Allt för länge har kampen för nationellt självbestämmande och oberoende varit just nationell. Men våra politiska motståndare är inte bundna av gränser. För att vända utvecklingen kan heller inte vi vara det.
Alternativ för Sverige åker till Ryssland för att delta i konferensen ”International Forum on the Development of Parliamentarism” med över 300 parlamentariker från Europa, Asien, Mellanöstern och Afrika. Konferensen inleds av utrikesminister Sergej Lavrov.
Vi kan redan höra kören av fördömanden från det svenska etablissemanget: Hur vågar ni göra något så hemskt?
Vi deltar av främst två anledningar:
För det första anser vi att Sveriges Rysslandspolitik är både onyanserad och ansvarslös. Det finns idag en ensidig bild av Ryssland som ett problem, medan Nato – som vi ständigt närmar oss – framställs som en garant för fred och frihet. Det är en naiv syn på utrikespolitik som definitivt inte har tjänat svenska intressen.
Precis som Ryssland i egenskap av stormakt har intressen utomlands, har även USA och Nato det. Ingen skulle komma på tanken att Sverige som ett litet land inte ska eftersträva bästa möjliga relation med USA och Nato. Samma sak borde gälla vår politik mot Ryssland, men så ser verkligheten tyvärr inte ut. I Bryssel har Sverige velat visa sig bror duktig för EU-eliten genom att stå bakom sanktionerna mot Ryssland, trots att de slår tillbaka hårt mot svenska företag genom minskad export. Utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist och f.d. utrikesminister Carl Bildt bär alla ett tungt ansvar för att Sveriges neutralitet eroderats och att vi dragits in i USA:s stormaktspolitik.
Om Sverige och Finland skulle gå med i Nato skulle det innebära kraftigt ökade spänningar mellan USA och Ryssland i Östersjöområdet. Detta faktum är ingen hemlighet och pratar man med höga företrädare inom försvar och säkerhet i Washington är de medvetna om det. Finland nyttjar sig av en rak diplomati med Ryssland, exempelvis träffas Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin årligen i båda länderna. Samtidigt nonchalerar Finland inte de faktiska riskerna för krig. Finländarna brukar säga att endast Finland kan försvara Finland. Man kan aldrig enbart förlita sig på att andra nationer ska försvara det egna landet. Finland är ett gott exempel att följa, både försvars- och säkerhetspolitiskt. Deras värnpliktssystem och krigsanpassade försvar är en tröskeleffekt som verkligen värnar freden. Bilaterala samarbeten med Ryssland är också säkerhetspolitiskt gynnsamma eftersom de skapar ömsesidiga beroenden.
Alternativ för Sverige inser att Sverige är ett litet land som tjänar på goda relationer med alla våra grannländer och stormakter. Men som litet land är det också viktigt att värna vårt oberoende, för i en maktkamp mellan stormakterna där vi valt sida blir vi lätt ett bondeoffer.
Det andra, och viktigare skälet, till att vi åker till Ryssland är för att knyta kontakter med andra europeiska nationalistpartier. Bland de deltagande partierna finns regeringspartierna FPÖ från Österrike, Fidesz från Ungern och Lega från Italien. Dessutom deltar Nationella fronten från Frankrike, det tyska uppstickarpartiet Alternative für Deutschland och flamländska Vlaams Belang. Ett nytt Europa är på väg att födas, och till skillnad från det passiva och ointresserade SD ser vi oss som pionjärer för att även Sverige ska ha ett politiskt parti som ingår i denna europeiska familj.
Centralt för alla dessa europeiska nationalistpartier är tre saker:
* vi vill inte att Europas folk ska bytas ut genom okontrollerade migrationsströmmar
* vi vill – med inspiration från Trumps ”Drain the swamp”-doktrin – byta ut det liberala politiska etablissemang som alltför länge fått styra våra länder
* vi är emot det överstatliga EU där Bryssel inkräktar på nationernas suveränitet
Det kan tyckas paradoxalt att som förespråkare för nationellt självbestämmande och starkare gränser samtidigt uppmana till internationellt samarbete. Men EU, liberala tankesmedjor och globalistiska lobbyorganisationer är inte bundna av landsgränser – och då kan heller inte kampen mot dem vara det. De flesta europeiska nationalistpartier, med några få undantag, har idag förstått detta.
Tyvärr har Sverigedemokraterna valt en annan väg. Istället för att söka allierade i Europa har man av rädsla för etablissemangets fördömande tagit avstånd från många av de partier som gläds åt att Sverige sent omsider fick en nationell kraft i parlamentet. När SD valde samarbetsgrupp i Europaparlamentet valde man den politiskt spretiga och förhållandevis liberala EFDD-gruppen istället för sina naturliga samarbetspartners, nationalistpartierna i ENF.
Sverige har idag ingen rätt att sätta sig på höga hästar och komma med pekpinnar mot andra länder. Runtom i Europa används vårt land med rätta som ett skräckexempel. Det är dags att svenska politiker gör upp med sitt stormaktskomplex. Istället för att fördöma andra länder, allt från Ungern och övriga Visegradländer, till Kina och Ryssland, bör vi verka för ett vuxet och ömsesidigt samarbete. Det ligger i Sveriges och det svenska folkets intresse.
GUSTAV KASSELSTRAND
Partiledare, Alternativ för Sverige
MIKAEL JANSSON
Riksdagsledamot
Ledamot av försvarsutskottet
