Den siste neokonservative

Publicerad 19 november 2015 kl 17.05

Ledare. Dick Erixon är förmodligen den borgerliga debattör som har sundast åsikter när det kommer till sådant som lag och ordning och civilsamhällets betydelse. Men även om hans blogg erbjuder mycket läsvärt inom dessa ämnen tyngs helhetsintrycket ner av hans envist kvardröjande neokonservatism.

Dela artikeln

För den som önskar en påminnelse är neokonservatismen en i huvudsak amerikansk idéströmning vars mest kännetecknande drag är uppfattningen att USA genom vapenmakt ska sprida det amerikanska levnadssättet, kulturen och statsskicket runt hela världen. Det var inflytelserika neokonservativa rådgivare och politiker i George W. Bushs kabinett som fick den förre amerikanske presidenten att kasta in sitt land i Afghanistan- och Irakkrigen. Och det är samma föreställning som föranleder USA att bekämpa Bashar al-Assad istället för Islamiska staten i Syrien.

Eftersom de båda krigen innebar fundamentala fiaskon har neokonservatismens stjärna dalat. När talibanerna respektive Saddam Hussein försvunnit från makten skulle demokratin slå rot och friheten blomstra, hade de neokonservativa lovat, för sådan är människans natur. De neokonservativa fick fel. Inget av de invaderade länderna gick att modellera efter USA. Istället ersattes auktoritära men stabila (och i Iraks fall: sekulära) regimer av etnisk splittring, sekterism och religiöst våld. Islamiska staten är det främsta exemplet på en organisation som kunnat växa sig stark i det maktvakuum som uppkommit efter Saddam Hussein och vid sidan av den hårt pressade al-Assad.

Terrorattackerna i Paris häromveckan påminde oss om de neokonservativas draksådd. Det avspeglas också i de mera jordnära reaktionerna från andra sidan Atlanten. Angående den utlovade upptrappningen i kampen mot IS skriver The American Conservative: “Denna gång är det kritiskt att kriget faktiskt utkämpas mot den verkliga fienden – inte mot en fiktiv fiende som lyfts fram av interna grupperingar med en annan agenda. Det är precis vad som inträffade efter den 11 september – när de neokonservativa övertygade Dick Cheney, och genom honom president Bush, att ansluta sig till deras sedan länge antagna agenda om att få till ett krig mot Irak, trots att landet inte hade någonting med 11 september att göra. Att IS ens existerar beror till stor del på denna missriktade åtgärd. USA förstörde den irakiska staten och lade grunden för radikalisering och islamisering av hundratusentals irakiska sunnimuslimer. De som en gång utgjorde den irakiska försvarsmakten blev nya militära ledare för IS.”

Man skulle kunna tro att de som stöttat de amerikanska krigskampanjerna i Mellanöstern, i ljuset av verkligheten, skulle ompröva sin hållning. Men på Dick Erixons blogg lyser självrannsakan med sin frånvaro. Istället menar han att förra veckans terrorattacker ger de neokonservativa rätt: ”Efter 11 september 2001 var president George W Bush redo att slå ut förtryckande diktaturer och därmed ge muslimer frihet, rättsstat och demokrati. Afghanistan och Irak fick nya konstitutioner och genomförde allmänna val. Avsikten var att etablera fria folk eftersom fria människor inte angriper andra. Det var en väg till fred.”

Tyvärr missbedömer Erixon muslimernas längtan efter ”frihet, rättsstat och demokrati”. Kulturellt och historiskt rotade företeelser som fungerar väl i västvärlden är vare sig en självklarhet eller ens önskvärt överallt. Det borde inte vara en kontroversiell ståndpunkt och de senaste decenniets succesiva destruktion av ordningen i Mellanöstern är ett talande bevis för det. Det vore klädsamt om neokonservatismens förespråkare var villiga att erkänna den egna ideologins tillkortakommande och söka en mer realistisk position. Det lär dock inte ske och det finns starka skäl för det.

Den svensk-amerikanske statsvetaren Claes G. Ryn har likställt de neokonservativa med franska revolutionens jakobiner. Han har till och med döpt den förra gruppen till de ”nya jakobinerna”. Det saknas heller inte likheter. Båda grupperna företräder en utopisk människosyn som tydligt bryter med västerlandets klassiska och kristna uppfattning om människan som kluven mellan gott och ont. Vare sig nya eller gamla jakobiner menar att god moral uppnås genom goda vanor och handlingar, eller genom att människan håller sina svaga sidor under uppsikt. För jakobiner och neokonservativa är det moraliska inte en fråga om självkontroll utan om förmågan och ambitionen att sprida rätt sätt att leva, dvs. frälsa världen för ”demokratin och jämlikheten”.

”De nya jakobinerna omtolkar radikalt vad de menar är 'principerna' för den amerikanska statsbildningen”, konstaterar Claes Ryn. ”Dessa principer tillhör hela mänskligheten, påstår de, och de rättfärdigar därmed amerikansk global hegemoni”. Neokonservatismens ideologiska fundament är inte konservativt, namnet till trots. Rötterna leder tvärtom långt vänsterut. Att resultatet av neokonservatismens praktiska implementering är skräckinjagande blir med den vetskapen helt förståelig.

I flera frågor intar Dick Erixon sunda högerperspektiv som många borgerliga debattörer missar. Det är därför svårt att begripa hur han kan omhulda en vänsterideologi som är så misslyckad både filosofiskt och praktiskt.

FRIA TIDER


Tingsrätten motiverar sitt "humana" straff. Bara "lindrigt våld" när kongolesen höll fast och våldtog flickan i Stockholmsparken. 0 Plus

Branschen varnar: Gäng angriper plogbilar och hotar förare. Orsaken är missnöje med mängden snö i Sverige, enligt företrädare för snösvängen.0 Plus

Artisten "förtvivlad" över mångkulturella utvecklingen. Att vi har gränser och nationer har en orsak, enligt stjärnan.0 Plus

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.