Det påstås frekvent och anklagande att nationalstaten, detta tidigare hyllade fundament för samhället, står i motsatsställning till demokratin, freden och globaliseringen.
Historiskt har nationalstaten och demokratin växt fram tillsammans. Traditionella stater hade undersåtar – de levde för sig själva enligt traditionella regler i etniska grupper men var frikopplade från staten. Bandet till statsapparaten var huvudsakligen en tribut till dess armé. Den franska revolutionens introduktion av värnpliktsarméer ledde till en ny logik: En man, en röst, ett gevär. Också skattebetalaren behövde skäl för sin solidaritet: Till vem och varför? De politiska partierna behövde en målgrupp och ett syfte. Partier med stort stöd behövde inte bara skapa ett missnöje och krav på förändring, utan också ett konstruktivt projekt. Nationalstaten blev också ett vänsterprojekt under termer som välfärdsstat och folkhem. När undersåten skulle bli medborgare med makt behövdes ett vi-projekt som motiverade.
Demokratin
Undersåtarna i gamla tiders mångkulturella imperium behövde inte känna någon etnisk samhörighet. Detta var emellertid nödvändigt i en demokrati. John Stuart Mill är en av många liberala tänkare som har sett nationalstaten som förutsättning för en demokratisk utveckling: ”Hos ett folk utan samhörighet, speciellt om man läser och talar olika språk, kan inte skapas den eniga allmänna opinion som är nödvändig för att få representativa institutioner att fungera", konstaterade han. "Demokratin kan bara blomstra när gränserna för statsmakten huvudsakligen överensstämmer med de för nationaliteten”.
Alternativet till nationalismen som kitt är ett medborgarskap som bygger på en patriotism till staten och dess regelverk (civic citizens i kontrast till ethnic citizens). USA:s demokrati bygger i hög grad på en sådan ”författningspatriotism”, men utgör ett undantag. Grundregeln kan sägas vara att demokratier behöver vara nationalstater. Nationalism leder inte till diktatur, men nationalstatens och demokratins popularitet utgör en lockelse för varje diktator att koppla sin ambition och politiska retorik till såväl folkets intressen som allmänna val.
Både individualism och nationalism kräver en viss handlingsfrihet – subjektet som aspirerar på självständighet drar en linje, en gräns mot omvärlden. Genom demokratin blev undersåtarnas intressen inkluderade i staten, men inte utlänningars. Traditionellt talas om jord och blod som de två fundamenten för nationalismen. Moderna teoretiker följer i den franske filosofen Ernest Renans fotspår och lägger till ett antal faktorer – gemensam religion, språk och historia– som bidrar till en nationell gemenskap. Detta ska tolkas som att alla faktorer kan bidra, men ingen är nödvändig. Frågan är om gemenskapskänslan är så stark att demokrati kan byggas från en bas av samhörighet eller inte. Men varken demokratin eller nationalstaten är endast en mentalitet, de är också i hög grad system som bedöms efter sina materiella prestationer. Hyperinflation, korruption och militära motgångar undergräver den rådande ordningens legitimitet och skapar möjligheter för nya, eventuellt odemokratiska, regimer. Demokratins företrädare är ofta dess värsta fiender om de inte axlar sin roll.
En liberal nationalstat är en kompromiss mellan gemensamma kollektiva lösningar och en ovanligt hög frihet för individen att avvika från samhällsnormerna. Många egalitära teoretiker menar att staten ska omfördela från rik till fattig men för övrigt vara neutral i synen på vad som är gott. Nästan alla statliga beslut favoriserar det som ses som det gemensamma intresset men varje enskilt beslut gynnar vissa personer mer än andra. Ett sådant gemensamt intresse är den nationella kulturen. Det ledande skiktet i Sverige och många andra västländer har idag problem med denna prioritering av det nationella projektet. Men vad vi ser är inte en konflikt mellan nationalism och demokrati utan en konflikt mellan eliten och de två idealen. Eliten har blivit mindre intresserad av att utveckla den nationella demokratin, folkhemmet, och övergått till att omvandla den till ett mångkulturellt samhälle. Ett mer öppet och kravlöst medborgarskap innebär dock inte främst en utvidgad demokrati utan en svagare. Medinflytande i EU innebär inte heller en starkare nationell demokrati utan en lägre grad av självständighet.
Freden
Anklagelsen om att hota freden gäller i hög grad för såväl nationalstaten som demokratin. Nationalismen kan bli så stark att den genom demokratin kan ta makten, och denna risk skulle kunna förhindras med en överstatlig politik. Jean Monnet, en av EU:s fäder, beskrev unionen som fredsprojekt: "Detta förslag har en väsentlig politisk betydelse: Att i den nationella suveränitetens murar öppna en bräsch som är tillräckligt begränsad för att uppbåda samtycke, tillräckligt djup för att föra med sig staterna mot den enhet som är nödvändig för freden."
Med ett antal ytterligare år sedan de båda världskrigens katastrof finns skäl att göra andra bedömningar. Empirin visar entydigt att etablerade nationalstater är fredliga och utvecklas mot demokrati. Det traditionella mångkulturella imperiets gränser avgjordes av hur stark dess militärmakt var i förhållande till försvarsförmågan hos omgivande länder. Nationalstaten är bättre avgränsad – det finns en del turbulens kring separatism och etniskt skeva gränser, men freden i Europa beror inte på överstatligheten utan på att de flesta länder numera har gränser som överensstämmer hyggligt med invånarnas etnicitet. Globalt framkommer också tydligt att etniskt splittrade stater är de som är konflikthärjade, exempelvis genom den finske statsvetaren Tatu Vanhanens studier.
Frank Salter lanserade termen "universell nationalism" för att beskriva en allmän strävan mot en självständig stat för den egna befolkningsgruppen. Denna strävan saknar imperialistiska ambitioner och utgår istället från ett pluralistiskt ideal, med monokulturella samhällen i en multikulturell värld. Man ser sig inte som en nation utvald av Gud eller historien, utan har en gängse preferens för de egna på samma sätt som man har ett mycket starkare engagemang för sin egen familj, utan att detta är kopplat till någon form av övermänniskoteori.
På ett märkligt sätt har nationalismen dock demoniserats. Istället propageras för en överstatlig internationalism som ska hålla nationella demokratier i herrens tukt och förmaning för att undvika krig. Samtidigt har eliterna dock engagerat sig i en rad krig som inte haft något folkligt stöd och som visat sig få högst diskutabla följder. Ofta har det rört sig om "humana interventioner" och conflict management där fientliga grupper uppmanas att leva tillsammans i harmoni eller åtminstone i eld upphör. Det låter behjärtansvärt med en global R2P, en responsibility to protect. Empirin talar dock istället för att permanenta konflikter upphör först när nationalstater och demokrati upprättats. Det ligger mycket i det klassiska parollen: "Alla folks frihet, hela världens fred".
Globaliseringen
Den kanske mest frekventa kritiken mot nationalstaten är att den är obsolet. I den nya världen är nationalstaten överspelad då ekonomin blivit global. Statsmakten måste då på något sätt också bli global. Det finns också mer korporativistiska lösningar som kan sammanfattas i en utveckling från government till governance. På ett bysantinskt sätt skapas ett internationellt regelverk som ska skydda mot anarki, men också mot nationalism, protektionism och oönskade demokratiska beslut. Efter att förslaget till nytt EU-fördrag röstades ned i flera folkomröstningar 2005 står det klart att det internationella harmoniseringsprojektet inte kan lita på att få demokratiskt stöd.
Det stora liberala genombrottet på 1800-talet byggde i hög grad på frihet, inte på regleringar. Företag konkurrerade med företag, politiska partier med andra politiska partier och länder konkurrerade med varandra. Utan att darra på manschetten kunde ett lands elit jämföra sig med de utländska konkurrenterna och låta sig inspireras till förbättringar. Mellan länder bedrevs en institutionell konkurrens om att ha minst lika bra villkor för sina medborgare och företag som andra länder.
Nu signaleras en ny linje: Länder ska harmonisera sina lagar och skapa en alltmer likartad ordning, a level playing field, en jämn spelplan på vilken företagen konkurrerar. Det fria konsumentvalet finns kvar, men det fria politiska valet utvecklas mot ett val av tjänstemän som i hög grad får sina instruktioner från högre nivåer inom hierarkin. De nationella politikerna riskerar att gå samma öde till mötes som kommunpolitikerna: De får som huvuduppgift att lokalt genomföra en politik som redan har fastställts på högre ort. Det finns beslut som vinner på att koordineras, men i de flesta fall finns inga fördelar. Varför ska en stor mängd lagar som de svenska partierna med rätt eller orätt är stolta över ersättas av europeiska standardregler? Är det rimligt att tro att Bolognaprocessen i EU skapar ett bra utbildningssystem?
Det som i första hand uppnås med en internationell harmonisering är att beslut permanentas då det ofta är svårare att skrota ett system än att införa det, och att ändra internationella system blir än trögare. Den gemensamma lösningens enda fördel är att dess negativa konsekvenser också drabbar andra länder – den ger ingen komparativ nackdel.
I högtidliga sammanhang hyllar EU subsidiaritetsprincipen, som säger att beslut ska tas på så låg nivå som möjligt och bara centraliseras när det finns starka skäl att göra det. Utifrån det perspektivet är de pågående harmoniseringsprojekten märkliga och destruktiva. En del liberaler hoppas att politiker på högre nivå ska hindra politiker på lägre nivå att fatta destruktiva beslut för företag och individer. Mot detta står möjligheten att det är lättare att uppnå en sådan begränsning genom en nationell demokratisk process.
Olika länder har olika regler och de kan beskrivas som mer eller mindre liberala. Det är varken oväntat eller moraliskt felaktigt att rättigheterna i en rik demokrati är betydligt mer omfattande än i en fattig diktatur. De mänskliga rättigheterna är en uppsättning riktlinjer som statsmakterna deklarerat att de avser att genomföra i sina länder, men det finns inga universellt gällande lagar i någon seriös bemärkelse. De olika nationerna lever i en mångkulturell värld, men söker låtsas att det borde råda en kosmopolitisk jämlikhet och att alla regimer har samma mål.
Slutsatsen av den här genomgången är att de tre kritikpunkterna saknar intellektuell kraft – rent empiriskt tycks nationalstaten och dess innevånare leva rätt väl. Det är snarast eliterna som tröttnat på projektet. Det är påfallande att kritiken mot nationalstaten är ytterst svår att särskilja från kritik mot demokratin. Demokratin behöver en sammanhållning som prioriterar medborgarna ekonomiskt och kulturellt. Den gemenskapen exkluderar dock dem som inte är medborgare men gärna skulle vilja bli det. Kritikerna anser att denna avgränsning är en brist. Men ett öppet medborgarskap leder dessvärre till ett tomt medborgarskap. Världsmedborgarskap må låta tjusigare än ett nationellt, men innebär i själva verket inte mer än en slarvigt skissad utopi.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.
