillnader i fyrhjulsdriften mellan olika japanska bilar blir jag genuint engagerad: yes jag visste det, det är en Subaru jag vill ha!"
För denna hermeneutiska närläsning belönades Aase 2012, av bland andra Jörgen Gassilewski, med författargaranti från Författarfonden. Inte nog med det: Jörgen såg i samma veva till att också ge sig själv samma garanti. Hur är det möjligt? Förklaring: Jörgen Gassilewski har enligt Författarfondens egna verksamhetsberättelser och offentliga handlingar suttit som ordinarie ledamot i Författarfondens styrelse både under 2011 och 2012!
Något förvånad över att fondstyrelsens ledamöter synbarligen ogenerat delar ut stipendier till sig själva, ringde jag upp Författarfondens Karl-Erik Holm för en kommentar. Han försäkrade att Jörgen Gassilewski varit tjänstledig från sitt styrelseuppdrag i två år. Dock förmådde han inte ge någon förklaring till varför samme Gassilewski likväl stått upptagen som aktivt beslutsfattande i styrelsens Verksamhetsberättelse för 2011, i Budgetläggningen för 2012 samt vid Beredningen av stipendier våren 2012.
Kanske stämmer det att han inte varit fysiskt närvarande vid styrelsens överläggningar trots att han anges som aktiv ledamot i alla tre fallen. Jag vet inte, ty jag har bara Karl-Erik Holms ord att lita till. Men även om det faktiskt förhöll sig som han säger: hade det inte varit både anständigt och rimligt att begära att Gassilewski måste avgå helt ur styrelsen om han som författare avser att ansöka om särskild statlig inkomstgaranti? Misstanken är nämligen annars att han bara begärt tjänstledigt under den tid då den egna ansökan behandlas i styrelsen för att sedan kunna återuppta sitt lukrativa styrelseuppdrag så snart de egna styrelsekollegerna behandlat hans ansökan.
Till Jörgen Gassilewskis försvar ska sägas att han befinner sig i gott sällskap. Av samtliga 15 ledamöter och suppleanter (tillsatta av Författarförbundet) som befolkar Författarfondens styrelser och olika utskott under verksamhetsåret 2012 uppbär inte mindre än sju garanterad författarpenning. Det rör sig om följande individer (årtalen inom parentes anger från och med vilket år den årliga ersättningen utbetalts):
Elisabeth Helm (1995). Översättare åt Bonniers.
Jörgen Gassilewski (2012). Utgiven på Bonniers.
Elisabeth Rynell (1992). Styrelseledamot och ledamot i arbetsutskottet och ordförande i beredningsutskottet. Utgiven på Bonniers.
Göran Bergengren (1996). Utgiven av bland andra Natur och Kultur.
Mats Berggren (2002). Utgiven på Alfabeta.
Inger Johansson (1992). Även ledamot av internationella utskottet. Översättare åt Bonniers.
Ia Lind (2005) Översättare åt Bonniers.
Enligt Författarfondens egna riktlinjer delar fonden ut stipendier och särskilda författarpenningar till:
"upphovsmän som uteslutande eller huvudsakligen är yrkesverksamma som författare, översättare eller bokillustratör och som övertygat i sin litterära verksamhet, både med hänsyn till litterär kvalitet och till verksamhetens omfattning."
Detta är en neutral och vid definition som rimligen borde leda till att litterär kvalitet, mångfald och variationsrikedom premieras av den fond som till de i Sverige verksamma författarna delar ut skattemedel i form av bidrag och stipendier. Som man ser är detta dock inte i särskilt hög grad fallet. Bonniers författare har redan en enorm uppbackning via mediajättens egna kanaler. Därtill kommer att Sveriges Radio och SVT i stor utsträckning går i Bonniers ledband och sällan uppmärksammar något författarskap eller något förlag i den litterära, ideologiska, geografiska eller ekonomiska periferin.
Det är lätt att inse vad detta förhållande innebär för åsiktsbildningen och det fria ordet i Sverige. Förutsatt att man inte som Jan Guillou och Herman Lindqvist sett till att skriva så pass populära och säljande böcker att man blivit ekonomiskt oberoende fram till döddagar, och av det skälet kan kosta på sig lyxen att fälla ett eller annat kontroversiellt yttrande, har man att välja mellan att antingen inordna sig i den ideologiska konsensus som de ledande förlagen, med Bonniers i spetsen, och de dominerande riksdagspartierna torgför som den enda och sanktionerade sanningen, eller så får man försmäkta utan chans till offentligt erkännande i den madrasserade korridor som den allmänna meningen låter dem vandra som inte förstått att i tid krypa in i tvångströjan och lägga munkavle på sig själva.
Med det tryck Bonniers utövar även på staten är all samhällskritik och åsiktsbildning som inte först bett Dagens Nyheter om lov att få yttra sig praktiskt taget dömd att uppträda som vore den fascistiskt propagandamaterial. Allt som inte understryker den officiella sanningen brännmärks som kätterska uppfattningar, allt medan de officiellt godkända jasägarna badar i stipendier, styrelseposter, utmärkelser och mediauppmärksamhet. Bonnierkoncernens dominans av mediautbudet i Sverige ger helt enkelt författare utgivna av bonnierförlagen oerhört mycket större chanser att bli omskrivna, uppmärksammade och lanserade än författare som utges på mindre, oberoende och/eller alternativa förlag.
Naturligtvis kan man inte förhindra att bonnierföretagen söker maximera utdelningen på sina investeringar: även Bonniers har rätt att söka litteraturstöd för enskilda titlar och deras författare har rätt att söka stipendier från Författarfonden. Det kan emellertid i längden knappast vara gynnsamt för demokratin och den litterära mångfalden i ett samhälle om en stor förlagsgrupp inte bara är kommersiellt dominerande, utan dessutom på olika sätt lägger beslag på merparten av de skattemedel som rimligen avsatts för att i fördelnings- och rättvisesyfte stödja sådana författare som gör sig till tolk för andra stämmor i samhället än de som just Bonniers utsett till samhällets litterära och ideologiska megafoner. Ty ingen vill väl ändå ha fräckheten att påstå att Bonniers, sin obestridliga ledarställning till trots, inom sina väggar förmår ge utrymme för hela den svenska faunan av intressanta författare och goda översättare?
Följden av att Författarfondens styrelseledamöter i så stor utsträckning själva är författare/översättare tillika stipendiater utgivna på Bonniers, och med detta associerade förlag, är att den statligt finansierade stipendieverksamheten blivit till en klubb för den rådande kulturella nomenklaturan där kandidater, både till styrelseposter och stipendier, i allt högre grad rekryteras ur de egna leden, för att inte säga bland de egna personliga vännerna. Man ska nämligen minnas att den särskilda författarpenningen är en livslång ekonomisk garanti fram till dess en författare självmant väljer att gå i pension. Så snart någon erhållit denna inkomstgaranti görs inga ytterligare efterforskningar rörande vederbörandes fortsatta produktion. Vem som helst kan med gott samvete härefter tystna eller nöja sig med att kläcka fram en abstrus liten diktsamling vart femte år utan att någon, inte ens styrelsens medlemmar, har möjlighet att protestera. Till Författarfondens slutna och sekteristiska karaktär bidrar ytterligare det faktum att den inte anser sig skyldig att lämna någon som helst motivering till sina beslut.
Svenska läsande medborgare och skattebetalare har emellertid i den mån ett statligt lönegarantisystem för författare överhuvudtaget ska tillåtas förekomma, och den frågan tål verkligen att diskuteras en demokratisk rätt att kräva att alla typer av litteratur har möjlighet att premieras utifrån rättvisa och nyanserade bedömningar, gjorda av människor som besitter allmänt erkänd kompetens på litteraturens område. Dock lyser oberoende litteraturforskare och allmänbildade experter med sin frånvaro i fondstyrelsen. Istället sitter författarkotterier och självutnämnda gillen enväldigt till doms över den samlade litteraturproduktionen i landet.
Även om inte Bonniers ensamt regerar över Författarfonden är dess massiva påverkan på de statligt finansierade kulturinstitutionerna tillräckligt uppseendeväckande för att påkalla en stark protest från en utomstående. Det säger sig självt att ingen författare, kulturjournalist, översättare, fotograf och illustratör som uppburit kontinuerligt stöd från Författarfonden, alldeles oberoende av hur nära bonniersfären han befinner sig, har minsta intresse av att kritisera styrelsens sammansättning och tillvägagångssätt. Jan Guillou kan, som sagt, i kraft av sin tryggade ställning kosta på sig att då och då påtala denna ojämna maktfördelning. Men han har inget vitalt ekonomiskt intresse av att se den reformerad. De som är aktuella föremål för Författarfondens ömma omsorger har naturligtvis ännu mindre anledning att stå upp i båten. Hos dem som ännu inte erhållit några stipendier från fonden, eller kanske någon gång mottagit ett punktstipendium, lever naturligtvis hoppet om att en dag premieras på riktigt. Följaktligen kan man bara vänta sig att en relevant kritik mot fonden riktas från dokumenterat kvalificerade skribenter som vet med sig att de under rådande politiska förhållanden ty man misstage sig icke: Författarfonden är i hög grad en statsmaktens förlängda arm aldrig kommer att premieras inom systemet, det vill säga, från sådana vars åsikter inte råkar passa det mediaetablissemang som i dagens läge självsvåldigt vakar över sina egna privilegier.
Det görs, som bekant, stort nummer, särskilt bland författarna och deras intresseorganisationer, av folkets demokratiska rättigheter, inte minst vad avser det fria ordet och åsiktsförtryck runt om i världen. Så i teorin. I praktiken styrs dock just det svenska samhällets åsiktsbildning av ett slutet sällskap för inbördes beundran där inte en djeful släpps över tröskeln som inte först kysst och försvurit sig till det politiskt korrekta korset i tamburen. En av denna politbyrås viktigaste och mest inflytelserika medlemmar är författarinnan Maja Hagerman, förutvarande förlagschef på bokförlaget Ordfront. I sin prisbelönta bok Det rena landet (med undertiteln: om konsten att uppfinna sina förfäder) beskriver hon Sveriges förgångna, dess historia, som en black om foten på den moderna, upplysta nationen:
em>I dag talas det vitt och brett om det 'mångkulturella Sverige', och det med de bästa avsikter. Men det är min tro att det gamla arvet ändå lever kvar i det fördolda så länge man inte gör upp med det. Jag tror nämligen inte att det går att göra sig fri från barlasten från det förflutna förrän man blir medveten om att den finns där, och kan ta upp den till närmare granskning.
Om detta således är vice ordförandens fasta övertygelse även inom ramen för Beredningsutskottet: vilka reella (till skillnad från teoretiska) chanser har en författare som inte reservationslöst delar Maja Hagermans uppfattning om historien som något man till varje pris kritiskt måste göra upp med, att få något som helst bidrag från en författarfond som förment existerar för att främja den kulturella mångfalden och spridningen av det tryckta fria ordet?
Avslutningsvis: Göran Rosenberg, känd kulturjournalist och uppburen författare, mottog även han i maj 2012 Författarfondens särskilda författarpenning. Den 4 juni tillkännagavs på Albert Bonniers hemsida därjämte att han av Svenska Akademien tilldelats Gun och Olof Engqvists stipendium på 160.000:- för den på detta förlag utgivna boken om sin fars resa från Auschwitz till Södertälje. Den 26 november 2012 tilldelades han även Svenska Förläggareföreningens Augustpris på 100 000:- i kategorin skönlitteratur (!) för samma bok av en jury bestående av Jonas Modig, förutvarande förlagschef vid Bonniers och bonnierägda Wahlström och Widstrand; Malin Ullgren journalist och opinionsbildare vid bonnierägda Dagens Nyheter; Jenny Lindh, husbibliotekarie (spalten Fråga bibliotekarien) vid bonnierägda Dagens Nyheter; Kerstin M. Lundberg vid Sveriges Radio, vars vänsterorienterade redaktion som bekant står i lika ständigt som intimt samarbete med bonnierförlagen. Sagda Lundberg instiftade exempelvis 1993, i samarbete med bonnierförfattarinnan Monika Lauritzen, Sveriges Radios romanpris. Den femte medlemmen i styrelsen var bokhandlaren och representanten för Svenska Bokhandlareföreningen (SBF), Olav Magnusson. Det kan vara intressant att i detta sammanhang uppmärksamma följande citat från Svenska Förläggareföreningens hemsida: Vi arbetar för en öppen och fri bokmarknad med största möjliga utrymme för förlag att etableras och utvecklas.
Trots att Bonniers således även inom Sveriges förläggareförening uppenbart styr och dominerar stipendieutdelningen, missunnar jag inte för den skull Göran Rosenberg hans många utmärkelser de är säkert välförtjänta, inte minst mot bakgrund av Förintelsens ständiga aktualitet. Däremot undrar jag verkligen varför han, med sin solida ställning inom kommersiella media, och med sitt oförvitliga rykte som samvetsgrann, kritisk intellektuell, känt sig föranledd att ansöka om statlig lönegaranti för att trygga sin framtid?
LARS HOLGER HOLM
Lars Holger Holm är författare, frilansskribent och violinist. Han har varit programledare för P2:s Klassisk förmiddag och har publicerat sig i bland annat Svenska Dagbladet, Moderna Tider och Samtidsmagasinet Salt. Bland hans verk återfinns Tillsammans är vi svaga, Helvetets förgård och Drömmen om Ultima Thule.
