Vad kan vi lära oss av Alexander Bengtssons självmord?

Uppdatering tillagd i efterhand: Länken till Europadomstolens dom där Sverige fälldes för TV3:s uthängningar har rättats och finns att läsa här.

Den 24 mars hittades en död man i en utbränd bil i Ödeshög. Allt tyder på att den döde är M-politikern och antirasisten Alexander Bengtsson, 20, från Uppsala. I dagens Aftonbladet antyder vänster­journalisterna Olof Svensson och Jonathan Jeppsson att politikern kan ha mördats eftersom han anmält en lång rad hot före händelsen.

Åklagarmyndigheten har emellertid släppt ett pressmeddelande där man skriver mellan raderna att händelsen är ett självmord och att Bengtsson valde att ta sitt liv efter att ha delgivits misstanke om flera fall av falskt larm. Alexander Bengtsson hade en lång historia av att anmäla och söka uppmärksamhet i media för påstådda mordhot från högerextremister och rasister. Hot som alltså, av allt att döma, var ren bluff.

Precis som denna redaktion begrep naturligtvis vänsterpressen att just den här 20-åringen led av någon form av psykisk problematik och att de brott han anmälde sannolikt aldrig hade ägt rum. Frestelsen att få skriva om nazist­attacker och hot från höger­extremister blev emellertid för stor för etablissemangets journalister. Så man valde att publicera flera intervjuer med Alexander Bengtsson där han fick sitta med namn och bild och dra sina uppenbara lögner inför miljonpublik.

Någon vill kanske skylla den tragiska händelsen på "alternativ media". Om det fortfarande bara hade funnits vänstertidningar i Sverige så skulle ju Alexander Bengtsson ha kunnat ljuga i samtliga rikstäckande medier, dömas för det och ändå veta att bluffen aldrig skulle komma att uppmärksammas i en enda mediekanal i hela landet. De enda politiker som blivit uthängda för liknande saker tidigare är ju två sverigedemokrater. Givetvis inte för att SD:are har en unik benägenhet att falskanmäla brott, utan för att lokalpolitiker ur andra partier inte namnges när de avslöjas.

Men så är det inte längre. För Alexander Bengtsson var risken uppenbar att karriären och privatlivet skulle ödeläggas av uppmärksamheten i bland annat denna tidning. I värsta fall kan det ha inverkat på utgången av händelsen.

Det finns publicister i Sverige som tycks få en kick av att driva privatpersoner till självmord. Det mest uppenbara fallet är mångmiljonären Robert Aschberg, som efter att ha förmått en 21-årig utvecklingsstörd man att ta sitt liv 2011 fick blodad tand och lanserade "Trolljägarna", där privatpersoner, ofta med psykiska problem, förnedras och hängs ut för kommentarer på nätet som de påstås ha skrivit. Fria Tider uppmärksammade tidigare hur Aschbergs uthängningar står över lagen i Sverige, och tidigt denna månad dömdes till sist den svenska staten av Europadomstolen för att man gett TV3 carte blanche att ge sig på enskilda helt utan rättsliga begränsningar.

Aschberg och TV3 är dock undantag. För de flesta publicister, oavsett politisk hemvist, är självmord som resultat av en publicering den värsta mardröm man konfronteras med i tjänsten. När personer som omskrivs i negativa sammanhang måste identifieras görs alltid överväganden av den typen: Klarar de av det här? Kan vi skriva så här? I Sverige har man traditionellt ställt stora krav på försvarlighet vid namnpubliceringar och oftast hamnar tidningarnas beslut rätt.

Förutom när ämnet är politiskt laddat.

De senaste åren har vänsterideologin fått springa före förståndet i många, många fall. "Trolljägarna" är ett uppenbart exempel, men liksom i fallet med Alexander Bengtsson orsakar mediehusens propagandamakare även stora problem när de försöker skapa sina egna hjältar. På Fria Tider har vi exempelvis alltid kunnat strunta i att namnge vänsterextremister som begår brott. Det handlar ju om vanliga småkriminella, trots allt. Men när Bonniers släpar in diverse vänstergangsters i sina tv-soffor och presenterar dem som alltifrån "experter på rasism" till redaktörer för motorbilagan, då måste vi naturligtvis nyansera bilden en aning.

När det handlar om journalister och politiker på riksnivå kan man oftast skriva som man vill och publicera lite vad som helst, så länge det är sant. De vet hur det fungerar och har hunnit vänja sig vid offentligheten. Men när det gäller vanliga medborgare är utvecklingen mot politiskt motiverade namnpubliceringar olycklig. Därför är Europadomstolens dom mot Sverige välkommen. För sköra individer kan negativ medieuppmärksamhet vara dödlig. Fallet Alexander Bengtsson är en tragisk påminnelse om det.