Den svenska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, som i år tillträder en professur i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, har sommarpratat i finska Yle. På sin egen fråga varför man lämnar en svensk professur för en finsk säger hon:
- Svaret är förstås att man tror det är bättre här. Det kan i alla fall inte vara sämre. Det är omöjligt.
Det är studenterna som får detta hårda omdöme, eller snarare deras kunskapsnivå när de kommer från gymnasiet. Samtidigt säger Witt-Brattström att om hennes blivande finländska studenter befinner sig på samma nivå som de svenska gjorde år 1988, när hon började sin karriär, så skulle hon bli överlycklig.
Det är 24 år sedan dess. På dessa år har knappt hälften av de grundskole- och gymnasielärare som utbildade de studenter som tog studenten 1988 hunnit gå i pension. Hur det kan komma sig att samma lärare idag släpper ifrån sig studenter som inte kan vara sämre? Det får vi inte veta. Ebba Witt-Brattström nöjer sig med att konstatera att den svenska skolan befinner sig i fritt fall.
Ett historiskt perspektiv är viktigt, säger Ebba Witt-Brattström och prisar Finland för att man till skillnad från Sverige är ett land som minns sin historia. Själv tycks hon blind för de senaste 24 årens dramatiska samhällsförändringar i hennes eget hemland.
Kanske är Ebba Witt-Brattström medveten om att den svenska kollektiva minnesförlusten kanske i själva verket kan vara en medveten "historieförfalskning". Hon exemplifierar med den uppskattning en av årets sommarpratare i Sveriges Radio väckte när han slog fast att Sverige fram till andra världskriget var ett fattigt, efterblivet, djupt främlingsfientligt, rasistiskt och fundamentalistiskt land som sysslade med rasbiologi och tvångssterilisering.
Hon kan knappast vara omedveten om vad dessa historiska myter tjänar för politiskt syfte i dagens Sverige. Eller hur de hänger ihop med den svenska skolans förfall.
Kanske är det också detta hon försöker säga oss. Lite senare i programmet beklagar sig litteraturprofessorn över ett nationaldagsfirande i Storkyrkan som hon bevittnat, där svenska flaggor var förbjudna för att de anses vara "exkluderande" gentemot våra invandrargrupper.
- Efter landshövdingens politiskt korrekta tal om den moderna svenska multikulturella identiteten, stegar de äldre grabbarna fram i domkyrkoförsamlingens gosskör, där tre av mina fyra söner sjungit, och stämmer upp sin manskörsrepertoar. Plötsligt möts två Sverige. Men det ena vill inte veta av det andra, säger Ebba Witt-Brattström.