Betydelsen av vem som vinner det amerikanska presidentvalet nästa vecka ska inte överdrivas. Politiken styrs sedan länge av en sorts permanent regering, som inte tillsätts i demokratiska val.
Det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg. Blir det Obama eller Romney, är frågan på allas läppar. Men spelar det egentligen någon större roll vilken av dessa två kandidater som tar hem segern? Förmodligen inte.
Claes G. Ryn är professor i statskunskap vid Catholic University i Washington. Han är svensk, men har varit verksam i USA i över 30 år. Förra hösten deltog han i en diskussion i Sveriges Radio som handlade om hur USA:s utrikespolitik hade förändrats sedan Obama efterträdde Bush som president. Ryns svar på den frågan var att några väsentliga förändringar inte hade ägt rum. I själva verket styrs USA, i synnerhet när det gäller utrikespolitik, i stor utsträckning av en slags "permanent regering", förklarade Ryn.
Denna permanenta regering utgörs av ett mycket inflytelserikt nätverk som drar upp rågångar för politiken som amerikanska presidenter, oavsett partifärg, är tvungna att hålla sig inom. Ryn utvecklade vad han menade enligt följande:
"Jag menar med permanent regering till exempel följande. Att när Bush blev president och när den 11 september hände så fanns det redan ett mycket mäktigt nätverk som under lång tid hade förberett att USA skulle gå in i Irak, gå in i Mellanöstern. Och när Obama blev vald så stöddes han i väldigt stor utsträckning av krafter inom det demokratiska partiet som är nära lierade med de andra krafter som ville att USA skulle hjälpa till att sanera Mellanöstern. Man kan säga att det finns två vingar på den här permanenta regeringen, man kivas mellan republikaner och demokrater. Men i synnerhet när det gäller utrikespolitik och speciellt när det gäller politik i Mellanöstern så ligger linjen kvar. Retoriskt så har amerikansk utrikespolitik förändrats något men substantiellt är det i stort sett samma sak."
Ryn fortsatte:
"Många presidenter är särskilt beroende av mycket starka krafter som förde fram dem till makten till att börja med. Om man till exempel tittar på den som blev Obamas stabschef Rahm Emanuel. Han är numera borgmästare i Chicago. Han var rentav frivillig i den israeliska militären i Gulfkriget. Och hans pappa är israel. Och David Axelrod som var hans politiska rådgivare är lika hårt engagerad för vissa intressen i Mellanöstern. Det här är ju inte några tillfälligheter utan bara en exemplifiering på hur år in och år ut ungefär samma politik fortsätter även om man bland demokraterna inte är riktigt lika benägna att använda hökaktiga metoder."
Ryn gör många fler intressanta observationer under diskussionen, som inte bör missas av någon som är intresserad av realiteterna i amerikansk politik. Och den permanenta regering som Ryn talade om har givetvis inte gått upp i rök. Ryns kommentarer är därför lika aktuella idag som för ett år sedan, då inslaget sändes.