I den turbulens som uppstått vid Donald Trumps seger och tillträde som USA:s president uppstår frågan om det kommer att medföra ändringar i supermaktens agerande som kan få effekter för den rådande världsordningen. David Brooks, inflytelserik kolumnist i New Yorks Times, uttrycker sin oro i ett uppskruvat tonläge som jag tror kan var representativt för hur det amerikanska etablissemanget ser på USA:s roll i världen.
"Vi måste fråga oss om vi fortfarande vill vara en del av det målinriktade experiment som Lincoln beskrev, ett land som ödet tilldelat uppgiften att sprida demokrati och välstånd, att välkomna främlingar, att vara bror och syster med hela mänskligheten och ta väl hand om varandra eftersom vi alla är viktiga i ett gemensamt projekt? Eller vill vi bara vara en nation i raden som hukar sig i en skrämmande värld" (publicerat i DN 13 februari 2017)
Texten uppmanar till att fylla på med ett instämmande halleluja, men det finns skäl att betona att detta inte är ironi, utan avrundningen på en artikel som börjar mer nyktert för att sedan bli alltmer uppskruvad. Lincoln må ha haft en stor dröm, men det hade också alla historiens imperiebyggare. Man kan fråga sig om det inte vore passande om visionen fick en demokratisk restriktion.
Som Samuel Huntington påtalat (i The National Interest, Spring 2004) är detta bara en av två amerikanska drömmar och den som haft den svagare förankringen i folkdjupet. De flesta amerikaner ser gärna USA som ett föredöme, ”A City upon a Hill”, som beundras och kopieras, men inte konkretiseras till en världspolis som dras in i den ena skumraskaffären efter den andra. USA:s ”progressiva imperialism” har inte varit framgångsrik i sina interventioner utan väckt mer antiamerikanism än beundran.
Men Brooks vill oförskräckt fortsätta eftersom alternativet avskräcker: "Vi befinner oss mitt i ett krig som handlar om nationell identitet. Vi trodde att vi amerikaner utkämpade ett ideologiskt sådant mot radikal islamism, men i verkligheten är det Trump, Bannon, Putin, le Pen och Farage som står på motståndarsidan."
Citatet belyser väl ett antal svagheter i den progressiva världsbilden. Den ser ingen konflikt med islam, bara med den radikala islam som enligt Bush och Obama inte har något med islam att göra. Ett historiskt perspektiv visar dock på en lång konflikt mellan två civilisationer som talar för att använda en inneslutningsstrategi mot islam enligt samma modell som mot kommunismen. En realistisk världsordning bygger på samexistens, inte harmoni och integration med diktaturer. Den gamla världsordningen byggde på en förväntan att alla länder var på väg att bli liberala demokratier utom ett par marginella skurkstater som Vitryssland, Burma och Nordkorea. Den byggde också på collaboration istället för containment, ”man håller sina vänner nära och sina fiender ännu närmare”. Frankrike slöt sig framgångsrikt nära Tyskland i EU. Men frågan är alltid vad som är konstruktiva kompromisser och vad som endast är destruktiva eftergifter. Att förhindra fientliga ideologier från ytterligare spridning istället för att hjälpa dem på traven tycks rationellt.
Förutom en felbedömning av islam som bygger på en romantisk amerikansk syn på religion som något generellt godartat, så finns också en negativ amerikansk syn på nationalism. Det finns ingen motsättning mellan demokrati mot nationalism utan de har växt fram tillsammans. Däremot finns stark empiri för problem mellan demokrati och multikultur. Men amerikaner ser oftast den amerikanska vägen som kungsvägen och därför uppmuntra man till en icke-etnisk patriotism, eventuellt till en författningspatriotism som endast finns i USA.
I ett globalt perspektiv så är det uppenbart att demokrati bygger på en nationalstat. Många amerikanska lösningar som i Bosnien och Irak motverkar den fred som etableras med amerikansk vapenmakt. Insatsen resulterar i en ny regim som styr ett etniskt kluvet land vilket ger minimala möjligheter till stabil utveckling.
PK-troende amerikaner, som David Brooks, ser populister som det amerikanska etablissemangets verkliga fiender vare sig de är européer eller amerikaner. Det demokratiska underskottet för deras egna idéer borde sticka i ögonen efter det amerikanska valet, men många hyser förhoppningar då skillnaden mellan neokonservativa republikaner och Hillary-demokrater är minimalt. I Europa är läget likartat med ett kollaborerande etablissemang som demoniserar populistiska utmanare.
Ett ideologiskt skifte i synen på Ryssland är påfallande. Högern och populisterna hade ofta en stark antikommunistisk övertygelse så regimskiftet från Sovjetunionen till Ryssland borde motivera en betydligt mer positiv inställning. Vänstern i Europa och USA var svaga i sin antikommunistiska övertygelse, men blir nu närmast mer negativa i sin syn på Ryssland än de var till Sovjet. Varje sansad bedömare borde dock se det rimliga i att innevånarna i området Krim, som gavs bort i födelsedagspresent från ett kommunistparti till ett annat, kan ha legitima synpunkter på vilken stat de vill tillhöra. Skottland kan rösta om självständighet och det var få som i detta såg ett hot mot världsfreden. Men Krim bedöms vara något helt annan. Än har vi inte hört något om varför, bara att det är så.
Med detta vill jag inte påstå ett Ryssland blivit en väst-demokrati. Man behöver inte vara ”bror och syster” med Putin utan nöja sig med att samexistera. En högst vänskaplig samexistens rådde mellan USA och muslimska diktatorer som dock blev avpolletterade. Dörren öppnades dock inte för det ytterst svaga progressiva islam, utan för den radikala islamism som inte vill samexistera med väst. Amerikanerna tror fortfarande på den arabiska våren och de tror på en influens av positivt tänkande. Om väst med emfas påstår att islam betyder fred och jihadisterna inte alls är muslimer så kommer också muslimer att tro detsamma. Franska presidenter har en variant på detta budskap: ”Det ska inte göras ett amalgam av muslimerna”. Jihadisterna räknas som muslimer, men sådana finns som skilda grundämnen och ska inte smältas ihop. Den fina sorten, euroislam, har dock ännu inte utvunnits i nämnvärda kvantiteter. En rimlig slutsats blir att muslimer inte är bröder och systrar, utan en grupp vi nödgas samexistera med.
Amerika kritiseras ofta för att sätta sitt eget intresse först, men detta förefaller fel och förenklat. USA agerar sällan för Amerikas intressen utan snarast för ledande personers och gruppers ibland filantropiska och egocentriska projekt. Globalisering och en ny världsordning hyllas in blanco. Enighet är viktigare i sig än vad det är som man kommer överens om. Den världsordning vi varit på väg mot en längre tid har inte haft så mycket mer att säga till sin favör än det ideal som hyllas inom EU, An ever closer union. I fåfängan att leda denna utveckling framåt har både USA och EU frikostigt finansierat olika projekt. I många länder finns en nomenklatura som är pigg på att harmonisera sina länders regler med EU vare sig det är tillämpligt eller inte. Det anses progressivt och globalistiskt.
Vi kanske nu får se ett minskat intresse för internationella manifestationer och ett större fokus på en bättre nationell politik. De flesta befolkningar är inte intresserade av att bli avetnifierade för att istället bli världsmedborgare. Många värnar istället sin frihet, inklusive friheten från att bli uppfostrad till nya värdegrunder. Inte ens amerikanerna tror på harmoni i the melting pot, utan denna smältdegel är ett instrument för att reparera och återskapa en sammanhållning som skadats när landet har splittrats i olika grupper. Men om man inte fusionerar Europa så behöver inte heller befolkningarna fusioneras. Slutar man med massinvandringen så försvinner ett annat skäl för en auktoritär omstöpning.
Det känns hoppfullt om klockan ringer ut den progressiva imperialismen. Det kanske blir så att vi i stället för en ny världsordning får en ny samexistens. Självständiga stater, som enligt egen uppfattning, kan utveckla sig mot en populistisk demokrati tycks vara en möjlighet; upplysta medborgare slår vakt både om sin personliga frihet och sin kollektiva makt. Olika länder går inte i takt utan vissa svänger vänster, några höger och andra drabbas av religiös hänförelse. Det finns skäl för dem alla att värdera sin integritet och sitt oberoende. Vi bör kanske tänka mindre som "bror och syster med mänskligheten i ett gemensamt projekt". Mänskligheten är ett passande kollektiv för totalitära visioner, inte för reell demokrati.
