Pliktskyldigt rapporterade svensk media igår om att före detta SSU-basen Ardalan Shekarabi har blivit minister i Löfvens nya regering. Bland annat lyftes det faktum upp att Shekarabi 2005 tvingades avgå som SSU-ordförande efter att ha förskingrat förbundets pengar.
Problemet? Det var inte förbundets pengar. Det var, om man ska tro Dagens Nyheter och Expressen, skattepengar som förskingrades. För tio år sedan skrev DN en artikel om hur Shekarabi tillsammans med en krets av lojala SSU:are i sju olika distrikt "riggat ansökningar" för att få ut bidrag till "integrationsprojekt". Men istället för att betala ut pengarna till respektive distrikt, slussades pengarna vidare via olika konton till ett privat konto som Shekarabi kunde använda personligen.
Pengarna kom från SSU:s så kallade "verksamhetsutvecklingsfond" – en skattefinansierad fond enligt en ledarartikel i Expressen från 2004. Det var alltså inte SSU:s egna pengar, det var skattepengar som fonden enligt egen utsago hade öronmärkt för, bland annat, insatser för hemlösa och olika satsningar på skolungdomar.
De 76.000 kronor i bidragspengar som man lyckades lura till sig festades sedan upp av Shekarabi och hans närmaste kompisar. Bland annat gick tusentals kronor åt till restaurangbesök under Almedalsveckan sommaren 2003. Pengarna användes dessutom till Shekarabis privata resor och alkoholkonsumtion.
Efter att uppgifterna läckt ut till tidningen blev situationen allt mer ohållbar för SSU och Shekarabi tvingades bort från posten som förbundsordförande, för att ersättas av en sedermera också skandalomsusad ordförande – Anna Sjödin.
"Dagens SSU-ordförande kan vara morgondagens statsråd", varnade Expressen för tio år sedan apropå vikten av att granska SSU. Och de fick rätt, nu när Shekarabi mindre än tio år senare blir just ett statsråd. Dåtidens Expressen var mer klarsynt än dagens när man kallade händelsen en "SSU-gate-skandal" och SSU för ett "myglande ungdomsförbund".
Men det finns fler omständigheter med Shekarabi som är problematiska.
Shekarabi kom hit som illegal invandrare och hans familj gick under jorden och fortsatte att vistas i Sverige illegalt även efter att Invandrarverket beslutat om utvisning. Utvisningsbeslutet togs under den dåvarande socialdemokratiska regeringen och som en konsekvens av att invandrarminister Maj-Britt Lööw genom det så kallade Luciabeslutet 1989 hade beslutat att dra i nödbromsen och strama upp invandringen som då ansågs vara på tok för hög, trots att den bara var en bråkdel av dagens.
Att en illegal invandrare nu lyckas bli minister i Sveriges regering sänder ut en signal till hela världen om att svenska lagar och förordningar kan man strunta i. Det är ett socialdemokratiskt hån både mot Sveriges skattebetalare och mot de 1,2 miljoner offentliganställda i landet som varje dag går till jobbet och på ett eller annat sätt har till uppgift att se till att svenska lagar och förordningar följs – oavsett de jobbar på gränspolisen, Migrationsverket, inom socialtjänsten eller skolan.
För om man kan bli statsråd i Sveriges regering genom att strunta i lagar och regler, vad finns det då för mening med att någon följer dem? Om man kan bryta mot straffsanktionerade bestämmelser i Sveriges utlänningslag, invandra illegalt, strunta i myndighetsbeslut för att sedan belönas med uppehållstillstånd och ett högavlönat toppjobb som minister – vad är det då för mening med att alla de män och kvinnor som jobbar som gränspoliser, som migrationshandläggare eller är verksamma inom någon annan berörd rättsvårdande myndighet överhuvudtaget går till jobbet på måndag?
FRIA TIDER
