Ett särskilt förhållningssätt till politiken har präglat många av de ledare i västvärlden som är födda efter andra världskriget. Francis Fukuyama publicerade år 1992 boken ”The End of History and the Last Man”, i vilken han argumenterar för att den liberala versionen av demokrati som västvärlden proklamerat under kalla kriget var den evolutionära slutprodukten av alla de styrelseskick som prövats sedan Platons dagar.
Hur många som läste, och begrep, vad han menade kan man låta vara osagt, men faktum är att tanken om att vi befinner oss i det sista politiska stadiet innan utopins genombrott genomsyrar mer eller mindre alla politiska organisationer och partier i hela västvärlden.
Vissa ser det som avgörande att bomba fram andra världsdelar till vårt stadium av utvecklingen, andra sjunger frihandelns lovsång och vissa klamrar sig fast vi tanken om att bistånd och antiimperialism fortfarande är vägen framåt.
Gemensamt för företrädarna för samtliga dessa åsiktsströmningar är att framtiden är ljus oavsett vad som än stör oss nu, att varje bakslag endast är ett tillfälligt moln på horisonten, om inte en chimär, och att förändring i alla former är av godo.
Ur denna naiva optimism föddes tanken om att politik från och med tidigt 90-tal endast handlar om att inte göra något som rubbar den till synes utstakade resan mot paradiset.
Triangulering är ett politiskt begrepp som innebär att man i grundläggande frågor söker finna en tredje position mellan den egna och motståndarens, för att på så sätt kunna locka en potentiellt viktig skara "mittenväljare". Det började med att Bill Clinton gick högerut med budskapet om att staten skulle kräva utbildning och arbetsträning i gengäld till den som erbjuds försörjningsstöd eller andra bidrag.
Tony Blair följde Clinton med ”new Labour” som var en nedbantad socialdemokrati med budskap om en bättre offentlig sektor genom effektiviseringar. Efter dessa partipolitiska framgångssagor följde hart nog varje politisk rörelse i västvärlden efter i trianguleringens tecken.
Den moderne politikern var pragmatisk, oideologisk och förvaltande. Valen vanns i mitten och den som inte förstod det skulle vara för evigt förpassad till oppositionsbänken. Var det inte så vår egen Fredrik Reinfeldt marknadsförde sig?
Ingen har tagit hjälp av denna politiska kompass för att orientera sig i sin samtid i samma utsträckning som Angela Merkel. Född i Västtyskland, prästdotter och utvandrad till Östtyskland där hon blev en del av kommunistpartiet och sedan en av de som bejublade återföringen efter murens fall. Hon hade sett mer av paradigm och paradigmskiften än de flesta.
Som kvinna manövrerade hon sig fram till partiordförandeskapet i CDU, utsågs detta till trots inte till toppkandidat 2002, i nyvalet 2005 stod hon mot en färgstark och skickligt sprintande Gerhard Schröder som genom ett arrogant uppträdande i en intervju efter valet gjorde att en internt kritiserad Merkel vann sympatier och kunde bilda regering.
Nu står vi här 12 kanslerår och ytterligare tre valrörelser senare. Merkel utkämpar sin sista strid. Verbformen av hennes efternamn ”merkeln” symboliserar vad hennes beundrare älskar och hennes belackare avskyr. Att ”merkla” innebär att krångla sig igenom ett politiskt dilemma genom att skjuta det på framtiden, oftast genom att ignorera det helt och ibland genom att genomföra en lösning som ingen är nöjd med men se till att politiska motståndare får skulden för kompromissens uddlöshet.
Under sin andra mandatperiod krossade hon sin koalitionspartner FDP så hårt i regeringen att de inte kom in i Bundestagen (Tysklands parlament) vid valet 2013, och under perioden därefter kramade hon nästan ihjäl SPD som endast nådde 20 procent vid valet i år.
Paradoxalt nog har förmågan att tillintetgöra motståndare skapat en ny rörelse, Alternativ för Tyskland, som kategoriskt utesluter att stödja en regering som med eller utan Merkel påminner det minsta om hennes senaste år vid makten – såväl innehålls- som stilmässigt.
Folk blir alltmer provocerade av politiska ledare som uppfattas ducka för de stora frågorna och som har som främsta vapen att ignorera och svärta ned kritiker genom att spela på den trovärdighet ämbetet för med sig.
I övertron på att den nya tidens politiker inte skulle vara en brandtalande, karismatisk och visionär person – sådant riskerar ju bara att störa oss under vandringen mot den bästa av världar – fastnade man i föreställningen om att ingen grundläggande kritik av samhället skulle tillåtas och framförallt inte bemötas sakligt.
I och med kommunismens död och Sovjets upplösning fick man återuppliva det nationalsocialistiska liket och utmåla samtliga samhällskritiker som Hitlerdyrkande reaktionärer. Snart blev varje person och formulering som kunde uppfattas som fosterlandsvänlig likställd med trojansk nazistpropaganda.
Ironiskt nog har de politiker som upphöjt manövrering och triangulering till de ädlaste konster en statsman kan besitta blivit de som själva fallit offer för sitt eget agerande. Genom att aldrig bilda utan istället bara spela på opinioner, genom att ständigt urholka och byta åsikter med varandra och genom att konsekvent vägra acceptera nya idéer i det offentliga rummet har man inte skapat utan utraderat det manöverutrymme man så hett eftertraktat.
Historien tar dock inte slut, oavsett vad Fukuyama trodde eller hoppades. Och utopi betyder inte lyckosamhälle, vilket många tror, utan ”en plats som inte finns”. Precis som historien inte tar slut och utopin per definition är utom räckhåll kommer nya utmaningar ständigt att växa fram i takt med att gamla försvinner.
Trianguleringens tidevarv går mot sitt slut och det är inte en dag för tidigt. Att inte vilja se problem och för den händelse man ser dem försöka skjuta dem på framtiden eller försöka beslå bekymrade medborgare med dunkla motiv är lika lumpet som förlegat. Givetvis kommer spelteorins främsta apologeter vara de sista som ändrar uppfattning, om de någonsin gör det.
Det enda som tycks vara lika oemotståndligt som lyckosamhället för dessa människor är maktens sötma, således kan vi inte vänta oss att de lämnar självmant, det är upp till folken att rösta bort dem till förmån för statsmän utan skygglappar.
Trots att Angela Merkel anser att hon gjort allt rätt, trots att Brexit skakar EU i grunden och trots att hon till och med fått tillstå att Tyskland inte klarade massinvadringstsunamin 2015 (”Wir schaffen das”) inser hon inte att det tyska folket inte anser att man är på rätt väg, att hela hennes utrikes- såväl som inrikespolitiska agenda genomgått en 180-gradersvändning.
Vad är egentligen förvånande? Ingenting. Merkel merklar vidare i tron att det handlar om att isolera motståndare och därigenom göra sig av med besvärliga politiska frågor – de finns ändå inte kvar när vi nått det slutgiltiga målet.
I dagarna har Merkels regeringsförhandlingar havererat efter att det nygamla FDP lämnat förhandlingsbordet och nyval eller ett ännu mer urvattnat regeringsprogram tycks vara de enda realistiska scenarierna framöver.
I vanlig ordning ses det inte som ett önskvärt alternativ att låta väljarna tycka till, men utrymmet för att inte låta dem komma till tals minskar dag för dag i takt med att problemen växer och deras förtroende och respekt för systempolitiker avtar.
Oavsett vad som händer har Merkel manövrerat bort sig själv och sin gärning från all tänkbar relevans för efterkommande politiker, som kommer att behöva ta sig an ett tuffare utgångsläge än nödvändigt. Slutsatsen att man ska gå så länge folk ber en att vara kvar istället för att stanna så länge att man blir ombedd att gå ligger nära till hands.
FRIA TIDER
