Kultur är en gemensam angelägenhet. I Sverige är detta en självklar sanning som de politiska partierna såväl som merparten av opinionsbildarna är rörande överens om. Till en gemensam angelägenhet fordras också gemensam finansiering, och följaktligen närs stora delar av den svenska kultursektorn med offentliga medel. Det är alltså inte upp till var och en vilken verksamhet man vill stödja, utan tvärtom fattas dessa beslut långt bortom den enskildes kontroll och utan dennes medgivande. Systemets giltighet har länge kunnat ifrågasättas, men under de senaste åren har dess svagheter blivit närmast påträngande.
Public service har i princip inte påverkats det minsta av sina kritikers påpekanden angående den uppenbara ideologiska färgning som alltid varit en självklar del av denna gamla folkhemsrelik. För inte alltför länge sedan föreslog en statlig utredning att public service borde finansieras via skattsedeln även för dem som inte har TV. Förslaget tycks inte gå igenom, men är ändå intressant som jämförelse. När tidningen Nationell Idag överraskande nog fick rätt till statligt presstöd upprördes media- och kultursverige. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth meddelade att regeringen skulle undersöka möjligheterna att beröva ideologiskt misshagliga tidningar presstöd. Den utredningen pågår fortfarande.
Förmodligen undgick det så kallade Tintin-gate inte någon. Den historien inleddes med att den unge konstnärlige ledaren för Stockholms kulturhus ungdomsavdelning, Behrang Miri, annonserade sin avsikt att rensa ut misshagliga titlar ur sortimentet. Den unge kulturarbetarens ambitiösa plan gick oförutsett nog i stöpet, men kunde lika gärna ha blivit verklighet.
Kultursektorn avspeglar med andra ord de rådande politiska värderingarna, vilket i vårt fall är ett problem. Det är allmänt känt att svensk och för den delen även västerländsk höger under årtionden har varit oförmögna och ointresserade av att adressera de kulturella frågorna. Samtidigt har vi en vänster som sedan länge förstått att kulturen är en ingång till i princip alla andra samhällsområden; den är ett fält som det är av absolut vital betydelse att kontrollera. Det var därmed givet vilka som skulle utgöra ett passande ledarskap för en ambitiös kulturpolitik, och vilka som inte skulle göra det. Kulturvänster är ett självklart och namnkunnigt begrepp, men det är förmodligen färre som lika okomplicerat kan tänka sig en kulturhöger. I en diskussion om det angelägna reformarbete som svensk kultursektor är i behov av är ledarskapsdiskussionen ofrånkomlig. Men är den tillräcklig?
I korthet är svaret nej. Problemet är inte bara att kultursektorns villkor länge har dikterats av en inflytelserik vänster utan snarare att denna oproportionerligt marginella klick av ideologiskt drivna aktivister överhuvud kunde tillskanska sig denna maktställning. Projektet borde ha varit en omöjlighet att genomföra redan från början. Men genom det orimligt stora inflytande som staten har över kulturverksamheten finns alla möjligheter för den som styr politiken att sätta sin prägel på kultursektorn.
Ett nytt ledarskap skulle kunna öppna upp för nya perspektiv och kanske till och med på sikt åstadkomma en verkligt kvalitativ förändring av kultursektorns uppbyggnad. Men politisk opinion svänger obönhörligt, och så småningom finns anledning att befara att den avfärdade vänstern skulle kunna återkomma. Vi skulle då återigen stå inför samma problem. Den som önskar en varaktig lösning på detta problem, måste vara beredd att genomföra en skilsmässa mellan staten och kultursektorn.
Just nu är det omöjligt att tänka sig en kultursektor som existerar oberoende av den offentliga finansieringen. Det är i och för sig inte någon nyhet, men beklagligt. Den politik som har bedrivits under årtionden har omöjliggjort den sociala infrastruktur som är nödvändig för att en verkligt fristående kultursektor ska kunna fungera rent praktiskt. I det nuvarande systemet är logiken att pengar ska portioneras ut genom offentliga administrativa instanser till projekt som uppfyller de uppsatta kravspecifikationerna, samt genomsyras av den önskade politiska värdegrunden. Det är ett system som är utmärkt för den som för tillfället har eller trovärdigt låtsas har den rätta ideologiska övertygelsen, eller helt enkelt förhåller sig likgiltig. Men för alla andra som kanske vill någonting som faller utanför systemets ramar blir situationen problematisk. När systemet bygger på att den som vill driva ett mer ambitiöst projekt ska finansiera sitt arbete med statliga medel, blir det svårt för den som inte beviljas sådant stöd.
Sverige behöver således en fungerande mecenatkultur. Men en sådan kultur kommer inte låta sig skapas över en mandatperiod, tvärtom är det någonting som bara kan genomföras efter ett långt och djupgående förändringsarbete. Det kommer inte heller att ske helt smärtfritt, vilket är att förvänta med tanke på hur djupt rotad föreställningen om kultur som en gemensam angelägenhet är i den svenska folksjälen. En annan kritik som är att vänta är att det tomrum som lämnas av politiken kommer att fyllas av marknadskrafterna. Risken blir då att viljan att fly undan den ideologiska styrningen för oss till den hänsynslösa kommersialismen; vi undviker Skylla men hamnar istället hos Karybdis. Det är invändningar som är värda att tas på allvar. Men frågan är också varför det måste vara så att vi bara har att välja mellan politiken och marknaden?
Det brukar talas inom samhällsforskning att samhället består av tre sfärer: Den politiska, den ekonomiska och den civila. Dessa sfärer är inte omgärdade med vattentäta skott, utan tangerar och överlappar varandra. Tidvis kan sfärernas inflytande hamna i obalans, och då kan en sfär överta de uppgifter som egentligen tillhör en annan. I Sverige är den civila sfären civilsamhället avgjort svagast och de uppgifter som tillhör denna tas därför gärna över av antingen politiken eller marknaden.
Att upprätta en fristående kultursektor är det samma som att upprätta ett fungerande civilsamhälle. Men det är också en frigörelse, en frigörelse från en situation som har skapats av ett nära nog sekellångt socialdemokratiskt maktinnehav. Och det är nödvändigt. Vill vi att framtidens kulturella uttrycksformer ska vara våra egna finns inga andra alternativ.
THOMAS WEBER
