I klagomålen mot Putin framförs ofta en anklagelse om en återgång till sovjetisk praktik. Det ligger något i detta om jämförelsen görs med den misslyckande liberala ”chockterapin” på 1990-talet. Men det finns en betydligt mer problematisk sovjetisering – den av Västeuropa.
Mellan olika länder och system finns olikheter, men också likheter. En är att det styrande etablissemanget vill konsolidera sin makt genom att de egna motiven idylliseras och oppositionen demoniseras. Skillnaderna kan moraliseras till att de goda utmanas av de onda; den västeuropeiska eliten agerar alltmer som den sovjetiska nomenklaturan. Det sovjetiska systemet rörde sig mot liberalism under Gorbatjov, medan dagens väst rör sig i motsatt riktning.
Glasnost-systemet som introducerades på 1980-talet hyllade yttrandefrihet och öppenhet, men med två reservationer. Den sovjetiska värdegrunden hade två trossatser vars positiva effekter inte fick ifrågasättas: Den ena var ”kommunistpartiets ledande roll” och den andra var ”socialismens landvinningar”. Dessa undantag var inga bagateller, utan just det som dissidenterna ifrågasatte.
I väst, inte minst i Sverige, börjar man alltmer betona att en nyskapad värdegrund är överordnad traditionell liberal yttrandefrihet. De nya heligheter som åberopas kan sammanfattas i två satser: ”alla människors lika värde” och ”man skall inte ställa grupp mot grupp”. De sovjetiska inskränkningarna är mer stringenta och intellektuella, medan den svenska värdegrunden kan misstänkas vara en parodi från ett humorprogram. Man döljer en farlig inskränkning bakom ett snömos, vilket framstår som trivsamt positivt för de indoktrinerade och harmlöst för många andra. Svensken har blivit sekulariserad och slipper att deklarera tro och lydnad till kungen och kyrkan, men nu kommer en ny auktoritär väckelse. Du skall tro på PK-religionens många bud. Vi är ännu inte tillbaka i häxprocesser och fredlöshet, men rörelseriktningen är tydlig.
En mer drakonisk lag än ”hets mot folkgrupp” finns inte ens i öppna diktaturer. Man kan tro att det är en lag mot hets, men det är det inte, utan en lag mot ”att uttrycka missaktning”. Den lite märkliga begränsningen är att den gäller mot en grupp, inte mot en individ. En mer naturlig ordning är att ha vissa begränsningar mot förtal av enskilda, medan en öppen samhällsdebatt kräver att man kan kritisera grupper för att ha en negativ samhällseffekt: kapitalister, invandrare, prästerskapet, islam, nomenklaturan. Nu blir vissa grupper offentligt fridlysta och andra ”the usual suspects”. De politiska partierna delas upp i ”de anständiga” och ”de oanständiga”. Den demokratiska ordningen är att väljarna själva gör dessa politiska och moraliska bedömningar.
Sverige har haft en riksdag med östtyska inslag, det finns flera olika partier, men i centrala frågor tycker de samma sak. Att det finns en åsiktsgemenskap i riksdagen är inget problem om den åsiktsgemenskapen också finns i befolkningen, men ett stort problem uppstår om en majoritet av befolkningen är kritisk till socialismen landvinningar eller massinvandring. Regeln ”nomenklaturen har alltid rätt” är något av demokratins antites, men vi har nu en oroande förändring där demokratin utvecklas mot postdemokrati.
Precis som i alla diktaturer finns en acceptans för att folket ska få rösta, men en oro för att de ska rösta ”fel”. Så antidemokratiskt kan överheten inte uttrycka det, utan man hävdar öppenhet i sakfrågor, men kräver följsamhet i tro, takt och ton, precis som överklassen gjorde på 1800-talet. Den kristna tron har spelat ut sin roll och ersatts med tron på värdegrunden. Precis som på 1800-talet påstås att värdegrunden inte är auktoritär, utan bör ses som hjälpsam vägledning.
I Sverige råder inte mötesfrihet. Ett möte som kan störas av regimlojala ligister behöver skydd av polisen och uthyrare som står emot negativa påtryckningar för att lokaler upplåts till kontroversiella möten. Men Sverige är fullt med anpasslingar utan civilkurage. Många möten måste därför hålls på platser som hemlighålls så länge som möjligt för att förhindra hot och avbokningar. Den alternativa bokmässan som nyligen stoppades av Göteborgs kommun är bara ett exempel på mötesobstruktion av myndigheterna.
Yttrandefriheten är också begränsad. Media är en subventionerad bransch och åsiktsmässigt är mycket tabu. Den alternativa pressen lägger sina sajter utomlands för att skydda sig mot censuren. Enligt östtyskan Merkels föredöme söker etablissemangen bekämpa hädiska åsikter på nya sätt. Istället för den statliga Stasi läggs uppgiften ut på privata aktörer som Facebook, Instagram och Twitter. Då väldigt mycket av diskussion och länkar sker genom dessa plattformar får denna censur stor effekt. Det är också manipulativt då myndigheterna kan gömma sig för motreaktioner genom att det är privata aktörer som agerar. Myndigheterna kan hävda att inskränkningen blev mer omfattande än de önskar, men att företagen ju har rätt och handlingsfrihet att exkludera mer än vad myndigheterna vill förbjuda.
Tidigare fanns en viss självinsikt om att EU hade ett demokratiskt underskott och organisationen hävdade att detta skulle åtgärdas. Men EU liksom FN är en auktoritär institution som strävar efter att legitimera alla ”progressiva” inskränkningar av demokrati och yttrandefrihet. Ja, grundtanken är att den nationella demokratin ska underordna sig de internationella institutionerna. I propagandistiska kampanjer utpekas populismen för att vara auktoritär och antidemokratisk när den vänder sig mot utvecklingen mot en postdemokratisk ordning där nationalstaterna degraderas till en underordnad position som en svensk kommun. Den kan besluta i en del lokala frågor, men i de flesta styr centrala riktlinjer.
Om två månader antas ett FN-ramverk som stöder en global ”rätt att invandra”, en rad rättigheter som mottagarlandet inte kan säga nej till. Intresset i regimmedia blir begränsat då detta bara kommer att ses som ett normalt steg i globaliseringen och medföljande avdemokratisering. Den nationalistiska polska regeringen kritiserar insiktsfullt EU för att förespråka ”legal impossibilism”. Förändringar blir inte stoppade genom omröstningar utan genom att ”omöjligförklaras” då de går emot ett bråte av regler och konventioner. Exempelvis har EU och FN tillsammans antagit 64 överenskommelser med 1.377 mänskliga rättigheter.
Gamla diktatorer predikade lydnad för undersåtarna, men de nya predikar istället hänsyn och ansvar, till synes snällare. Detta är dock reellt detsamma som lydnad inför alla postdemokratiska värdegrunder som man cementerat kring demokratins fötter. Varje rätt till självbestämmande, individuellt och nationellt, kan få bieffekter för andra. Nu söker man eliminera självständigheten genom att lyfta fram hänsynen till Den Andre. Nomenklaturan insisterar på att de inte talar i egenintresse utan i omtanke om de kränkta, de drabbade och de spetälska. Ja den sista gruppen är lite omodern, men ger lite historisk kontinuitet. Demokratin bygger på att väljaren röstar utifrån sitt eget perspektiv; detta betyder ofta enligt egenintresse, vilket öppnar för en moralistisk kritik av demokratin. Först genom en god värdegrund påstås demokratin bli god. Problemet uppstår att den då inte längre är demokrati.
