Att döma av pressmeddelandet efter den senaste domen mot Warren Hill finns inga tvivel om att Hill bluffat för att verka dummare än han är, för att försvarsadvokaten skall kunna hävda att han är utvecklingsstörd. Det framkom att Hill har blivit antagen och befordrad inom amerikanska flottan. Familjemedlemmar har tidigare förklarat att han som ung, medan hans far ännu bodde hemma, var familjens överhuvud. Men för Amnestys kampanjchef Brian Evans spelar sanningen ingen roll - och Aftonbladet m.fl. instämmer genom att rapportera om "den 52-årige förståndshandikappade Warren Hill".
1:a och 2:a klassens fångar
För Amnesty finns det första och andra klassens fångar. Herr Hill hör uppenbarligen till den första klassen. Till samma priviligierade grupp hör i stort sett alla som döms för exempelvis knarksmuggling och mord i "världssamfundets" nya fiendeland Iran. Amnesty utgår i sin propaganda från att alla fångar i Iran är oskyldigt dömda, medan pressens krigstrummor mot landet mullrar.
Handlar Amnesty om att hjälpa maktlösa fångar eller mäktiga politiker? Mest det sistnämnda. Liksom i den mordlystne skyddslingens fall är det till synes korkade beteendet förmodligen ett utlopp av kriminell makt- och förstörelselusta snarare än någon harmlös utvecklingsstörning. I Amnestys fall är det vänsterns "långa march genom institutionerna" som givit resultat. När massmedia, skolor och universitet var avverkade blev det hjälporganisationernas tur. Och idag ägnar sig Röda Korset, Rädda Barnen och Amnesty International åt propaganda för feminism, u-landsinvandring och HBT-frågor - istället för att hjälpa de behövande.
När det gäller verkliga politiska fångar och oskyldigt dömda höljer sig Amnesty i tystnad:
- Den tyske kemidocenten Germar Rudolf har utsatts för ett avancerat justitiemord med förgreningar i USA. Att domen mot Rudolf, i motsats till den mot Hill var politisk är uppenbart redan från brottsrubriceringen, "Upphetsning av massorna". Men vad är det då som gör att Amnesty verkar finna Warren Hill vara ett lämpligare umgänge för våra döttrar än Germar Rudolf? En ledtråd kan vara att den sistnämnde, som var forskare vid Max Planck-institutet, åtog sig att göra en vetenskaplig undersökning av gaskammaren i Auschwitz. Resultatet presenterades i bokform och det var den boken som staten tackade för med 30 månaders fängelse.
- Betydligt längre och i ett filippinskt fängelse sitter Andreas Solemo och Stefan Sederholm. Efter att ha drivit en laglig cyber-sex-studio åtalades och fälldes de för "human trafficking", något som uppenbarligen inte alls hade förekommit. Formuleringar ur själva domen visar att det var sexualmoraliska skäl som låg bakom att de båda IT-teknikerna dömdes. Trafficking-anklagelserna tjänade som förevändning, eftersom svenskarnas verksamhet var laglig. Lalae Garcia från en fillippinsk kvinnorättsgrupp kommenterade domen i samma anda som den var skriven - enligt henne var domen "en viktig seger i kampen mot utlandsägda porrföretag". Någon viktig seger i kampen mot den typ av brott som de åtalade dömts för ansåg tydligen varken hon eller domarna att domen utgjorde! Domen föregicks av diplomatiskt tryck från USA - Filippinerna hade från detta land mottagit mångmiljonbelopp som u-hjälp, öronmärkt för bekämpning av trafficking. När filippinska myndigheter på amerikanernas fråga sedan inte kunde förklara vart dessa pengar tagit vägen fick de båda svenskarna agera syndabockar. Solemo och Sederholm är fängslade på livstid.
Endast politiska åsikter eller handlingar skyddsvärda
På fråga via e-post angående Solemo och Sederholm förklarar Amnestys informationssamordnare Bobby Vellucci att Amnesty inte agerar "i fall som handlar om kriminellt åtal (oavsett skuldfrågan) om vi inte anser att åtalet används för att straffa de dömda pga sina politiska åsikter eller handlingar, eller deras etnisk tillhörighet, kön eller sexuell läggning. Eller om åtalet leder till dödsstraffet och ett avrättning är sannolikt. Detta är uppenbarligen inte fallet här. Och vad gäller överföring av dömda till Sverige för att avtjäna straff är det enbart UD (och regeringen) som har befogenhet att agera."
En eufemistisk typ av hate speech
Beträffande Germar Rudulf kommer Amnesty undan på ett ännu elegantare sätt: Organisationen för befriande av politiska fångar konstaterar att den olycklige kemisten nog är en hat-talare, som förtjänar sitt straff. Visserligen en "eufemistisk" talare, men ändå. Amnestys upprördhet går inte att ta miste på:
"Germar Rudolf, Ernst Zundel och andra som förneka att Förintelsen ägde rum eller att det "inte var så är farligt" inte är fall som Amnesty tar upp: att förneka Förintelsen anses av bl.a. Amnesty att vara en eufemistisk typ av "hate speech". En person som förnekar att Förintelsen ägde rum - trots väl grundade historiskt bevis - påstår egentligen att alla dokument som bekräftar Förintelsen är falska och indirekt påstår att alla offer för Förintelsen ljuger. Eftersom judar, romer, homosexuella och handikappade personer var de huvudsakliga offren för Förintelsen, och dessa fortfarande är utsatta för diskriminering anses förnekande av Förintelsen att förespråka hat och framkalla diskriminering.
Amnesty inser inte att personer som har dömts för "advocacy of hatred" är samvetsfångar. Internationella lagar som Amnesty baserar sitt arbete på förbjuder "hate speech", t.ex artikel 20(2) av den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter: "Any advocacy of national, racial or religious hatred that constitutes incitement to discrimination, hostility or violence shall be prohibited by law.""
Amnestys informationssamordnare avslutar i auktoritär, kulturmarxistisk anda: "Alltså, yttrandefrihet är ingen absolut frihet"
Amestys USA-avdelning verkar misslyckas med att hålla den 52-årige flickmördaren vid liv. Avrättningen sköts visserligen upp vid en rättsförhandling förra måndagen, men detta berodde på ett fel i procedurerna, som skall rättas till. En av sex domare reserverade sig mot beslutet.
