Dulny blir knappast den siste

Det var inte helt otippat att Expressen skulle spara lite av Researchgruppens material från Disqushacket och publicera det strax innan valet. Det var, tråkigt nog, heller inte helt otippat att Christoffer Dulny efter ”avslöjandet” om ”hatkommentarerna” skulle lämna sina uppdrag för partiet. SD:s förhållande till skvallerpressen har blivit slentrian och tråkig vardagsrutin. Det bjuder aldrig på några överraskningar och de somnar aldrig osams. Man tycks ha glömt bort löftet om att våga vara obekväma, det som ledde partiet till riksdagsmandat från första början.

I ett vidare perspektiv handlar det inte om nolltolerans mot rasism eller mot tveksamma uttalanden från företrädare – det stadiet har passerats för länge sedan. Vad vi ser är ett parti som lämnat över tolkningsföreträdet och problemformuleringen till de instanser som svurit en helig ed att göra livet surt för partiets sympatisörer. Och i och med det har man också svikit det indirekta löftet om att representera dem som vill ta tillbaka rätten att formulera och lösa sina egna problem.

För så här ligger det till: Vill man nå förändring ”på riktigt” krävs mer än partipolitik. Den som äger problemformuleringen; medier, läroinstitutioner, den kulturella sfären, har minst lika stor makt som marknaden när det kommer till att forma vår mentalitet. Partipolitik, riksdags- och regeringsbeslut är en spegling av denna mentalitet. Inte tvärtom. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har haft viktiga effekter på debattklimatet, taket har höjts en aning och åsiktskorridoren har breddats (även om snusprillorna i taket blivit fler).

Maktbalansen i den kulturella sfären har förskjutits. Det innebär ett nytt förhandlingsläge, möjligheten att bryta mönster och att förändra det offentliga samtalet. Man kan helt enkelt vägra gå med på den vänsterliberala definitionen av begrepp som ”rasism”, ”fördomar” och ”sexism”. I takt med ökad polarisering av det politiska fältet växer också en ny sorts extremism fram. De tolkningsramar som presenteras från vänster blir allt snävare. SD väljer olyckligtvis att titta upp i himlen och vissla, medan Expressen tillåts bestämma ramarna för debatten.

Det finns skäl att ifrågasätta en representant på valbar plats som skriver kommentarer om ”negerslavar” – kan man inte uttrycka sig ordentligt blir det troligtvis svårt att förvalta det ansvar som följer på en politisk post. I fallet med Dulny hade man dock kunnat ta tillfället i akt att lyfta de frågor som förr eller senare måste diskuteras för att vänsterliberala medier inte ska äga hela problemformuleringen. Vi måste diskutera vad som är rasism och vad som är en beskrivning av verkligheten så som många av SD:s väljare uppfattar den. Genom att inte ta strid för Dulny köper man den version av verkligheten som placerar det egna partiet i rasistfacket, och så länge det är det versionen som gäller kommer man aldrig, alldeles oavsett nolltolerans, komma ur det facket. De som har tolkningsföreträdet kommer fortsätta sina drev. Det är det normalläge man gemensamt förhandlat fram, genom den alldeles speciella dynamik som råder mellan SD och dess motståndare: När motståndarna ropar ”rasism” hoppar SD. Det är en tämligen osund relation, och den gynnar bara den som håller i trådarna.

Ingenting tyder på att Expressen någonsin kommer bli nöjda, tvärtom. Researchgruppen hävdar redan att man har kommit över Flashbacks användardatabas. Ett webbforum där närmare en miljon svenskar, och sannolikt hundratals SD-företrädare, har skrivit vad de trodde skulle förbli anonyma inlägg genom åren. Den etablerade definitionen av vad som är rasism blir samtidigt allt snävare. Det enda som kan rädda SD ur den destruktiva relationen med media är att de själva sätter ned foten, bjuder motstånd och kräver rätten att få säga vad som är sant.