I ett pratprogram på julafton i TV4 dök Fredrik Reinfeldt upp. Den tidigare statsministern har dragit sig tillbaka från dagspolitiken, men den gamle stridshingsten vill gärna göra lite filosofiska betraktelser. Tidigare i höst fällde han kommentarer ur ett flygstolsperspektiv. Han rekommenderade en flygtur så att resenären själv kan se hur mycket ödemark det finns i Sverige vilket han anser bevisar att några miljoner invandrare kan få plats utan problem.
För den som inte förstått hur Sveriges invandringspolitik hänger ihop kan dessa tal ge ledtrådar. Det bör också betonas att Reinfeldt inte är passé bara för att han under kommande helg ersätts som partiledare. Moderaterna är ett hårt toppstyrt parti med en samling drillade jasägare. Det kommer bli svårt för dem att bryta loss från de idéer som under en längre tid varit obligatoriska i partiet.
Reinfelts jultal fokuserade invandringsfrågan:
För mig är det en grundläggande fråga, vad är Sverige för land; ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller dom som hittat på en gräns eller är det ett öppet land som består av dem som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad dom gör av Sverige som är Sverige. Och för mig är det givet att det är det senare. Och det måste få konsekvenser, jag måste stå upp mot dom som hävdar att det här är ett land som stängdes för tre generationer sedan och ingen annan är välkommen och kommer dom hit måste dom anpassa sig, aldrig räcka upp handen, aldrig säga något som är avvikande. För mig är det ett ohållbart samhälle.
Demokratins genombrott är sammankopplad med en nationalism som ger ett folk en rätt att besluta över sitt territorium. I fredlig nationalism saknas ambition att öka territoriet genom demografisk expansion och att kolonisera andra länder. Alla folks frihet, hela världens fred är en slogan som just betonar nationell självständighet. Men ur ett kosmopolitiskt perspektiv ifrågasätts den nationella självständigheten. Varför skulle just svenskar ha en större rätt att bestämma över Sverige?
Reinfeldt anser inte att det finns en sådan rätt. Istället är det kolonialisterna som står för det nya och fruktbara och det är deras rätt att omforma landet – det är ”vad dom gör av Sverige som är Sverige”. Han framhäver att de ”kommit hit mitt i livet” vilket ger dem ett företräde framför människor ”som är sent i livet”. Reinfeldt har en tydlig preferens för de som ingår i arbetslinjen och de han ser som avskrivningsobjekt.
Det historiska arvet är mest en belastning från ”dom som hittat på en gräns”. Detta är uppenbarligen inte något som nykolonialister behöver bry sig om. Inte heller att ta seden dit de kommer, för Reinfeldt protesterar med hetta mot argumentet ”kommer dom hit måste dom anpassa sig”.
Den franske filosofen Pascal Bruckner använde beteckningen ”etnisk masochism” för den här typen av negativ och aggressiv syn på den egna folkgruppen. Tidigare kan en viss självkritik ha varit motiverad som motkraft till en självförhärligande nationalism. Men med den etnopluralistiska doktrinen har de flesta nationalister hittat en balanserad syn som kan åskådliggöras med synen på den egna familjen. Att man själv hyser ett varmt intresse för sin egen familj gör varken de egna känslorna eller den egna familjen unik. Istället är de subjektiva positiva preferenserna för den egna familjen en normal inställning. Den här attityden leder inte heller till olösliga konflikter mellan familjer. Att hata sin egen familj är däremot en problematisk attityd. Än märkligare blir ett hat mot den egna folkgruppen när den hyses av en person som fått ett förtroendeuppdrag att representera folkviljan och folkets intresse.
Men i dagens västerland är en masochistisk syn på det egna folket inte ovanligt. Kanske är det en urspårad kristen syn? Man skäms över sitt syndiga välstånd och tänker att endast med uppoffringar öppnas en smal port till himlen? Men i motsats till ”öppna hjärtat”-talet är detta ingen vädjan om generositet. Det är inte den hjälplöse flyktingen utan den driftige nykolonialisten som bejakas. Det centrala är ett förnekande av den nationella rätten till det egna landet. I ett tidigare inlägg har Reinfeldt betonat den svenska kulturens oduglighet och att allt av värde är importerat: ”Inhemskt är bara barbariet”. Svenskarna duger inte, utan landet kan läggas i träda bara vi får kosmopolitiska städer. En ledarskribent i SvD upphöjer ett alltmer ghettofierat Malmö till ”ett oförlöst New York”.
Något liknande är rimligtvis Reinfeldts vision. Svenskarna är ett infödingsfolk som står i vägen för de nya invånarna som kommer att ta över. Unga nymoderater talar om ”vinnare och förlorare” i en globaliserad värld och är övertygade om att vinnarna blir de som är kosmopoliter. Det gäller bara att ha råd att flytta upp socialt, så att man undviker att inkluderas i växande ghetton. Vad mer kan man säga till dem som inte lyckas flytta undan än: sorry, du hör till förlorarna.
Man kan tolka Reinfeldts julprat som tanklöst och utan avsikt, men man bör nog fundera över möjligheten att det trots allt finns en avsikt. Reinfeldts lojalitet till Sverige är nog noll. Hans lojalitet till moderaterna och Alliansen visade sig också vara av ringa värde när han tappade inspirationen. Men varför tar han och berättar själv om sin brist på lojalitet? En rimlig misstanke är att poängterandet av hans brist på anknytning till sitt land är en del i hans nya karriär. Han vill betona sin neutrala inställning till länder och folk och distans till ”dom som hittat på en gräns”. Han är en tjänsteman redo att träda i tjänst hos EU och FN utan att hysa några begränsande lojaliteter.
Man skulle kunna förvänta sig att den visade opportunismen i jultalet skulle ha väckt ont blod och göra det nödvändigt för Reinfeldt att pudla. Men så omfattande har protesterna inte blivit. Svenskarna är ett härdat folk. Man måste uttrycka sig ytterst hövligt mot alla ”skyddsvärda grupper”, men de som har givit politiska uppdrag till Reinfeldt är inte skyddsvärda och kan tydligen inte kräva någon typ av lojalitet.
Redan i Norge hade nog utfallet blivit ett annat. Norrmännen hade knappast lydigt lyssnat till påståenden att Norge är ett land med påhittade gränser med människor som felaktigt anser att de har rätt till landet bara för att de varit där tre–fyra generationer. När Norge ockuperades så var det av människor födda utomlands som var mitt i livet och ansåg att ”det är vad dom gör av Norge som är Norge”. Det ansåg Vidkun Quisling också. En ny världsordning kan utmana en traditionell syn på vad som är Norge eller Sverige? Man kan naturligtvis se användandet av våld som en viktig skillnad. Men i ett längre perspektiv är den demografiska förändringen minst lika viktig som den politiska. Världen är full av folkgrupper som noterar att de har blivit en minoritet i ett land som en gång var deras och då är det svårt att återskapa en nationell gemenskap. Nationer är långlivade, men de har inte evigt liv. De tycks också vara populära bland såväl folk som skapat en nation som bland de som inte har lyckats. Nybildade länder söker skapa sammanhållning och brottas ofta med nation building. Andra länder öppnar dörrarna för kolonialism och en multikultur som eroderar nationen, då assimileringen inte kan hålla jämnas steg med inflyttningen.
Med överbefolkning som det centrala långsiktiga problemet för mänskligheten är entusiasmen för att importera fler människor till det egna landet svårförståeligt. Vad gäller livsmedel är Sverige redan långt ifrån självförsörjande. Men jag tror inte Reinfeldt är en person som tänker på ett sådant sätt. Som många personer i ledande ställning är han agendadriven; man bestämmer sig för en inriktning och sedan kör man. Det kan bli bra eller dåligt, men det blir framförallt tydligt. Ett par rejäla skygglappar gör att en stridshingst inte påverkas och tappar fokus på den uppsatta agendan. Medarbetarna lär sig hur ledaren prioriterar och har lättare att agera på önskvärt sätt utan att behöva specifika instruktioner.
Reinfeldt hyllas av extremvänstern för sitt SD-hat. En alliansregering med stöd av SD blir något otänkbart. Sverige ska utsättas för en demografisk omvandling. Om det var viktigt att hjälpa flyktingar skulle Sverige göra det effektivt på plats. Flyktingarna är oviktiga, så vi satsar inte på att hjälpa dem, men regeringen kan påstå att den dyrbara människoimporten till Sverige är humanitär. Det låter ju fint, men det går lika bra med arbetskraftsimport. Sverige behöver inte nödvändigtvis denna arbetskraft, men beteckningen ”arbetskraftsimport” låter bättre än ”befolkningsimport”. Därför används inte den senare termen, men det är den som står på den dechiffrerade agendan.
Kommer moderaterna att sätta en ny agenda eller kommer de attityder som Reinfeldt visar upp under olika eftersnack vara det som fortsätter att styra Moderaterna? Den kommande partistämman kommer kanske att ge en fingervisning?
