Bombhöger utan ledare?

 
”Tomrum efter McCains död”, löd Wall Street Journals rubrik till en förstasidesnyhet som fortsatte:

”Efter John McCains död står kongressen utan sin kanske starkaste försvarare av den robusta internationalism som har definierat det här landets säkerhetspolitik sedan andra världskriget.”

Den bortgångne senatorns livshistoria kommer nu att dominera nyheterna fram tills dess att han begravts vid Naval Academy, hans egen alma mater, denna söndag. Och visst innebär dödsfallet att USA:s interventionister nu förlorat sin främste förespråkare.

Ingen av dem har samma prestige eller mediestatus som McCain.

Och den idé han slogs för – att tvångsmässigt ingripa i utländska affärer för att störta diktatorer och tillsätta demokratiska ledare – verkar vara en idé vars tid är passé.

När 11-septemberattackerna ägde rum var USA enigt om att krossa förövarna al-Qaida. John McCain stöttade sedan president Bushs beslut att invadera Irak 2003, ett land som inte hade något att göra med terrorattackerna.

Barack Obama halkade under sin presidenttid in i norra Syrien, för att stötta det uppror som hade uppstått mot Bashar al-Assad. Ett uppror som ledde till ett sjuårigt inbördeskrig och en av de största humanitära katastroferna i vår tid.

McCain stödde Natoutvidgningen i Östeuropa och Östersjöområdet – ända fram till Rysslands gräns. När Georgien invaderade Sydossetien 2008 men skickades ut igen av den ryska armén utropade McCain: ”Vi är alla georgier nu!”

Han ville se ett militärt ingripande, men Bush, vars förtroendesiffror låg på bottennivå, hade fått nog av de neokonservativas korståg för demokrati.

McCains förakt för Vladimir Putin var inte att ta miste på. När folkmassor samlades på Majdantorget i Kiev för att störta en folkvald men prorysk president, var McCain där och hetsade upp dem.

Han stödde beslutet att skicka vapen till den ukrainska armén för att bekämpa proryska rebeller i Donbassområdet. Han var en anhängare av USA:s stöd till Saudiarabiens intervention i Jemen. Och det kriget visade sig också bli en humanitär katastrof.

John McCain var ett krigshök och stolt över det. Men år 2006 hade de krig han orsakat kostat Republikanerna makten i både representanthuset och senaten.

År 2008, när han själv stod på valsedeln, bidrog krigen till att kosta honom presidentposten.

Under 2016 skulle den republikanska majoriteten komma att överge McCain och hans skyddslingar. Både senatorn Lindsey Graham och partiets presidentkandidat Donald Trump sa att de skulle försöka komma överens med Ryssland och befria USA från de krigsåtaganden som McCain hade hjälpt till att dra in landet i.

Men trots att interventionismen nu alltså både förlorat sin store ledare och visat sig oförmögen att attrahera en majoritet av de amerikanska väljarna fortsätter den att vara en kraft att räkna med. Och denna kraft driver oss nu att stödja det saudiska kriget i Jemen och att söka en regimförändring i Iran.

Men även om någon av dessa projekt skulle ha några möjligheter att skapa ett fredligare och mer välmående Mellanöstern, så har inget tidigare projekt lyckats visa sig framgångsrikt på den punkten.

Den utrikespolitik som vann kalla kriget – uppdämning – formulerades av George Kennan och fullföljdes av en rad presidenter, från Truman till Bush den äldre. Men efter kalla krigets slut har ingen övergripande amerikansk strategi någonsin fått ett klart stöd av en majoritet av den egna befolkningen.

Bush den äldres ”nya världsordning” avvisades av Ross Perots ekonomiska patriotism och av Bill Clintons babyboomers som ville att utdelningen från USA:s seger i det kalla kriget skulle spenderas på hemmaplan.

Med Bush den yngres korståg för demokrati i syfte att ”stoppa tyranniet i vår värld” grusades för alltid frukterna av Woodrow Wilsons idealism.

Men om Bush den äldre och Bush den yngres utrikespolitiska agendor – tillsammans med McCains interventionism – har visat sig ineffektiva, vad är då USA:s övergripande strategi?

Vilka är de övergripande målen för amerikansk utrikespolitik? Vilka är de vitala intressen som alla eller nästan alla amerikaner anser att vi slåss för?

”Ta bort den där puddingen, den har inget tema”, sa Winston Churchill. Storbritannien förlorade ett imperium men har fortfarande inte funnit sin roll, löd Dean Achesons hårda omdöme 1962.