På ett märkligt sätt har den västerländska stoltheten slagit om och tagit sig alltmer självkritiska, för att inte säga självförnekande, uttryck. Det har uppstått ett självkritiskt jämmer. Detta skuldpåtagande från de västerländska eliternas sida är högst frivilligt och sker inte utan en viss vällust. Den franske filosofen Pascal Bruckners term "etnomasochism" är väl passande.
Tidigare skröt vi om hur folkhemmet lyfte arbetarklassen från misär till välstånd. I ett internationellt och långsiktigt perspektiv har det västerländska samhället uppnått enorma prestationer: Döda vita män har byggt den moderna vetenskapen vars framsteg lyft också andra kultursfärer. Kolonier har släppts fria och erhållit biljoner i bistånd. Det förkättrade patriarkatet har givit kvinnor rösträtt och yrkespositioner, samt släppt ut de homosexuella ur garderoben. Kanske hoppades dessa generationer av vita män att eftervärlden skulle visa dem tacksamhet och respekt. Men följden har istället blivit ytterligare krav.
Ett skäl är det ressentiment som vår framgång skapat i mindre framgångsrika kulturer. Vår materiella rikedom har baksidan att andra blir relativt fattigare och våra vetenskapliga framsteg hotar traditionella och religiösa föreställningar också i andra länder. Invandrarna uppskattar den fetare lönechecken, men självkänslan skadas. Araberna och ryssarna uppskattar att vi köper deras olja, men ogillar sin andraklasstatus. En annan faktor är att vår rikedom kombineras med flathet, och det finns därför många advokatyrorganisationer som uppmuntras till att kräva bidrag och förmåner åt det särintresse de representerar. Den västerländska eliten hoppas att fridstörare blir lugnare om de sätts upp på lönelistan. Detta är generellt en felbedömning – undfallenheten fungerar istället som uppmuntran, så det förvånar inte att det ställs fler krav och riktas ny kritik.
Den självkritik som framförs är bisarr. Västerlandet ber om ursäkt för att den egna generositeten inte är större än den redan är. Eliterna låter förstå att de skulle vilja göra än mer, men väljarna och demokratin utgör ett hinder för ännu högre bidrag. Detta är inte att se som generositet utan som en plikt. Det är som om utbetalningsavierna från socialkontoret har blivit vår tids avlatsbrev. Märkligt nog tar vi inte på oss något moraliskt ansvar för de stora reella övergreppen på andra européer – som vikingarnas härjningståg och de svenska arméernas framfart under 30-åriga kriget. Fokus är istället på "den andre": Romer, handikappade och invandrare som skulle ha tagits bättre omhand, trots att de redan är stora nettomottagare från det svenska samhället.
En bidragande faktor är att den andre tränger sig på genom globalisering och immigration. Vurmen för den andre har både motiverat den omfattande invandringen och sedan förstärkts ytterligare genom invandringens problem. Invandrarnas svårigheter att integreras med vår kultur anses bero på brister i vår kultur. Om inte än värre, att det bottnar i den nationella majoritetens illasinnade syn på den andre.
Generellt anses kolonialister göra fel när de tränger sig på, och de koloniserade anses ha rätt att inte öppna sin dörr. Men denna bedömning vänds idag till sin motsats: De i västerlandet som motsätter sig den nya kolonialismen från syd till nord anses omoraliska. Nationellt självstyre ses inte som en rättighet, utan som ett orättfärdigt privilegium.
Fransmannen Alexandre Del Valle skriver om det rådande botgöringstyranniet och vårt kollektiva självskadebeteende. Han noterar att offentliga medier i princip endast släpper fram en återhållsam kritik av den omfattande invandringen och huvudsakligen från personer som själva har utomeuropeisk bakgrund. Majoritetsbefolkningen anses ha en skyldighet att tiga om de inte vill uttrycka skuldkänslor. Den svenska offentliga debatten har inte hunnit längre än att några ledarskribenter tillåts framföra åsikten att man borde få "ta upp frågan" om volymer, men att faktiskt diskutera volymerna är fortfarande tabu. Alla befintliga regler betraktas som skrivna på stentavlor från Sinai berg.
Det antirasistiska paradigmet har genom lanseringen av "kulturrasism" utvidgat rasistanklagelsen till ett allmänt invektiv. Även om det kan betyda nästan vad som helst så är skurken alltid den vite mannen och den vita kvinnan ofta medbrottsling. Denna anklagelse blir högst antidemokratisk i västerlandet då den riktas mot ”majoritetssamhället”. Demokrati är ingen önskvärd styrelseform om majoriteten är ond.
Islamisterna har varit framgångsrika med sin lansering av "islamofobi", ett begrepp med den bisarra innebörden att all kritik av islam alltid är omotiverad i sak och istället beror på att kritikern har psykiska problem. Enligt de muslimska ländernas Kairodeklaration 1990 ska mänskliga rättigheter tolkas som att agerandet är fritt med det viktiga förbehållet att det som strider mot sharia är förbjudet. Nu söker dessa stater få islamkritik att bli än mer förkastligt genom att också rubricera det som rasism. FN:s råd för mänskliga rättigheter, vars majoritet består av diktaturer, driver en kritik mot västerlandets demokratier med återkommande krav på att förbjuda "rasism" och "rasistiska organisationer" enligt en konvention som antogs 1965. Västerlandet spjärnar emot till viss del genom att försvara yttrandefriheten, men bemöter kritiken om rasism med att man själv är om möjligt ännu oroligare för detta onda.
Även det nuvarande enveckasförsvaret är tillräckligt starkt för att hantera kuppförsök från den yttersta vänstern, högern eller islamisterna. Det största hotet är istället att demokratiska avsteg görs inifrån. I valet mellan att vara demokrat och att vara antirasist har det senare en stark lockelse i det rådande hysteriska klimatet. Det har redan gjorts bisarra avsteg, som lagen om hets mot folkgrupp och en speciell hatbrottsklassning som favoriserar "skyddsvärda grupper". Antirasistiska extremister kan ställa till med stora problem och möter en tvehågsen och konflikträdd statsmakt där den visade svagheten uppmuntrar de beteenden som borde stävjas. Mycket talar för den franske filosofen Alain Finkielkrauts bedömning: "Denna antirasism kommer för 2000-talet att vara vad kommunismen var för 1900-talet: En källa till våld."
En förklaring till etnomasochismen är att eliten propagerar för skamkänslorna. Skuld och skam kan åtskiljas på så sätt att skuld pekar på ett orsakssamband där man som vållande kan känna en plikt att be om ursäkt och kompensera för den skada man har åsamkat. Skam är en socialt ålagd känsla som visar att man fogar sig i rådande sociala normer. Jag tror inte att svenska folket, eller andra västerländska folk heller för den delen, känner någon skuld. Men de vet att man måste visa en sorts skam.
Det finns ett visst inflytande av en kristen tradition som föreskriver att man ska skämmas över ett eventuellt välbefinnande. Detta räcker inte för en autentisk självkritik, men medborgaren är mycket väl medveten om att det ställs krav på bekännelser. Folket svarar lydigt i SOM-undersökningar att romer blir diskriminerade och att de själva är oroliga för främlingsfientlighet. Men kan man verkligen vara orolig för främlingsfientlighet i betydelsen invandrarfientlighet? Eller uttrycker svaren en oro för etniska konflikter? Vem tror man i så fall är de skyldiga – invandrare eller svenskar? Genomgående är frågorna dåligt utformade och mycket talar för att de är medvetet dåliga för att inte ge oönskade svar. Folkliga åsikter kan hävda sig konkret, men i abstrakta frågor är menigheten mer anpasslig. Man instämmer i det som det nya och gamla prästerskapet säger om synd och skam. Ett mesigt och godtroget folk lever inte upp till en medborgarmoral utan låter sig hunsas. Masochismen är i första hand en elitattityd, men utan mothugg blir synen accepterad som den gängse berättelsen även om man själv inte är övertygad om att den är sann.
Eliten tror knappast heller på skuld, men kan arbeta upp en emotionell kritik av den egna etniska gruppen som inte är så mycket en självkritik som ett förakt för sina undersåtar. Det finns inga genuina känslor av skuld, men det finns starka konventioner om hyckleri. Vad som möjligtvis kan anföras till försvar för detta är Jon Elsters hyllning till vad han kallar ”hyckleriets civiliserande kraft”. Självgodhet uppfattas ofta av personen själv som ett tecken på godhet. De som inte känner denna ålagda skam är så moraliskt förkastliga att deras åsikter och intressen kan ignoreras. Eliten iklär sig en roll som moralisk skampåläggare, vilket reducerar deras plikter mot sitt syndiga folk. Rollen blir snarlik kyrkans i tidigare skeden, att klandra och uppfostra folket. Menigheten bör hålla tyst och vara tacksam för att de har det så bra som de har och över att eliten tar det ansvar för skyddsvärda grupper som de själva försummar.
I den svenska självbilden är vi ättlingar till stolta och självständiga bönder, men även svunna tider hade lågt i tak och präglades av konflikträdsla. Nu leder borgerlig bekvämlighet, det Heidegger kallade Komfortimus, till en viss acceptans för överhetens moraliserande. Den så kallade "statsindividualismen" är ingen riktig individualism utan ett förlitande på statsmaktens stöd så att man kan fokusera på sina personliga projekt medan politikerna tar hand om den gemensamma ordningen. Den vanlige medborgaren vill inte bli medansvarig till svåra beslut. Först om hans intressen upplevs som hotade kan han kanske kliva fram och kräva sin plats på agoran. Men utvecklingen har ännu inte drivit fram något uppror, utan etablissemanget kan med smärre mothugg fortsätta med sina moralistiska angrepp på folkstyret.
Fredrik Reinfeldts "julaftontal" är i färskt minne: ”För mig är det en grundläggande fråga, vad är Sverige för land; ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på en gräns eller är det ett öppet land som består av dem som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad de gör av Sverige som är Sverige”. Det var det sista alternativet som Reinfeldt förespråkade.
Nationalitetsbegreppet angrips inte bara i Sverige. Reinfeldts horrörer harmonierar med president Sarkozys minister, Eric Besson, som sökte beskriva den franska identiteten och föreslog följande:
”Frankrike är varken ett folk, ett språk, ett territorium eller en religion. Frankrike är ett konglomerat av människor som vill leva tillsammans. Det finns inga ursprungliga fransmän, bara sådana av blandad härkomst”.
Utan folk finns inget folkstyre, inget gemensamt intresse och ingen folkvilja. Det finns endast ett etablissemang som styr det konglomerat av människor som vill komma hit mitt i livet. Det multikulturella och postdemokratiska samhället är i annalkande om inte folket vaknar upp och reagerar på den pågående urartningen. Det finns ett talesätt som kan ses som brutalt och anklagande, men är intellektuellt kraftfullt och uppfordrar till demokratisk aktivitet: "Varje land har den regering det förtjänar".
Fred och frihet är inga rättigheter som serveras av högre makter utan något som kräver folklig mobilisering för att upprättas och för att vidmakthållas.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.
