Är libertarianismen överspelad? Ron Paul kom och gick. Hans son, Rand Paul, gick utan att ens ha kommit. En artikel i Taki Mag menar att libertarianismen aldrig ens var en grej, att folk hellre vill ha trygghet än frihet och att det blev uppenbart i och med flyktingkrisen. Den lilla libertarianism som för några år sedan ändå såg lovande ut trängdes då bort av den nya, ”alternativa” nationalistiska högern.
Helt klart har en del tidigare frihetliga sökt sig vidare till högerrörelser av det nationalistiska slaget. Folkvandringsproblemen tas som bevis på att libertarianismen skulle misslyckas eftersom alla ”vet” att libertarianism är lika med ”fri invandring” och därmed skulle göra problemen ännu värre.
Detta resonemang är som att beskylla fria marknader för att amerikansk sjukvård är dyr, svensk sjukvård är farlig, bankerna tjänar övervinster, svenska skolor presterar uselt och att det byggs för lite bostäder.
När politisk centralplanering får härja obehindrat tillräckligt länge uppstår med tiden kaos. Det är närapå en naturlag. Centralstyrning kräver byråkrati, likriktning och detaljerade reglementen för att fungera. Det uppstår ett hjärndött paragrafrytteri som främst tjänar paragrafryttarna själva. Lokala behov kan inte tillgodoses, brott kan inte bestraffas, samhället förkalkas. Resultatet blir social förlamning och förödelse.
Medborgarna tröttnar till slut på kaoset och börjar se sig om efter En stark ledare som vågar sätta ner foten. Det är naturligt ty det behövs starka ledare när det råder oreda. Men det som behövs är starka ledare som vågar bryta med centralplaneringen och återföra makten till lokal nivå. Det behövs lokala ledare som kan bryta med huvudstaden som pådyvlar dem centrala dekret om hur många invandrare de måste husera och föda, vilka pedagogiska experiment som ska utföras på barnen nästa termin och så vidare.
Men istället för att ropa efter starka lokala ledare ligger det närmare till hands att göra som man blivit skolad och ropa efter en stark central ledare. Istället för decentraliserad regionalism ropar man på än mer nationalstat-ism. ”Centralplan A är inte bra, vi vill ha centralplan B!” Det finns givetvis bättre och sämre centralstyrning, men på längre sikt är det aldrig en fungerande lösning.
Även om en del libertarianer har ungefär samma idé om idealsamhället som högerfolket förespråkas olika vägar dit. Libertarianer vill lämna politiska beslut till individen och lokalsamhället och förespråkar därför decentralisering med starka lokala ledare som lösning på kaoset. Lokala samhällen får sedan förvalta och utveckla sin egen kultur. Den alternativa högerns anhängare tenderar att ta nationalstaten och en tillhörande nationalstatskultur för given, och istället söka efter rätt ledare att styra den.
Nationalister tenderar dock att förstå betydelsen av kultur bättre än libertarianer. Man måste komma ihåg att libertarianism inte är en fullständig moral eller samhällsfilosofi. Den är enbart ett rättesnöre som talar om när det är legitimt att utöva våld, inget mer. Våld är legitimt enbart i försvar. Det är till exempel inte legitimt att utöva våld mot en person för att man tycker att han ska betala skatt till en samhällsklass som inte själv arbetar utan regerar och lever på skatt; det är inte ens legitimt om denna klass är fler än honom, eller skickar representanter i uniform för att framföra sina hot om våld via ombud.
En regel för när våld får utövas räcker inte som grund för en civilisation med verkliga människor. Man skulle kunna säga att libertarianism är nödvändigt men inte tillräckligt för ett civiliserat samhälle. Ett verkligt samhälle består av människor som har en gemensam syn på egendom och som är villiga att tillsammans försvara varandras egendom.
Ensam är inte stark. Viljan att hålla samman kommer av gemensamma värderingar, traditioner, omtanke och förtroende som växer fram under generationer. Tvärtemot vad somliga (även vissa libertarianer) tror är libertarianismen inte atomistisk. Libertarianism är visserligen kulturagnostisk, men det betyder inte att kulturfrågor är oväsentliga. Tvärtom är de mycket viktiga, men de faller utanför libertarianismens räckvidd.
Nation är en fråga om kultur. Det finns några förklaringar av ordet nation i Svenska Akademiens ordbok. Här är två:
"(1) folk i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur o. d., dels.
(2) samling av invånarna i ett landskap eller en provins"
Kultur är alltså en fråga om nation. Men även om lokal geografisk härstamning. Ett förklarande exempel på det senare från 1793 lyder:
"Gälbgjutare-Lärlingen Harald Rosenberg (är) til Nationen Dalkarl."
I vissa anrika universitetsstäder, till exempel Uppsala, finns än idag nationer. De är ett slags landskapsföreningar där långväga studenter samlas och umgås med kulturfränder medan de studerar i en främmande nation långt hemifrån.
Enligt ovan existerar nationen oberoende av nationalstaten, och existerade innan den. Många har idag svårt med den distinktionen, precis som de har svårt att skilja på stat och samhälle.
Styrkan hos althögern är dess förståelse att kultur har stor betydelse. Dess svaghet är villfarelsen att nationalstaten är nationen, och tron att en bättre centralstyrning är en bra lösning bara man får rätt Ledare (jfr. ty. Führer).
Det är precis omvänt för libertarianismen. Dess styrka är insikten att politik utövas bäst lokalt och i största mån individuellt. Men dess förespråkare skulle göra gott i att komma ihåg att ett fungerande samhällsbygge behöver mer än en konsekvent syn på våldsanvändning. Det behövs ett sammanhållande kulturellt kitt. Det är viktigt att uppföra sig socialt, det är viktigt med midsommar, köttbullar, surströmming, krusbär, kyrkor, sånger, äktenskap, dialekter, folkdräkter och så vidare.
Althögern är på uppgång, men frihetsrörelsen är inte överspelad. Båda har något att lära sig av varandra.
Klaus Bernpaintner
Ursprungligen publicerad på Mises.se. Redigering av Fria Tider.
