För en dryg vecka sedan blev det känt att Sverigedemokraternas medlemsutskott inlett ett så kallat personärende mot Patrik Ehn, gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Vid första anblicken var det lätt att få intrycket att det hela handlade om en ren okynnesanmälan. Anklagelserna mot Ehn bestod av ett märkligt hopkok av påstådda "ideologiska avvikelser" som rimligtvis inte borde kunna föranleda uteslutning ur något parti, allra minst Sverigedemokraterna. Bland annat lades det Ehn till last att han rekommenderat medlemmar i SDU att läsa Ernst Jünger, något som väckte förvåning inte bara bland SD:s sympatisörer utan också hos utpräglat liberala invandringsförespråkare som till exempel Adam Cwejman. Att personen som anmält Ehn till medlemsutskottet inte hade undertecknat anmälan, utan föredrog att vara anonym, gav även det ett oseriöst intryck.
Idag vet vi bättre. Den anonyme anmälaren är, enligt mycket säkra uppgifter, ingen mindre än Mattias Karlsson, riksdagsledamot, en i "de fyras gäng" och därtill även ledamot i partistyrelsen, som är det organ som fattar beslut i uteslutningsärenden. Försöket att utesluta Patrik Ehn har planerats under lång tid, är väl förankrat i partiledningen och har Jimmie Åkessons stöd. Ärendet mot Ehn tycks dessutom vara ett led i en större utrensning av partimedlemmar som ledningen vill bli av med.
Enligt uppgifter från Nyheter24 - en Expo närstående sajt som Patrik Ehns fiender inom SD kontinuerligt läcker internt material till - har medlemsutskottet samlat på sig en dossier om Ehn som uppgår till över hundra sidor. Ur detta material har man sedan vaskat fram de anklagelsepunkter som nu åberopas som grund för uteslutning.
Vad är det då man har hittat? Att döma av uppgifter i media är det en märklig spiksoppa som har kokats ihop. Att rekommendera läsning av Ernst Jünger - en av 1900-talets intressantare författare, som för övrigt råkade i onåd hos nazisterna efter att ha kritiserat dem - är tydligen tecken på "ideologisk avvikelse" enligt Mattias Karlsson och medlemsutskottet. Vad ska man då säga om Mattias Karlssons egna ideologiska förebilder? På sin blogg framhåller han statsvetaren Rudolf Kjellén - en man som myntade begreppet "nationalsocialism", motsatte sig kvinnlig rösträtt och helst ville avskaffa demokratin helt och hållet - som en av Sverigedemokraternas inspirationskällor. Inget ont om Kjellén, förstås, han var en stor konservativ tänkare, och det finns mycket bra att hämta hos honom så länge man förmår skilja agnarna från vetet. Men att förorda Kjellén, som var en av det tyska nazistpartiets ideologiska inspirationskällor, samtidigt som man i anonyma anklagelseskrifter beskyller partikamrater för "ideologisk avvikelse" efter att de har rekommenderat Jünger är hyckleri.
Mattias Karlsson och medlemsutskottet lägger också Ehn till last att han har "hyllat" en bok som heter A Handbook of Traditional Living. Vid närmare påseende visar det sig dock att detta "hyllande" i själva verket består i att Ehn har gillat en av hundratals bilder som postats av en reklamsida för boken ifråga på Facebook. Ehn har inte sagt ett knyst om själva boken och ingenting tyder på att han ens har läst den. En av bilderna från samma Facebooksida har dessutom gillats (eller "hyllats" för att använda Mattias Karlssons egen terminologi) av Karlsson själv.
Vidare anklagas Ehn för att ha "beskrivit rörelser som NPD och BNP i en förhållandevis positiv anda". Vad det innebär rent konkret är oklart då det inte framgår vad Ehn har sagt. Mot bakgrund av hur substanslöst Mattias Karlssons och medlemsutskottets påstående att Ehn har "hyllat" A Handbook of Traditional Living visade sig vara, finns det all anledning att anta att de har ännu sämre på fötterna när de inte vågar precisera sig mer än att Ehn ska ha uttalat sig "förhållandevis positivt" om dessa partier. Och om "förhållandevis positiva" uttalanden om NPD och BNP räcker för uteslutning, utgår vi från att medlemsutskottet snarast inleder ett personärende mot Kent Ekeroth som häromåret var nere i Israel och hälsade på det israeliska extremistpartiet Shas - ett parti vars grundare och andlige ledare, rabbinen Ovadia Yosef, anser att ickejudar bara finns till för att "tjäna det judiska folket" och, enligt Haaretz, att palestinierna bör "utplånas".
Man lägger Patrik Ehn till last att han har sagt att han inte gillade den "etniska sammansättningen" i samband med att han lämnade en nattklubb full av bråkiga invandrare. Hur ska man då se på Björn Söders kommentarer om att Loreens vinnarbidrag i melodifestivalen inte är svenskt och att förklaringen till att biluthyrare nekar romer bör sökas hos romerna själva, eller Kent Ekeroths anspelning på att svarta skulle ha svårare att samarbeta och vara mindre driftiga än japaner? De flesta svenskar skulle naturligtvis instämma i både Björn Söders och Kent Ekeroths två senaste uttalanden (alltså med undantag för det där om Loreen). Men samma sak gäller Patrik Ehn: Vem uppsöker frivilligt nattklubbar där den etniska sammansättningen domineras av bråkiga invandrare?
Vi skulle kunna fylla en ganska lång ledare med att peka ut felaktigheter, hyckleri och inkonsekvenser i medlemsutskottets anklagelseskrift mot Ehn. Men det vore att skjuta bredvid målet. Det är nämligen inte några "ideologiska avvikelser" som ligger bakom att partiledningen vill bli av med Patrik Ehn. Sanningen är att man inom SD kan tillåta sig i princip vad som helst i form av "ideologiskt avvikande" ställningstaganden och rent personliga tillkortakommanden så länge partiledningen upplever att man är obrottsligt lojal mot dem.
Och här kommer vi till pudelns kärna. Partiledningen ser en potentiell utmanare i Ehn, en person som inte okritiskt sväljer deras diktat. Ehn stödde Gustav Kasselstrand när Ted Ekeroth och Paula Bieler, med partiledningens goda minne, sjösatte ett kuppförsök mot honom som ordförande i SDU. Ehn var också en av dem som ifrågasatte partiledningens förslag att tona ned SD:s nationalistiska profil till förmån för "socialkonservatism", även om han när beslutet väl var fattat till fullo ställde sig bakom den nya linjen.
Fria Tider kritiserade redan för ett år sedan toppstyrningen inom Sverigedemokraterna i samband med kuppförsöket mot Gustav Kasselstrand. Turerna kring Patrik Ehn visar att situationen sedan dess har förvärrats. Sverigedemokraterna har blivit ett parti där personer som upplevs som obekväma systematiskt kartläggs, där man inte är fri att läsa vilka böcker man vill och där duktiga medarbetare när som helst kan sparkas ut efter att någon partitopp upprättat en anonym anmälan. Ett sådant system är varken svenskt eller demokratiskt, utan påminner mer om hur partiarbete brukade gå till i det forna DDR.
Det är inte ett sunt sätt att bygga en politisk rörelse. Driftiga, intelligenta människor med integritet trivs inte i en intellektuellt inskränkt miljö där man måste tänka sig för innan man tipsar en kollega om en bra bok. Och kompententa personer satsar inte gärna på att göra karriär i ett parti där man när som helst kan kastas ut på godtyckliga grunder. Resultatet av den nuvarande ledningens maktfullkomliga sätt att styra partiet ser vi i de mediokra personligheter som tilldelats framträdande poster: Pressekreteraren är den hopplöst obegåvade twitterflamsaren Linus Bylund, chefredaktören för partiorganet är tokstollen Tommy Hansson och medlemsutskottets ordförande är Johnny Skalin - en person utan andra meriter än en 13 år lång sjukskrivning under vilken han inte ens klarade av att utföra terapiarbete i en korvkiosk. Därutöver består partiets toppskikt av en rad släktingar, flickvänner och andra kompisar till partiledningen, varav flera är dömda för våldsbrott och andra brott. Det är frågan om personer vars enda kvalifikationer består i att de är obrottsligt lojala mot partitoppen, och framförallt - genom sina tillkortakommanden i övrigt - aldrig kan utgöra något hot mot ledningens maktinnehav.
På måndag, när partistyrelsen fattar beslut om huruvida Patrik Ehn ska uteslutas, står partiet inför ett vägval: Ska Sverigedemokraterna vara ett parti med högt i tak som tar tillvara på duktiga medarbetares kompetens, även om de inte håller med "de fyras gäng" i varje enskild fråga? Eller ska Sverigedemokraterna bli ett parti av lydiga nollor, där begåvade personer upplevs som hot snarare än tillgångar och där man odlar en intellektuellt inskränkt angiverikultur?
Ett parti av det senare slaget kan säkert fylla en funktion som en bekväm, foglig födkrok för Jimmie Åkesson och resten av "de fyras gäng", samt för deras släktingar, flickvänner och kompisar. Men ett sådant parti kommer inte i längden att kunna stå emot massmedia, som ständigt trycker på för att få SD att urvattnas och på sikt bli en del av det vänsterliberala etablissemang som har makten i landet idag.
Ett sådant parti utgör ingen opposition. Och det kommer aldrig att kunna rädda Sverige.
