Officiellt har den amerikanska ekonomin upplevt en återhämtning sedan 2009, då man tagit igen sig från 2007 års lågkonjunktur. Men var finns denna återhämtning? Jag kan inte se den, och det kan inte miljontals arbetslösa amerikaner heller.
Återhämtningen finns bara i de officiella siffrorna över BNP-tillväxt, vars mätmetod tonar ned betydelsen av inflation, och i det så kallade U.3-måttet på arbetslösheten, som visar en minskning bara därför att fler amerikaner har gått från att vara öppet arbetslösa till att nu stå helt utanför arbetskraften.
Ingen annan statistik visar en ekonomisk återhämtning. Vare sig siffrorna över detaljhandeln eller bostadsbyggandet, konsumenternas förtroende eller över lönerna för vare sig tillfälligt eller fast anställda.
Inte heller Federal Reserves penningpolitik tyder på att det föreligger någon ekonomisk återhämtning. Fed fortsätter nämligen med sina expansiva obligationsköp för att upprätthålla negativa realräntor - tre och ett halvt år in i återhämtningen. Naturligtvis är orsaken till Feds negativa räntor inte att man vill stimulera ekonomin, utan att man vill öka värdet på storbankernas tillgångar. "Too big to fail", ni vet.
De låga räntorna höjer priserna på bolånebaserade derivat och andra skuldrelaterade tillgångar i bankernas balansräkningar. Men de leder också till lägre ränteintäkter på pensionärernas sparkonton och till lägre avkastning på investeringar i penningmarknadsfonder och statsobligationer.
Men trots frånvaron av en återhämtning och bristen på arbetstillfällen i USA, stöder republikaner i kongressen fortfarande ett förslag om att öka antalet invandrare som företag ska kunna ta in på arbetsvisum. Storföretagen hävdar att de inte kan hitta tillräckligt många kompetenta amerikaner. Av alla lögner som vi får höra idag, är detta kanske den lättaste att genomskåda.
Arbetskraftsinvandrare fungerar inte som tillskott i arbetskraften, utan som ersättare av den. Idag tvingar företag sina amerikanska anställda att lära utlänningar att utföra deras arbetsuppgifter, och därefter blir de amerikanska arbetarna ersatta. Om kompetenta medarbetare verkligen var en bristvara i USA, så skulle dessa naturligtvis inte bli uppsagda. Om deras färdigheter dessutom var en bristvara, så skulle lönerna stiga och inte gå ned. Och 36 procent av de som tog en civilingenjörsexamen i USA 2011 skulle inte vara arbetslösa idag. I National Science Foundations rapport över hur det har gått för de som avlagt en avancerad examina vid amerikanska universitet, fastslås att endast 64 procent av dessa civilingenjörer har hittat ett arbete.
Som jag har påpekat under många år visar vare sig löne- eller arbetsmarknadsstatistiken att det finns jobb för akademiker idag. Men detta hindrar inte kongressen från att underlätta för amerikanska företag att göra sig av med sina amerikanska anställda - i utbyte mot kampanjdonationer.
Det fanns en tid för inte så länge sedan, då amerikanska företag accepterade att de hade ett ansvar, inte bara för sina aktieägare, utan också för sina anställda, kunder, leverantörer och de samhällen där de var belägna. Idag erkänner de bara ett ansvar gentemot sina aktieägare. Alla andra har kastats till vargarna för att maximera vinsten, och därmed aktieägarnas avkastning och företagsledningarnas bonusar.
Genom att fokusera på de mest lättillgängliga kostnaderna förstör företagen den amerikanska konsumentmarknaden. Att förlägga arbetstillfällen utomlands minskar kostnaderna för anställda och höjer vinsterna, men det minskar också de inhemska konsumenternas inkomster, vilket minskar den inhemska marknaden för bolagets produkter. Tillfälligt kan minskningen av konsumenternas inkomster avhjälpas genom att man ökar konsumenternas skulder, men när konsumenternas skuldsättning slår i taket kan köpkraften inte bibehållas. Konsekvensen av att företagen flyttar sin produktion utomlands är således att man förstör den inhemska konsumentmarknaden.
Idag kommer inte vinsterna på aktiemarknaden från expanderande försäljningsintäkter, utan från arbetskostnadsbesparingar.
USA:s ekonomiska politik har inte fokuserat på de verkliga problemen och på grund av dessa problem ser vi idag det stora amerikanska budgetunderskottet. Eftersom ingen intressegrupp vill bli förbisedd har kongressen inte kunnat ta itu med det över tusen miljarder dollar stora budgetunderskottet, som idag blivit ett spöke som hotar med dollarkollaps och inflation.
John Maynard Keynes klargjorde redan för länge sedan att det inte fungerar att, som Grekland gör idag, försöka minska skuldernas andel av BNP genom att införa åtstramningsåtgärder och sparpaket.
Bland världens länder har USA en unik position. Vi har inte bara vår egen centralbank som kan ge oss de pengar vi behöver för att finansiera regeringens underskott, utan även pengar som tillhandahålls eftersom den amerikanska dollarn är världens reservvaluta, som kan användas vid internationell handel mellan alla länder och därmed alltid är internationellt efterfrågad. Dollarn fungerar alltså som världens handelsvaluta och även som en sparvaluta för länder med handelsöverskott, som ofta investerar sina överskott i amerikanska statsobligationer och andra dollarbaserade tillgångar.
Dollarns status som reservvaluta ger ett stort stöd till dess bytesvärde, alltså priset i utländsk valuta. Utan detta stöd skulle Federal Reserves enorma produktion av nytryckta dollar, efter alla år med kvantitativa lättnader, ha resulterat i en nedgång i dollarns värde, en räntehöjning och en ökning av inflationen. Efter min tid i regeringen har USA blivit ett importberoende land, och importberoende länder är sårbara för inhemsk inflation, eftersom valutan förlorar sitt bytesvärde.
Sammanfattningsvis har storföretagen fokuserat på de mest lättillgängliga kostnaderna vid produktionen av varor och tjänster som det amerikanska folket konsumerar, vilket försvagar och slutligen kommer att förstöra den inhemska konsumentmarknaden. Federal Reserves fokus på att rädda banker, som genom oansvarig avreglering blivit "too big to fail", har skapat en bubbla på obligationsmarknaden med negativa realräntor och en dollarbubbla där dollarkursen inte har minskat trots den stora ökningen i utbud. Både storföretagen och Federal Reserve har skapat en bubbla på aktiemarknaden som baseras på ökade vinster som kommer från lägre kostnader för anställda (ersättning av amerikanska arbetare med billigare utländsk arbetskraft) och från banker som spekulerar med pengar som de får av Federal Reserve.
Denna situation är ohållbar. Förr eller senare spricker dessa bubblor, och följden kommer att bli katastrofal.
PAUL CRAIG ROBERTS
Paul Craig Roberts [ hemsida ] är nationalekonom, författare och kolumnist. Han var USA:s biträdande finansminister under Ronald Reagans första presidentperiod och har sedan dess anlitats som finanspolitisk expert av den amerikanska kongressen vid över 30 tillfällen. Han har varit redaktör vid Wall Street Journals ledarsida och delredaktör vid National Review. Han är aktuell med boken The Failure Of Laissez Faire Capitalism And Economic Dissolution Of The West som kan köpas på Amazon.com.
