Anta att Svenska motståndsrörelsen inte var en brokig samling stollar, kriminella och drömmare, med smak för att leka röda och vita rosen.
Anta istället att SMR till stor del bestod av före detta soldater, med militär utbildning och stridserfarenhet. Män som inte var intresserade av låtsaslekar, utan av att omkullkasta Sveriges regering med våld. Män som var beredda att döda, och att sätta sina egna liv på spel, för att ta makten i landet.
Låt oss också anta att SMR hade flera tusen medlemmar, tillgång till skjutvapen och nyligen hade plundrat ett antal militära vapenförråd. Ponera vidare att SMR kontrollerade delar av Stockholms innerstad, att byggnader stod i brand och att hundratals poliser hade dödats, sårats och kidnappats de senaste dagarna.
Anta, kort sagt, att SMR inte var en kufisk sekt för vilsna unga män, utan en organisation med samma beslutsamhet och våldskapacitet som den ukrainska Högersektorn. Och att detta hypotetiska SMR hade ställt till med revolution i Sverige, ivrigt påhejat av mäktiga utländska intressen. Tror någon att den svenska polisen, och den svenska regeringen, i det läget hade agerat med större återhållsamhet än vad myndigheterna gjort i Ukraina?
Den som inbillar sig det kan med fördel reflektera över vad som utspelade sig under Göteborgskravallerna 2001 – oroligheter som var en västanfläkt jämfört med det väpnade uppror som nu skakar Ukraina. Polisinsatsen i Göteborg var en nedslående blandning av handfallen ineffektivitet och odisciplinerat övervåld. Vänsterextremister tilläts ta över Avenyn, där de krossade skyltfönster, startade bränder och byggde barrikader. I det påföljande kaoset misshandlade poliser omhändertagna personer och började själva kasta gatsten på upploppsdeltagarna.
Betrakta den här filmsekvensen från Göteborgskravallerna där en 19-årig man skjuts ned av svensk polis efter att ensam ha kastat två stenar, som båda missade målet, mot en grupp poliser. Jämför de bilderna med exempelvis det här filmklippet där en grupp ukrainska poliser drivs tillbaka av en numerärt överlägsen folkmassa som formligen vräker gatsten över dem och pucklar på dem med järnrör, baseballträn och andra tillhyggen. Poliserna besvarar inte angreppet annat än med sina batonger och enstaka distraktionsgranater. Eller betrakta den här scenen, där en grupp ukrainska poliser lugnt tar emot molotovcocktail efter molotovcocktail.
Det finns många fler exempel på tillfällen där den ukrainska polisen har visat prov på närmast änglalikt tålamod i situationer där det hade varit fullt berättigat att öppna verkanseld i självförsvar. Västvärldens unisona protester mot det "övervåld" man beskyller den ukrainska regeringen för skorrar därför falskt.
Det handlar givetvis om propaganda. EU och USA vill kapa loss Ukraina från den ryska intressesfären och bedömer att regeringen Janukovitj står i vägen för den ambitionen. Följaktligen kommer Janukovitj att utmålas som en blodbesudlad slaktare av regeringar och massmedia i väst, alldeles oavsett om han har gjort sig förtjänt av det eller inte.
Det är möjligt att Ukrainas regering är korrupt och förtjänar att falla, som dess kritiker hävdar. Men att moralisera över att en sittande regering försvarar sitt maktinnehav med våld är hyckleri. Det finns inte en regering på jorden som inte tar sig den rätten. Ingenting tyder heller på att Janukovitj skulle ha gått osedvanligt hårt fram. Än så länge har de ukrainska revolutionärerna snarare behandlats med silkesvantar än fått känna på hårda bandage.
FRIA TIDER
