Det accelererande hotet mot demokratin kommer inte främst från politiska extremister eller islamister och inte heller från en globaliserad ekonomi. Det centrala hotet är att den nationella eliten sviker det nationella projektet.
Demokratin bygger på att eliten har ett begränsat mandat: De politiska representanterna ska verka i folkets intressen och visa respekt för folkviljan. Båda dessa krav är dock begränsande och många makthavare lockas därför av att se sig som folkets uppfostrare snarare än tjänare. Uppfattningen att det alls finns ett folk blir ett grundskott mot demokratins lojalitetskrav.
På många plan sker en förflyttning av politisk makt från parlamenten till överstatliga organisationer, i första hand EU. Argumentet är att eftersom ekonomin blir alltmer global så måste även politiken överge nationen och bli postnationell. Genom sådana fusioner blir dock makten inte endast starkare – det vi ser är också ett skifte från självständighet till ett begränsat medinflytande. Det kan också ifrågasättas vad det är för stordåd som den aggregerade politiska makten kan uträtta. Det synbara resultatet är i första hand en harmonisering av regler på gott och ont, och en tydlig avdemokratisering i takt med att ett etablissemang av administratörer och jurister får allt större makt.
Den inflytelserike statsvetaren Arend Lijphart lanserade begreppet "konsociationell demokrati" för att beskriva en konsensusinriktad politisk modell som främst är avsedd för att hantera mångkulturella samhällen. Då sådana samhällen saknar en stark sammanhållning hyser minoriteten motvilja till att endast ha en mindre grupp representanter i parlamentet som inte får vara med i regeringen. Lijphart förslog därför ett samregerande med en stor majoritet som lösning på problemet.
Ett av de problem som u-länder dras med är att all makt i samhället ligger hos den verkställande makten. Ett makthavande parti som förlorar ett val förlorar allt och får kanske aldrig en chans att återkomma. Valfusk är ett sätt att undvika förlust och konsociationalism ett annat. Genom att inte ge upp hela regeringsmakten kan en valförlust kanske accepteras.
Det Lijphart argumenterade emot var den demokratiska grundmodellen i ett majoritetsvalsystem, där två block gör sitt bästa i att anpassa sin politik till väljarnas önskemål och det vinnande blocket bildar regering. Politiker kan se en trygghet i det samregerande alternativet; där avsätts de inte av väljarna utan endast, möjligtvis, av den egna partiorganisationen. Detta innebär dock en mycket stor inskränkning i väljarnas makt då en effekt av en sådan stor koalition är att det endast finns en marginaliserad opposition.
Vid tiden för den franska revolutionen hade inte de mänskliga rättigheterna drabbats av hyperinflation – idag finns nämligen inte mindre än 1377 sådana "rättigheter", som proklamerats av FN och Europarådet i 64 olika konventioner. Då proklamerades bara fyra mänskliga rättigheter och en av dem var rätten att "göra motstånd mot förtryck". I en fredlig och rimlig tolkning så innebär den rättigheten att rösta bort regeringen. Jag bedömer det som befogat att se möjligheten till bortröstningen som viktigare än tillsättningen av en regering. Det senare är en fråga om att bedöma löften, medan bortväljandet har ett bättre beslutsunderlag. Det är också hotet om att bli bortröstad som gör att en regering skärper sig och avhåller sig från auktoritära utsvävningar.
EU ser sig i hög grad som en mångkulturell federation som fokuserar på social representation. Sverige hade tidigare Margot Wallström och nu Cecilia Malmström som kommissionär. Man kan dock ifrågasätta om de utnämningarna har något värde för Sverige. En kommissionär har en post som tjänsteman åt EU som helhet, inte som någon sorts svensk ambassadör, så en speciell hänsyn till Sverige vore tjänstefel.
Efter valet till Europaparlamentet 2014 ställde de befintliga nio kvinnliga kommissionärerna kravet att minst 10 av de 28 tillträdande kommissionärerna skulle vara kvinnor. Den sociala representationsidé som här kommer till uttryck är märklig; kommissionärerna anses på ett metafysiskt sätt representera sitt land och sitt kön medan de i tjänsteutövningen ska avhålla sig från just detta. Denna oklarhet återfinns i allt konsociationalistiskt tänkande och smyger sig fram också inom demokratiska nationalstater. Istället för en nationell enhet och politisk pluralism så främjas social mångfald och politisk kohandel. Identitetspolitik som markerar avvikelse från det nationella omhuldas, vilket leder till en segmentering av samhället.
Ett samhälle som är tydligt organiserat enligt den konsociationella modellen är Libanon. Makten delas där mellan 18 olika religiösa grupper. Någon har rätt till presidentposten, en annan till premiärministerposten och en tredje tillsätter talmannen. Tanken är att "alla ska med".
Statsvetaren Leif Lewin kallar modellen för ”samarbetsdemokrati” medan statsvetaren Donald Horowitz gör en mer kritisk bedömning och menar att tanken bakom den konsociationella modellen är en idé om ett slags kartell bestående av elitgrupper. Jag går på Horowitz linje och tycker "kartelldemokrati" är en passande term. Dels finns en risk för att samarbetet brakar ihop och slutar i inbördeskrig som i Libanon och dels att parterna har ytterst svårt att få ihop en regering och en politik. Den flamländsk-vallonska höger-vänster-koalitionen i Belgien förhandlade i 541 dagar innan den fick ihop en regering 2011. Även utan inbördeskrig och regeringskris är det en diskutabel ordning. Politikerna gör upp över väljarnas huvuden och väljarna har ingen praktisk möjlighet att förkasta politiken i nästa val, eftersom alltför många politiker är med i kartellen. Den mänskliga rättigheten att byta regering elimineras.
En allt större del av den förda politiken cementeras i konventioner och avtal som försvårar politisk förändring. Den federala nivån består av en rad andra instanser än EU-kommissionen och Europaparlamentet. De ingående ländernas medinflytande späds ut och skyldigheten att lyda de centrala direktiven blir större. Juristerna tar över, makten judikaliseras. Varje ändring ett land gör kan leda till att en grupp som upplever en försämring hävdar att dess rättigheter kränkts. En trolig utveckling är att avnationaliseringen och avdemokratiseringen fortsätter i takt med att nationerna segmenteras och inspireras av den redan etablerade kartelldemokratiska ordningen på EU-nivå.
En närbesläktad global trend är det som kallas from government to governance. Regelverk skapas och upprätthålls i en närmast korporativ process. Näringsliv och så kallade icke-statliga organisationer är redan involverade i en rad olika projekt med politikens välsignelser. Här är det breda uppgörelser som gäller. Ju fler som är med desto färre är utanför och emot. Då det korporativa systemet är starkt knutet till den italienska fascismen är det inte så populärt att framhäva kopplingen till korporativism. En viktig skillnad är att i de totalitära staterna så var korporativismen en sorts staffage. Representanter för småbönderna, kvinnoorganisationerna, kulturarbetarna osv trädde fram och betygade hur den sociala kategori de skulle representera älskade ledaren och partiet. Det var en sorts social teater då alla representanter i första hand var lojala medlemmar i partiet.
I de icke-totalitära samhällena är de olika sociala grupperna mer självständiga och då uppstår frågan om de kan komma överens. Vi får en förhandlingskultur som hyllas av många. Lyndon Johnson motiverade att han tagit med en person som uppfattades som en motståndare i sin regering på följande sätt: "It's probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in." Den något informella metaforen kan tjäna som argument för "samarbetsdemokratin".
Ur ett mer liberalt perspektiv är enighet och stabilitet inte lika självklara honnörsord. Valfrihet är viktigt för att hitta fram till bättre lösningar istället för att fastna i dåliga, men politisk valfrihet kräver att det finns regeringsalternativ. I en nationalstat återfinns den sammanhållning som gör att man klarar regimskiften utan att riskera inbördeskrig. Vad vi ser nu är dock att ledare i demokratier börjar resonera på samma sätt som de i diktaturer och halvdemokratier där stabilitet genom breda uppgörelser i parlament, kommissioner och ministerråd gör att politiken kan frikopplas från väljarna.
Någon måste betala och det blir fotfolket. Maktkartellen prioriterar långa anställningskontrakt och generösa avgångsvederlag. Politikerna får fallskärmar enligt näringslivets modell för sparkade verkställande direktörer. En betydligt större kostnad är säkerligen all den subventionspolitik mot sina respektive väljargrupper som representanterna anser sig behöva för att behålla deras lojalitet. Det förefaller rimligt att misstänka att allmänintresset blir lidande av allt fokus på särintressen. Även den klassiska demokratin hade förmånsgrupper, men inte alls i samma utsträckning. Den centrale väljaren, medianväljaren, är i hög grad en person vars personliga intressen ligger rätt nära ett allmänintresse.
Den nationella demokratin är kraftlös mot de ekonomiska superkrafterna, lyder ett välbekant modernt budskap. Zygmunt Bauman var en rätt typisk representant för så kallade intellektuella när han i en intervju år 2011 ondgjorde sig över liberalismens genomslag i England på 1800-talet och beskrev det som mänsklighetens svåraste stund. Efter nazismen och kommunismens fall dominerar åter den liberala ordningen, beklagade han: "Ni som är unga idag kommer att ägna det mesta av era liv åt att återigen gifta Makten med Politiken."
Bauman förtydligar: "Skilsmässan mellan politiken och makten är orsak till allt ont i världen." Han har säkerligen en del invändningar mot Tredje riket och Sovjetunionen, men hyllar ändå en sorts proto-totalitarism. Onekligen lyckades Stalin och Hitler att "gifta makten med politiken". Appellen Ordnung muss sein har inte förlorat sin dragningskraft. Nu vill många satsa på ordning igen, denna gång globalt.
Den politiska makten i nationalstaten är inte bara en makt utan en demokratiskt kontrollerad makt. Den nya maktordningen blir troligen inte lika despotisk som de regimer som Bauman (född 1925 i Polen) borde ha lärt sig mer av. Ändå är det uppenbart att vi kommer att få leva med ett stort demokratiskt underskott. I en mångkulturell värld behövs en decentraliserad maktstruktur, inte en one size fits all-modell. Även om den senare skulle få demokratiska drag så vore det en försämring. Den föreslagna globala kopian på Europaparlamentet, United Nations Parlamentary Assembly, tycks ha en begränsad potential och förmåga att uppbåda entusiasm.
Ogenomtänkta teorier och en klåfingrig vilja att vara med och fatta beslut gör att etablissemanget driver en självgenererande process. Vi kommer att få mer av kartelldemokrati.
"Globaliseringen smyger sig fram, som sagt. Osynligt eller synligt lämnar makten nationalstaten och flyttar över till olika övernationella organ. Inom sektor efter sektor träffar tjänstemän bindande överenskommelser med sina internationella kolleger", noterar Leif Lewin i Svenska Dagbladet i december 2011.
Vad som behövs är att populistiska demokrater reverserar processen och stärker demokratin. Ekonomin har redan genomgått en internationalisering, men den är i högre grad en möjlighet än ett hot för en liten nation som Sverige. Genom den öppna ekonomin får länder med en liten hemmamarknad stora möjligheter att ge sin befolkning en hög levnadsstandard genom ett exportorienterat näringsliv. Men det råder alltid en knapphet och det finns alltid behov att prioritera på den politiska önskelistan. Anhängare av demokrati anser att detta görs bäst på nationell nivå. Samtidigt koketterar etablissemanget med sitt engagemang för alla som inte är svenskar. Den attityden diskuteras i en kommande tredje och avslutande del av denna artikelserie.
JAN TULLBERG
Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014.
