Har ni hört den förut? Politiker, samhällsvetare, mediala opinionsbildare, som med ett självbelåtet myndigt tonfall talar om globaliseringens oundvikliga konsekvenser? Om hur företagsflykt, avindustralisering, massiv invandring från tredje världen, maktförskjutning till internationella organisationer, världssamfundets invasioner av olydiga nationalstater, är fenomen som liksom sker av sig själva, som inte går att göra något åt oavsett om man skulle vilja? Om hur motståndare till denna okontrollerbara utveckling består av globaliseringens förlorare - av arga, outbildade män som saknar de kognitiva instrument som krävs för att förstå de plötsliga, radikala samhällsförändringar som de hamnat mitt uppe i?
Vid en ytlig överblick förefaller de flesta stora internationella politiska trender sedan kalla krigets slut peka mot just denna utveckling: mot en ökad internationalisering och en uppluckring av det nationella självbestämmandet. Men det som idag schablonmässigt går under samlingsbeteckningen globalisering är ingalunda något oundvikligt eller automatiskt fenomen. Vad det istället framför allt handlar om är en strategi som medvetet utarbetats av en internationell politisk-finansiell-medial elit som över allt annat strävar efter att föra över ständigt större makt och ekonomiska resurser till sig själva och de sina.
Det är sant att den teknologiska utvecklingen möjliggjort framsteg inom kommunikation och transport som fört världens folk närmare varandra. Men globaliseringen som vi idag känner den är till stor del en myt. På det ekonomiska planet är det tveksamt om antalet internationella finanstransaktioner idag är mycket större än för hundra år sedan. Politiskt har nationalstaterna fortfarande en ohotad position som de absolut viktigaste aktörerna på den internationella spelplanen. Den växande nationalismen och EU-skepsisen i Europa ger samtidigt en fingervisning om att folkflertalet inte alls är beredda att acceptera sina förmenta ledares vackra ord om den moderna globaliserade världen, där den nationella gemenskapen inte längre har något värde eller fyller någon funktion.
Ta invandringen som exempel. Den massiva invandringen av personer från tredje världen till Sverige de senaste decennierna har inte på något sätt varit oundviklig. Det har påvisats otaliga gånger att den förda politiken istället har varit ett resultat av ett ideologiskt skifte mot mångkulturalism under 60- och 70-talet som efter en massiv mediekampanj sedermera klubbades igenom som lag i riksdagen 1975. Sverige hade inte behövt ta emot en enda invandrare om våra politiker så inte hade önskat (förutom, möjligtvis, de kvotflyktingar vi är ålagda av FN att ta emot). Med detta i åtanke blir cynismen hos den politiker som påtalar att vi nu lever i ett mångkulturellt samhälle och att det bara är att acceptera det desto mer påtaglig. Globalisering kräver inte mångkultur, bidrag och integrationspolitik, om nu någon trodde det. Faktum är att den inte ens kräver massinvandring. Titta bara på fullt globaliserade Hongkong och Singapore som klarar sig alldeles utmärkt med total frihandel, fri arbetskraftsinvandring och fri rörlighet för kapital utan att ens se skymten av det inflöde av människor från tredje världen som västvärldens befolkningar tvingas uthärda idag.
Är det något samhällsområde som har globaliserats de senaste årtiondena så är det istället maktsfären. Ledarna för de europeiska länderna har, trots att de fortfarande, formellt sett, röstas fram av folket, alltmer börjat skifta sin lojalitet från sina länders befolkning till den internationella klassen. När elitisten Fredrik Reinfeldt besöker EU-toppmöten och internationella ekonomiska fora är det inte den svenska befolkningens intressen han representerar. När EU detta internationella elitprojekt som redan från början uttryckligen konstruerats som en konspiration för att utplåna de europeiska nationalstaterna ska räddas, då finns någon hänsyn till svenskarnas väl överhuvudtaget inte på agendan. Då finns det ingen gräns för hur mycket av svenskarnas skattepengar Fredrik är beredd att skrapa ihop för att tillfredsställa sina internationella vänner. Att Fredrik över huvud taget vägrar erkänna att svenskarna ens existerar något som hade varit fullkomligt otänkbart för en svensk ledare att säga fram till helt nyligen säger förmodligen mer än alla exempel i världen.
Medkonspiratörer eller kanske snarare nyttiga idioter, det är svårt att säga i denna utveckling är den kulturradikala vänstern. Med sina bisarra kritiska skrivbordsprodukter som genus-, queer- och postkolonial teori har den vänsterdominerade samhällsvetenskapen utrustat de elitistiska medieimperierna med vapen för att bombardera de ännu existerande traditionella samhällsnormer som utgör ett hinder för den internationella klassens drömvärld, där elitisterna kan utöva oinskränkt makt över en globalt, kulturellt nivellerat samhälle av okritiska världsmedborgare och individer, som befriats från alla naturliga och organiska kulturella, religiösa, könsbaserade identiteter.
Det rör sig inte - och det är viktigt att påpeka - om någon centralt styrd världskonspiration med hemliga sekter, satanistiska ritualer och någon sorts master plan, som vissa konspirationsteoretiker vill göra gällande. Istället har vi att göra med grupper av mäktiga människor inom de finansiella, politiska och mediala sfärerna som på grund av en kombination av egenintresse och gemensamma ideologiska övertygelser verkat för att skapa den situation vi befinner oss i idag. Situationen är heller inte oåterkallelig. Den internationella klassens nuvarande ställning är möjlig endast eftersom dess ljusskygga förehavanden inte i tillräcklig grad exponeras för majoriteten av de människor de härskar över.
Det är hög tid att tänkande människor från alla läger som förmår överblicka, och inse faran med, denna utveckling frångår sina inbördes motsättningar och går samman för att formulera en genomtänkt kritik av den globaliserade eliten och dess internationella projekt. Vi måste peka på globaliseringsmyten och visa hur den utnyttjas för att motivera den ödeläggande verksamhet som syftar till att nedmontera nationalstaterna och de traditionella gemenskaperna för att bereda väg för ett samhälle bestående av identitetslösa globala konsumenter. Det är hög tid att samla alla goda krafter och på allvar börja rusta för strid med de byråkrater, akademiker, journalister och politiker som utgör vår nuvarande internationella klass. Redan idag är det nämligen uppenbart att vi utgör det enda embryot till framtidens politiska opposition.
