För ökad läsbarhet har mellanrubriker införts, kortare redaktionella kommentarer ibland tillfogats inom parentes och vissa stycken kortats ned.
JD VANCE, VICEPRESIDENT, FÖRENTA STATERNA: Tack, och tack till alla samlade delegater, framstående personer och yrkesfolk från mediebranschen. Ett särskilt tack till värden för Münchens säkerhetskonferens, för att ha arrangerat ett fantastiskt evenemang. Vi är glada att vara här, och en av de saker jag vill tala om idag är våra gemensamma värderingar.
Det är underbart att vara tillbaka i Tyskland, och som ni hörde tidigare så var jag här förra året som amerikansk senator. Jag såg utrikesminister David Lammy (brittisk utrikesminister, FT:s anm.) och skämtade om att vi båda hade andra jobb förra året, men nu är det dags för alla våra länder, för alla oss som har fått förtroendet att ges politisk makt av våra respektive folk, att använda den klokt för att förbättra deras tillvaro.
Jag vill säga att jag hade förmånen att få spendera tid utanför konferensens väggar under de senaste 24 timmarna, och jag har blivit mycket imponerad av gästfriheten hos ert folk, även nu när de återhämtar sig efter gårdagens fruktansvärda attack (afghanen som körde in i en folkmassa i München, FT:s anm).
Första gången jag var i München var med min fru, som är här med mig idag, på en privat resa. Jag har alltid älskat staden och dess invånare. Jag vill bara säga att vi är mycket berörda, och våra tankar och böner går till München och alla som påverkats av det onda som drabbat detta vackra samhälle. Vi tänker på er, vi ber för er, och vi stöttar er under dagarna och veckorna som kommer.
(Applåder)
Jag hoppas att det där inte var den sista applåden jag får idag.
(Nervösa skratt från makthavarna i publiken)
Vi har samlats under denna konferens för att diskutera säkerhet, och vanligtvis handlar det om yttre hot. Jag ser många framstående militära ledare här idag. Trump-administrationen är mycket engagerad i Europas säkerhet och anser att vi kan nå en rimlig överenskommelse mellan Ryssland och Ukraina. Vi anser också att Europa under de kommande åren måste ta ett större ansvar för sitt eget försvar.
Men det hot jag oroar mig mest för när det gäller Europa är inte Ryssland, inte Kina, inte någon annan extern aktör.
Det jag oroar mig för är hotet inifrån – Europas reträtt från sina mest grundläggande värderingar. Värderingar som delas med USA.
Jag noterade nyligen att en före detta EU-kommissionär gick ut i media och uttryckte glädje över att den rumänska staten just hade ogiltigförklarat ett helt val. Han varnade för att om saker inte går enligt plan kan samma sak hända i Tyskland.
Dessa nonchalanta uttalanden är chockerande för amerikanska öron. I åratal har vi fått höra att allt vi finansierar och stödjer sker i demokratins namn. Allt från vår Ukrainapolitik till digital censur sägs vara ett försvar av demokratin.
Men när vi ser europeiska domstolar upphäva val och höga tjänstemän hota att göra detsamma, bör vi fråga oss om vi upprätthåller en tillräckligt hög standard när det gäller oss själva. Och jag säger "oss själva" för att jag i grunden tror att vi sitter i samma båt. Vi måste göra mer än att prata om "demokratiska värderingar" – vi måste efterleva dem.
Lärdomar från Kalla kriget
Många i detta rum levde när demokratins försvarare ställdes mot tyranniska krafter under Kalla kriget (motsättningen mellan USA och Sovjetunionen 1947–1991, FT:s anm.). Fundera på vilken sida i den striden som censurerade dissidenter, stängde kyrkor och annullerade val. Var de de goda? Säkerligen inte.
Men tack och lov förlorade de Kalla kriget. De förlorade för att de varken värdesatte eller respekterade allt gott som kommer med friheten: friheten att överraska, att göra misstag, att uppfinna, att bygga. Man kan inte påtvinga innovation eller kreativitet, lika lite som man kan tvinga människor att tänka, känna eller tro på ett visst sätt.
Och vi tror att dessa saker hänger samman. Tyvärr, när jag ser på Europa idag, är det inte alltid tydligt vad som hände med vissa av Kalla krigets vinnare.
Jag ser Bryssel, där EU-kommissionärer varnar medborgarna för att de kommer att stänga ner sociala medier om det uppstår civila oroligheter, eller så snart de upptäcker vad de anser vara "hatfyllt innehåll". Eller som i just detta land (Tyskland, FT:s anm), där polisen har genomfört razzior mot personer misstänkta för att ha postat antifeministiska kommentarer på nätet som en del av en "aktionsdag mot kvinnohat".
Kritik mot Sverige och Storbritannien
Jag ser på Sverige, där staten för två veckor sedan dömde en kristen aktivist för att ha deltagit i koranbränningar som resulterade i att hans vän blev mördad.
Som domaren i målet kallt konstaterade, så innebär Sveriges yttrandefrihetslagstiftning inte någon verklig rätt att, jag citerar: "göra eller säga vad som helst utan att riskera att kränka gruppen som har den trosuppfattningen" (korrekt citerat av JD Vance, men obegripligt formulerat av domaren Göran Lundahl, FT:s anm).
Och kanske mest oroande är situationen i Storbritannien, där avstegen från samvetsfrihet har placerat den grundläggande religionsfriheten i skottlinjen. För lite mer än två år sedan åtalade den brittiska regeringen Adam Smith-Connor, en 51-årig fysioterapeut och arméveteran, för det avskyvärda brottet att stå 50 meter från en abortklinik och be en tyst bön i tre minuter.
Han hindrade ingen, interagerade inte med någon, han bad bara tyst för sig själv. Efter att den brittiska polisen upptäckt honom och krävt att få veta vad han bad för, svarade Adam helt enkelt att det var för det ofödda barn han och hans före detta flickvän hade aborterat åratal tidigare.
Nu påverkade inte detta poliserna. Adam befanns skyldig till att ha brutit mot regeringens nya lag om skyddszoner, som kriminaliserar tyst bön och andra handlingar som kan påverka någon inom 200 meter från en abortklinik. Han dömdes att betala tusentals pund i rättegångskostnader till åklagarsidan.
Jag önskar att jag kunde säga att detta var en engångsföreteelse, ett galet exempel på en dåligt skriven lag som drabbade en enskild person.
Men nej. I oktober förra året började den skotska regeringen skicka brev till medborgare vars bostäder ligger inom så kallade skyddade zoner, och varnade dem för att till och med privat bön i deras egna hem kan utgöra ett lagbrott. Naturligtvis uppmuntrade regeringen mottagarna att rapportera alla medborgare som misstänktes vara skyldiga till tankebrott. I Storbritannien och hela Europa är yttrandefriheten på oroande reträtt.
Censur i USA
Och för att bjuda på lite ironi, mina vänner, men också för att tala sanning, så måste jag erkänna att de högsta rösterna för censur ibland inte kommer från Europa, utan från mitt eget land. Den tidigare administrationen hotade och pressade sociala medieföretag att censurera så kallad desinformation. Desinformation, som till exempel idén att coronaviruset sannolikt läckte från ett laboratorium i Kina. Vår egen regering uppmuntrade privata företag att tysta människor som vågade säga det som senare visade sig vara en uppenbar sanning.
Så jag kommer hit i dag, inte bara med en observation, utan med ett erbjudande. Precis som Biden-administrationen verkade desperat för att tysta människor för att de uttryckte sina åsikter, kommer Trump-administrationen att göra motsatsen. Jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans för detta. Washington har fått en ny sheriff i stan, och under Donald Trumps ledarskap kan vi ha olika åsikter, men vi kommer att kämpa för allas rätt att framföra dem offentligt vare sig vi håller med eller inte.
Inställda val i Rumänien
Vi har nått en punkt där situationen har blivit så illa att Rumänien i december helt enkelt annullerade resultatet av ett presidentval, baserat på lösa misstankar från en underrättelsetjänst och enorma påtryckningar från dess grannar på kontinenten.
Argumentet var att rysk desinformation hade infiltrerat de rumänska valen. Men jag ber mina europeiska vänner att ha lite sinne för perspektiv. Ni kan anse att det är fel att Ryssland köper annonser i sociala medier för att påverka era val. Det gör vi också. Ni kan fördöma det på den internationella arenan.
Men om er demokrati kan förstöras av några hundra tusen dollar i digital annonsering från en utländsk aktör, då var den inte särskilt stark från början.
På den mer positiva sidan tror jag dock att era demokratier är betydligt mindre sköra än vad många uppenbarligen fruktar, och jag tror verkligen att det kommer att göra dem starkare om vi låter våra medborgare säga vad de tycker. Vilket naturligtvis för oss tillbaka till München, där arrangörerna av just denna konferens har förbjudit deltagare från partier på både vänster och högerkanten att delta i dessa samtal.
Återigen, vi behöver inte hålla med om allt eller något som folk säger, men när politiska ledare representerar en viktig väljarskara är det vår skyldighet att åtminstone föra dialog med dem.
För många av oss på andra sidan Atlanten ser det ut som att gamla välkända maktintressen gömmer sig bakom alla fula sovjetklingande uttryck såsom "desinformation" och "felaktig information". Intressen som helt enkelt inte gillar tanken på att någon med en alternativ synvinkel kan uttrycka en annan åsikt eller – gud förbjude – rösta på ett annat sätt eller ännu värre, vinna ett val.
Vad försvarar vi egentligen?
Denna konferens handlar om säkerhet, och jag är säker på att ni alla kom hit och var förberedda på att få tala om hur ni ska öka försvarsutgifterna. Och det är bra. President Trump har tydligt klargjort att våra europeiska vänner måste spela en större roll i framtiden för denna kontinent.
Men låt mig fråga er, hur kan vi ens börja tänka på budgetfrågor om vi inte vet vad vi försvarar?
Jag har redan hört mycket i mina samtal, och jag har haft många, många bra samtal med många människor samlade i detta rum. Jag har hört mycket om vad ni behöver försvara er från, och det är naturligtvis viktigt. Men det som har tyckts vara lite mindre tydligt för mig, och jag tror definitivt för många av Europas medborgare, är exakt vad det är som ni försvarar? Vilken är den positiva vision som det säkerhetssamarbete vi tycker är så viktigt är tänkt att försvara?
Jag tror inte att man kan känna sig säker om man är rädd för sina egna medborgares röster och åsikter. Europa står inför många utmaningar, men den kris denna kontinent nu möter är en som vi själva har skapat.
Om du går till val på att vara rädd för dina egna väljare så finns det inget USA kan göra för dig. Och inte heller, för den delen, finns det något du kan göra för det amerikanska folket, som valde mig och president Trump.
Du behöver ett demokratiskt mandat för att åstadkomma något av värde under de kommande åren. Har vi inte lärt oss att svaga mandat ger flyktiga politiska resultat? Men det finns så mycket värdefullt som kan uppnås med den typ av demokratiskt mandat som jag tror kan komma genom att vara mer lyhörd för medborgarnas röster. Om ni vill ha konkurrenskraftiga ekonomier, om ni vill ha prisvärd energi och säkra leveranskedjor, då behöver ni mandat för att styra, eftersom ni måste fatta svåra beslut för att kunna uppnå allt detta.
Och naturligtvis vet vi det mycket väl. I USA kan man inte vinna ett demokratiskt mandat genom att censurera sina motståndare eller sätta dem i fängelse – vare sig det handlar om oppositionsledaren, en ödmjuk kristen som ber i sitt eget hem eller en journalist som försöker rapportera nyheter. Man kan inte heller vinna det genom att bortse från sina väljare i grundläggande frågor, som vem som får vara en del av vårt gemensamma samhälle.
Den rekordhöga massinvandringen
Av alla de utmaningar som de länder som är representerade här står inför, tror jag massinvandringen är den mest akuta. Idag har nästan var femte person i detta land flyttat hit från utlandet. Det är förstås rekordhögt. Det är en liknande siffra i USA, för övrigt, vilket också är rekordhögt. Antalet invandrare som kom in i EU från länder utanför EU fördubblades bara mellan 2021 och 2022, och naturligtvis har det ökat ännu mer sedan dess.
Vi vet att situationen inte uppstod ur tomma intet. Den är resultatet av en rad medvetna beslut som fattats av politiker över hela kontinenten och i andra delar av världen under mer än ett decennium. Vi såg de fasansfulla konsekvenserna av dessa beslut igår, här i denna stad.
Och naturligtvis kan jag inte ta upp detta igen utan att tänka på den fruktansvärda mängd offer som fick en vacker vinterdag i München förstörd. Våra tankar och böner är med dem och kommer att förbli hos dem.
Men varför hände detta från första början?
Det är en fruktansvärd historia, men det är en historia vi har hört alldeles för många gånger i Europa och tyvärr också för många gånger i USA. En asylsökande, ofta en ung man i 25-årsåldern, redan känd av polisen, kör en bil rakt in i en folkmassa och slår sönder ett samhälle.
Hur många gånger måste vi genomlida dessa fasansfulla händelser innan vi ändrar kurs och leder vår gemensamma civilisation i en ny riktning? Ingen väljare på denna kontinent gick till valurnorna för att öppna slussarna för miljontals okända invandrare.
Men vet ni vad de faktiskt röstade på? I England röstade de för Brexit, och oavsett om man håller med eller inte, så röstade de för det. Och i allt högre utsträckning runtom i Europa röstar folk på politiska ledare som lovar att sätta stopp för den okontrollerade invandringen.
Nu råkar jag hålla med om många av dessa farhågor, men man behöver inte hålla med mig. Jag tror bara att människor bryr sig om sina hem, de bryr sig om sina drömmar, de bryr sig om sin säkerhet och sin förmåga att försörja sig själva och sina barn.
Och de är smarta. Jag tror att detta är en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig under min korta tid i politiken. Tvärtemot vad ni kanske hör några bergskullar bort, i Davos, betraktar sig medborgarna i våra länder inte som obildade djur eller utbytbara kuggar i en global ekonomi.
Och det är knappast förvånande att de inte vill bli runtflyttade eller ständigt ignorerade av sina makthavare. Det är demokratins uppgift att avgöra dessa stora frågor vid valurnorna. Jag anser inte att vi kan skydda någonting genom att avfärda människor, ignorera deras bekymmer eller, ännu värre, stänga ner medier, underkänna val eller stänga ute människor från den politiska processen. Faktum är att detta är det säkraste sätten att förstöra demokratin.
Och att tala öppet och uttrycka åsikter är inte valpåverkan – inte ens när människor uttrycker åsikter om saker utanför sitt eget land och inte ens när dessa människor är mycket inflytelserika. Och tro mig –och jag säger detta med glimten i ögat – om den amerikanska demokratin kan överleva tio år av uppläxningar från Greta Thunberg, så kan ni överleva några månader med Elon Musk.
Lyssna på folket
Men vad ingen demokrati – amerikansk, tysk eller europeisk – kommer att överleva är att säga till miljontals väljare att deras tankar och oro, deras strävan eller deras vädjan är ogiltig eller ovärdig att ens beaktas. Demokrati vilar på den heliga principen att folkets röst spelar roll. Det finns inget utrymme för "brandväggar" ("Brandmauer" mot AFD, en tysk version av decemberöverenskommelsen, FT:s anm). Antingen upprätthåller du demokratiska principer eller så gör du det inte.
Européerna har en röst.
Europeiska ledare har ett val.
Och min starka övertygelse är att vi inte behöver vara rädda för framtiden. Du kan ta till dig vad ditt folk säger, även när det är förvånande, och även när du inte håller med.
Om du gör det kan du möta framtiden med säkerhet och tillförsikt, medveten om att nationen står bakom dig. Och i detta finns, för mig, demokratins stora magi. Den sitter inte i dessa stenbyggnader eller vackra hotell. Inte heller utgörs den av alla de institutioner som samhället byggt upp. Att tro på demokrati är att förstå att var och en av våra medborgare har insikter och att var och en har en röst.
Och om vi vägrar att lyssna på den rösten kommer till och med våra mest framgångsrika strider att vinna oss väldigt lite. Som påven Johannes Paulus II, en av de största förkämparna för demokrati både i Europa och annorstädes, en gång sade: "Var inte rädd."
Vi ska inte vara rädda för vårt folk, även när de uttrycker åsikter som inte stämmer överens med makthavarnas. Tack och lycka till, till er alla. Gud välsigne er.
