Det nämndes att vår klubb har fått nya medarrangörer i år, bland annat ryska frivilligorganisationer, expertgrupper och ledande universitet. Man lyfte även fram idén att diskussionen skulle breddas till att inkludera inte bara Rysslands interna frågor, utan även internationell politik och ekonomi.
Denna organisering kommer tillsammans med det nya innehållet att stärka klubbens inflytande som ett ledande fora för kvalificerade diskussioner. Samtidigt hoppas jag att Valdaiandan kommer att förbli oförändrad – denna anda av öppna och raka diskussioner med högt i tak och med utrymme för vitt skilda åsikter och synpunkter.
Här träffas vi för att tala klarspråk. Vi måste vara rättframma och tydliga idag, inte för att förolämpa varandra, utan för att försöka gå till botten med vad som faktiskt pågår i världen. Vi måste försöka förstå varför världen blir allt mer osäker och oförutsägbar och varför riskerna ökar överallt omkring oss.
Dagens diskussion hölls på temat: “Nya regler eller ett spel utan regler.” Jag tycker detta tema på ett bra sätt beskriver det historiska vägskäl vi står inför idag och det val vi alla måste göra. Det är förstås inget nytt i att världen förändras mycket snabbt och det har redan sagts i dagens diskussioner. Det är svårt att missa de dramatiska förändringar som pågår på den globala politiska arenan, inom människors dagliga liv, inom industrin och inom IT-området och på webben.
När vi analyserar dagens situation får vi inte glömma vad historien lärt oss. För det första har förändringar i världsordningen – vilket är vad vi bevittnar idag – vanligtvis återföljts av om inte globalt krig så i alla fall en kedja av många intensiva lokala konflikter. För det andra handlar global politik i första hand om ekonomiskt ledarskap, fredsfrågor och den humanitära dimensionen där mänskliga rättigheter ingår.
Världen av idag är full av motsägelser. Vi måste vara ärliga när vi frågar oss om våra befintliga säkerhetsmekanismer är tillräckliga. Sorgligt nog finns det inga garantier för att dagens system för global och regional säkerhet kommer att kunna skydda oss från obehagligheter och kaos. Säkerhetsmekanismerna har allvarligt försvagats, fragmenterats och deformerats. Organisationer för internationellt och regionalt samarbete inom politik, ekonomi, och kultur går just nu igenom svåra tider.
Många av dagens mekanismer för att skydda världsordningen skapades för länge sedan, framför allt under perioden precis efter andra världskrigets slut. Låt mig betona att styrkan hos systemet som skapades på den tiden inte enbart vilade på en maktbalans där de segrande makterna tillvaratog sina rättigheter, utan även på det faktum att skaparna hade en respekt för varandra och inte försökte klämma åt varandra. Vi försökte komma överens.
Den viktigaste funktionen som detta system har – oavsett dess brister – är att åtminstone hålla världens nuvarande problem inom vissa gränser och reglera intensiteten i den konkurrens som naturligt pågår mellan länder.
Det är min övertygelse att man inte över en natt kan överge dagens säkerhetssystem, som med bitvis stora ansträngningar har byggts under de senaste decennierna, utan att ha något att ersätta det med. Annars kommer det enbart vara den starkes lag som gäller.
Vad vi behöver göra är att genomföra en genomtänkt rekonstruktion av dagens system och anpassa det efter dagens situation där en ny verklighet råder inom internationella relationer.
Men USA, som utropat sig till kalla krigets vinnare, har inte sett något behov av detta. Istället för att etablera en ny maktbalans, som är oumbärlig för att bevara ordning och stabilitet, har man fört oss in i en situation av grav obalans.
Kalla kriget tog slut, men det avslutades inte genom att ett fredsavtal med klara och transparenta överenskommelser om att följa existerande regler eller om att skapa nya regler och standarder. Istället valde kalla krigets ”segrare” att genomdriva en agenda och omforma världen för att passa deras egna behov och intressen. Om något i det befintliga systemet för internationell säkerhet hamnade i konflikt med dessa intressen, deklarerade man att denna del av systemet var värdelös, föråldrad och i behov av att omedelbart ersättas.
Ursäkta analogin, men det är precis såhär nyrika beter sig när de plötsligt fått en enorm förmögenhet, eller i det här fallet en rätt att leda och dominera vår planet. I stället för att investera sin rikedom i något som ger avkastning – och som givetvis lönar sig även för egen del – har man valt att göra en massa dumheter.
Vi ser nu början på en period där avvikande tolkningar förekommer men där vissa saker avsiktligt tystas ner i världspolitiken. Internationell rätt har tvingats till reträtt upprepade gånger på grund av attacker från juridisk nihilism. Objektivitet och rättvisa har offrats och ersatts med politisk opportunism.
Godtyckliga tolkningar och vinklade bedömningar har ersatt juridiska normer. På samma gång har global kontroll över massmedia gjort det möjligt att, när man så önskar, framställa vitt som svart och svart som vitt.
Vi har fått en situation där ett enda land och dess allierade, eller snarare dess lydstater, dominerar. Det resulterar i att man sällan söker globala lösningar utan istället utövar påtryckningar för att implementera sina egna recept utomlands. Denna maktgruppering har nu vuxit till sådana proportioner att den börjat presentera sin politik – som man själv knåpat ihop i den egna maktens korridorer – som vore den hela det internationella samfundets politik. Men så är inte fallet.
Själva meningen med nationell suveränitet har blivit ett relativt begrepp för de flesta länder. Den allmängiltiga formel som nu för det mesta dominerar länders politik är: Ju mer lojalitet ett lands ledarskap visar mot världens enda maktcentrum, desto större legitimitet får landets regim.
Vi kommer att ha en öppen diskussion efteråt och jag kommer att välkomna era frågor och vill samtidigt utöva min rätt att ställa frågor till er. Jag vill låta någon motbevisa de teser jag just lagt fram under de kommande diskussionerna.
Åtgärderna som vidtas mot de som vägrar underkasta sig makten är välkända och har prövats åtskilliga gånger. Åtgärderna inkluderar våld, ekonomiska och propagandistiska påtryckningar, inblandning i interna angelägenheter och referenser till någon sorts högre rättslig legitimitet när de känner behov av att genomföra en intervention i den ena eller andra konflikten för avsätta en obekväm regim. Det senaste är att vi får mer och mer bevis för att ren utpressning använts mot ett antal ledare. Det är inte för inte som storebror spenderar miljarder dollar på att övervaka hela världen – inklusive sina egna närmsta allierade.
Låt oss fråga oss själva hur bekväma vi är med denna situation. Hur säkra är vi? Hur lyckliga är vi och hur rättvis och förutsägbar är den ordning som råder? Kanske har vi inga riktiga skäl att oroa oss, argumentera och ställa obekväma frågor? Kanske är USA:s globala ledarposition och deras sätt att styra världen egentligen en gåva till oss allihop, och deras inblandning i händelser runt om i världen skapar kanske rentav fred, välstånd, utveckling, tillväxt och demokrati. Borde vi inte i så fall ta det lugnt och bara njuta av det hela?
Jag skulle vilja påstå att så absolut inte är fallet.
När man använder ensidiga diktat och påtvingar andra sina egna lösningar leder det till raka motsatsen. Istället för att lösa konflikter leder det till eskalering. Istället för suveräna stabila stater ser vi en ökad spridning av kaos. Och istället för demokrati stöder man mycket tveksamma grupperingar – alltifrån nynazister till fundametalistiska islamister.
Varför stödjer man dessa människor? Därför att man beslutat sig för att använda dem som verktyg för att uppnå sina mål, men man råkar ofta bränna fingrarna i processen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur våra vänner envisas med att gå på samma mina om och om igen. Vi säger det ofta här i Ryssland: Varför upprepar de sina misstag?
Tidigare understödde de islamistiska extremister i sin kamp mot Sovjetunionen. Dessa grupper fick sin stridserfarenhet i Afghanistan och formade senare talibanerna och Al-Qaida. Väst om inte understödde så i alla fall blundade för (jag skulle säga, gav information och politiskt och finansiellt stöd till) internationella terroristers invasion av Ryssland. Detta har vi inte glömt. Samma sak gjorde man mot flera centralasiatiska länder. Först efter att ett fruktansvärt terrordåd utfördes på det amerikanska fastlandet vaknade USA upp och insåg det hot som internationell terrorism utgör. Låt mig påminna om att vi var det första landet som gav vårt stöd till det amerikanska folket i detta läge. Vi var de första att reagera som en vän och allierad efter den fruktansvärda tragedin den 11 september.
Under mina samtal med amerikanska och europeiska ledare har jag alltid betonat behovet av att tillsammans bekämpa terrorismen, som den globala utmaning den är. Vi kan inte resignera och acceptera detta hot. Vi kan inte dela upp det i olika fraktioner och mäta dess farlighet med dubbel måttstock. Våra vänner gav först uttryck för samförstånd, men efter kort tid var vi tillbaka på ruta ett. Vi fick ett krig i Irak, sedan Libyen. Krigen drev dessa länder till gränsen för total kollaps. Varför drevs Libyen in i denna situation? Idag riskerar landet att falla sönder och bli en fristad för framtida terrorism.
Det var bara det nuvarande egyptiska ledarskapets omdöme och beslutsamhet som räddade detta viktiga arabland från kaos och skenande extremism. I Syrien har USA och dess allierade direkt finansierat och beväpnat rebeller och låtit dem rekrytera legosoldater från ett antal länder. Låt mig fråga: Varifrån har rebellerna fått sina pengar, vapen och militära specialister? Var kommer allt detta från? Hur lyckades det ökända Isis bli en så stark grupp att de nu i praktiken har en egen militär?
När det gäller finansiering av terrorism kommer pengarna inte enbart från droger, som för övrigt ökat kraftigt sedan koalitionsstyrkorna tog kontrollen i Afganistan. Detta är ni medvetna om. Terroristerna får även pengar från oljeförsäljning. Olja utvinns och transporteras i de områden som terroristerna kontrollerar och säljs sedan till dumpade priser. Men någon köper denna olja, säljer den vidare och gör vinst på den. Detta gör man utan att tänka på att dessa affärer samtidigt bidrar till finansiering av terrorister som förr eller senare kan komma att sprida död och förödelse i deras egna länder.
Var hittar de sina nya rekryter? I Irak, efter Saddam Husseins fall, låg alla institutioner inklusive armén i ruiner. Vi sa då: Var mycket försiktiga! Ni ställer folk på bar backe, vad tror ni de kommer göra? Glöm inte att de (rättfärdigt eller ej) utgjorde ledarskiktet i en stark regional makt. Och vad tvingar ni dem till nu?
Vad blev resultatet? Tiotusentals soldater, officerare och före detta funktionärer inom Baathpartiet kastades ut på gatan och har idag anslutit sig till rebellerna. Kanske detta förklarar varför Isis visat sig vara så effektiva i strid. I militärt avseende agerar de mycket effektivt och har väldigt professionell personal. Ryssland varnade upprepade gånger för riskerna med ensidiga militära operationer där man intervenerar i suveräna staters inre angelägenheter och gullar med extremister. Vi insisterade på att de grupper som kämpade mot centralmakten i Syrien, framför allt Isis, skulle listas som terroristorganisationer. Vad blev resultatet av detta? Våra vädjanden klingade för döva öron.
Ibland får vi intrycket att våra vänner konstant kämpar mot konsekvenserna av sin egen politik. Att de satsar allt krut på att komma åt problemen som de själva skapat, och att de betalar det evigt ökande priset.
Kollegor, denna period av unipolär global dominans har tydligt visat att det faktum att vi bara har ett maktcentra i världen inte har gjort det lättare att hantera globala processer. Tvärtom har denna instabila konstruktion demonstrerat sin oförmåga att hantera verkliga hot, såsom regionala konflikter, terrorism, droghandel, religiös fanatism, chauvinism och nynazism. Samtidigt har den öppnat dörren på vid gavel för en upplåst nationell attityd, manipulation av den allmänna opinionen och en ordning där den starkes ord är lag.
Kort sagt, den unipolära världen är bara ett sätt att rättfärdiga diktatur över folk och länder. Den unipolära världen visade sig vara för obekväm, tung, och svår att hantera till och med för dess självproklamerade ledare. Kommentarer i den här riktningen fälldes tidigare och jag håller med till hundra procent. Det är därför vi nu i denna nya historiska fas ser försök att återskapa något som liknar en kvasibipolär värld som en praktisk modell för att fortsätta USA:s ledarskap. Det har ingen betydelse vem som får huvudrollen som ondskans centrum och huvudmotståndare i den amerikanska propagandan. En huvudroll som för övrigt tidigare alltid tillföll Sovjetunionen. Det kan vara Iran, som ett land som försöker utveckla kärnvapen, Kina, som världens största ekonomi, eller Ryssland, en supermakt med kärnvapen.
Idag ser vi nya försök att fragmentera världen genom att dra nya skiljelinjer och sätta samman koalitioner som inte är för något utan bara emot någon. Det kan vara som helst: Man kan skapa en fiende så som var fallet under kalla kriget, och sedan ta makten över koalitionen mot denna. På detta sätt presenterades situationen under kalla kriget. Idag känner vi till detta. USA sa alltid till sina allierade: ”Vi har en gemensam fiende, en fruktansvärd motståndare, ondskans centrum, och vi försvarar er och våra allierade mot denne motståndare. För detta har vi rätt att beordra er, tvinga er till politiska och ekonomiska uppoffringar, och till att betala er del av detta gemensamma försvar, men såklart är det vi som bestämmer i denna koalition.”
Kort sagt ser vi idag försök till att återskapa denna välbekanta modell för global dominans, och detta bara för att garantera USA:s exceptionella position av överhöghet och för att göra politiska och ekonomiska vinster på upplägget.
Men dessa försök blir allt med verklighetsfrämmande och går stick i stäv med världens mångfald. Steg av den här typen skapar konfrontation och motåtgärder. De har motsatt effekt i jämförelse med de uppsatta målen. Vi ser vad som händer när politiken försöker direktstyra ekonomin och när rationell logik får ge vika för konfrontation. Det skadar inte bara den egna statsmaktens ekonomiska positioner och intressen, utan även de intressen som finns hos det egna näringslivet.
Gemensamma ekonomiska projekt och investeringar brukar objektivt sett bringa länder närmare varandra och hjälpa till att lösa befintliga problem i relationerna mellan stater. Men idag står det globala näringslivet inför ett tryck från västerländska regeringar som världen aldrig tidigare skådat. Hur ska internationella relationer kunna frodas när vi hör slogans som: ”Nationen är i fara”, “Den fria världen hotas” och ”Demokratin står på spel”? Så alla måste mobilisera. Detta är hur riktig mobiliseringspolitik ser ut.
Sanktioner håller redan på att underminera grunden för världshandeln, för WTO som organisation och för principen om den fria äganderätten. De angriper den liberala modellen för globalisering baserat på marknader, frihet och konkurrens, vilket jag noterar, är precis den modell som hittills tjänat västvärldens länder. Nu riskerar de att förlora förtroendet som ledare för den ekonomiska globaliseringen. Vi måste fråga oss själva: Var detta nödvändigt? Det är ändå så att USA:s välstånd till stor del vilar på investerares förtroende och utländska innehav av dollar och amerikanska statspapper. Detta förtroende håller helt klart på att undermineras och tecken på besvikelse syns nu tydligt i många länder. Det välkända cypriotiska prejudikatet och de politiskt motiverade sanktionerna har bara förstärkt trenden av att försöka öka det ekonomiska och politiska oberoendet hos länder. Samma sak gäller de regioner som försöker skydda sig från påtryckningar utifrån. Vi ser redan alltfler länder som söker sätt att bli mindre beroende av dollarn. De sätter upp alternativa finans- och betalsystem och skiftar sina valutareserver. Jag tror faktiskt att våra amerikanska vänner helt enkelt håller på att såga av grenen de sitter på. Man kan inte blanda ihop ekonomi och politik, men detta är vad som sker just nu. Jag har alltid trott, och tror fortfarande, att politiskt motiverade sanktioner kommer att skada alla. Men jag är säker på att vi kommer att komma tillbaka till detta ämne senare.
Vi vet hur dessa beslut togs och vilka som utövade påtryckningar. Men låt mig betona att Ryssland inte kommer att hetsa upp sig, bli förolämpat eller ställa sig med mössan i hand utanför någons dörr. Ryssland är ett självförsörjande land. Vi kommer att verka i det utländska ekonomiska landskap som nu skapats, utveckla inhemsk produktion och teknologi och agera mer resolut för att genomföra denna förändring. Utländska påtryckningar, som varit fallet vid tidigare tillfällen, kommer bara att stärka vårt samhälle, hålla oss alerta och koncentrerade på huvudmålen i vår utveckling.
Ändå är sanktionerna naturligtvis ett hinder för oss. De försöker att skada oss genom dessa sanktioner, blockera vår utveckling och isolera oss ekonomiskt och kulturellt. Med andra ord tvinga oss bakåt. Men låt mig åter igen säga att världen är en mycket annorlunda plats idag. Vi har inga avsikter att själva stänga någon ute för att gå någon egen väg och försöka leva i total självförsörjning. Vi är alltid öppna för dialog, och för att normalisera våra ekonomiska och politiska relationer. Vi räknar här med ett pragmatiskt förhållningssätt hos marknadsaktörerna i de ledande länderna.
En del säger att Ryssland nu vänder ryggen mot Europa – det har säkert sagts här med i tidigare diskussioner – och att vi letar efter nya affärsrelationer framför allt i Asien. Låt mig säga att så är absolut inte fallet. Vår politik gentemot Asien och Stillahavsregionen startade inte igår och är inte en reaktion på sanktioner, utan en politik som vi drivit under många år nu. Likt många andra länder, inklusive västländer, såg vi att Asien spelar en allt större roll i världens ekonomi och politik. Vi kunde helt enkelt inte ignorera denna utveckling.
Låt mig igen säga att detta gör alla, och det kommer också vi att göra, speciellt eftersom en stor del av vårt land ligger i Asien. Varför skulle vi inte utnyttja våra konkurrensfördelar i detta område? Det vore extremt kortsiktigt att inte göra det.
Att utveckla de ekonomiska förbindelserna med dessa länder och skapa integrerade projekt skapar också starka incitament för att stärka vår inhemska utveckling. Dagens demografiska, ekonomiska och kulturella trender visar att beroendet av en enda supermakt kommer att avta. Det är något som även amerikanska och europeiska experter har skrivit om.
Kanske kommer den globala politiska utvecklingen att spegla den pågående globala ekonomiska utvecklingen, nämligen intensiv konkurrens i specialiserade nischer och frekventa byten av ledare inom specifika områden. Detta är helt klart möjligt.
Det är inget tvivel om att mänskliga faktorer såsom utbildning, vetenskap, hälsovård och kultur spelar en allt större roll i den globala konkurrensen. Detta har också stort inflytande på internationella relationer, mycket för att denna ”mjuka” resurs till stor del beror på den verkliga förmågan att utveckla det mänskliga kapitalet, snarare än på sofistikerade propagandatrick.
Samtidigt kommer skapandet av denna multipolära värld inte i sig självt att skapa en stabilare värld. Snarare gäller det motsatta. Målet att nå en ny global balans håller på att bli ett ganska komplicerat pussel, en ekvation med många okända faktorer.
Så vad kan vi då förvänta oss att händer om vi väljer att inte följa reglerna – även om de är strikta och obekväma – och i stället väljer en väg av laglöshet?
Detta är ett högst möjligt scenario; vi kan inte utesluta det med tanke på spänningarna i dagens globala situation. Många prognoser kan redan göras. Man kan ta hänsyn till befintliga trender, och de är tyvärr inte optimistiska trender. Om vi inte skapar ett tydligt system av gemensamma åtaganden och överenskommelser, och om vi inte skapar mekanismer för att hantera och lösa kriser, så kommer symptomen av global anarki bara att förvärras.
Vi kan redan idag se en markant ökning av sannolikheten för en hel mängd våldsamma konflikter där världens makter deltar antingen direkt eller indirekt. Riskfaktorerna inkluderar inte bara traditionella multinationella konflikter utan även oroligheter inom separata stater, speciellt när det handlar om stater som ligger i skärningspunkten mellan större staters geopolitiska intressen eller på gränsen av kontinenter med olika kulturell, historisk eller ekonomisk bakgrund.
Ukraina, som säkert diskuterats utförligt och som vi kommer diskutera mer lite senare, är ett exempel på den typen av konflikt som påverkar den internationella maktbalansen. Och jag är säker på att det inte kommer vara den sista. Ur detta kommer nästa stora hot mot dagens system för vapenkontroll. Denna farliga process startades av USA när de ensidigt drog sig ur avtalet om begränsning av missilförsvarssystem 2002, och började bygga – och bygger än idag – sitt globala missilförsvarssystem.
Kollegor, jag vill påpeka att det inte var vi som startade detta. Om återigen glider vi in i en situation där vi istället för en balans av gemensamma intressen och garantier får en terrorbalans baserad på fruktan och försäkran om ömsesidig förintelse Detta är då vad som hindrar nationer från att gå in i en öppen konflikt. I avsaknad av juridiska och politiska instrument är vapen nu i centrum för den globala agendan; de används när som helst, hur som helst och helt utan några FN-resolutioner från säkerhetsrådet. Och skulle FN:s säkerhetsråd vägra att sanktionera militärinsatser så döms rådet omedelbart ut som ett föråldrat och ineffektivt verktyg.
Flera länder ser ingen annan utväg för att säkra sin suveränitet än att skaffa sig en egen kärnvapenarsenal. Detta är extremt farligt. Vi insisterar på fortsatta samtal och kräver nedrustningssamtal för kärnvapenarsenalerna i världen. Ju mindre kärnvapen det finns i världen desto bättre. Vi är redo för de mest seriösa och konkreta samtalen om kärnvapennedrustning – men bara ärliga samtal utan dubbelmoral.
Vad menar jag? Idag är många högteknologiska precisionsvapen redan nära att vara massförstörelsevapen i fråga om deras potential. Och i det fall nedrustningen av kärnvapen når betydande framgång så kommer de länder med dessa högprecisionsvapen att ha ett betydande militärt övertag. Den strategiska balansen kommer att störas och detta kommer med största sannolikhet att leda till en instabil situation. Man kan bli frestad att slå till i en global förebyggande attack. Kort sagt kommer riskerna inte att minska, utan snarare öka.
Nästa tydliga hot är en eskalering av etniska, religiösa och sociala konflikter. Denna typ av konflikter är inte bara farliga i sig själva utan även för att de skapar en zon av anarki, laglöshet, och kaos även i närområdet som blir en drivbänk för terrorism och kriminalitet där piratverksamhet, människosmuggling och drogsmuggling får frodas.
Olyckligtvis råkade våra vänner släppa ut anden ur flaskan när de försökte styra dessa processer. När de försökte använda regionala konflikter för att skapa färgrevolutioner som passade deras intressen. Det verkar som att kaosets skapare ännu inte vet hur de ska hantera det kaos de skapat – det har kommit grus i maskineriet.
Vi följer noga diskussionerna, både bland den regerande eliten och bland expertsamfundet. Det räcker med att titta på rubrikerna i västmedia det gångna året. Samma människor kallas först demokratins förkämpar, sedan islamister. Först skriver de om en “revolution” som sedan kallas “uppror” och ”oroligheter”. Resultatet är uppenbart: Ytterligare expansion av det globala kaoset.
Kollegor, med tanke på den globala situationen är det dags att vi kommer överens om några grundläggande saker. Detta är otroligt viktigt och nödvändigt; detta är mycket bättre än att var och en sitter och blänger i var sitt hörn. Ju mer vi ställs inför gemensamma problem, desto mer blir det uppenbart att vi sitter i samma båt. Och den logiska lösningen är samarbete mellan nationer och mellan samhällen, för att hitta gemensamma svar till de växande utmaningarna och gemensamma metoder för riskhantering. Garanterat kommer några av våra partners bara att komma ihåg detta när det passar deras egna intressen.
Praktisk erfarenhet visar att gemensamma lösningar på skilda problem inte alltid är det bästa. Dessutom är de ofta svåra att komma fram till; det är inte lätt att överbygga olika nationella intressen. Ändå har vi ibland nått reell framgång genom att utgå från gemensamma mål och kriterier.
Låt mig påminna om lösningen på problemen med kemiska vapen i Syrien, och de betydande diskussionerna om Irans kärnteknik. Jag vill även nämna arbetet med den Nordkoreanska problematiken, som också visar en del positiva resultat. Varför kan vi inte använda dessa erfarenheter i framtiden för att lösa lokala och globala utmaningar? Vad skulle kunna bli den juridiska, politiska och ekonomiska grunden för en ny världsordning som skapar stabilitet och säkerhet samtidigt som hälsosam konkurrens uppmuntras och monopolsituationer som hindrar utveckling motverkas? Det är inte troligt att någon kan presentera en fullkomlig och färdig lösning nu. Det kommer att krävas ett betydande arbete med deltagare ur ett vitt spektra av regimer, internationella företag, samhällen och expertsamfund såsom detta.
Dock är det uppenbart att framgång och konkreta resultat bara är möjligt om nyckelspelarna på den internationella arenan kan komma överens om vissa grundläggande intressen, visa rimlig självbehärskning och föregå med gott exempel i form av ett ansvarsfullt ledarskap. Vi måste tydligt identifiera var unilaterala aktioner ska sluta och ersättas av multilaterala mekanismer. Som en del av processen att effektivisera tillämpningen av internationell rätt måste vi lösa dilemmat med åtgärder som tas av det internationella samfundet för att säkra mänskliga rättigheter och säkerhet i allmänhet, liksom principen om nationell suveränitet och icke-interventionism beträffande staters interna angelägenheter.
Denna kollision av principer leder allt oftare till godtyckliga inblandningar i komplicerade interna problem, vilket i sin tur leder till farliga konflikter mellan de ledande globala aktörerna. Det är absolut nödvändigt att respektera nationell suveränitet för att bibehålla och stärka den globala stabiliteten.
Att diskutera kriterier för användandet av militära interventioner är extremt svårt; det är nästan omöjligt att förhålla sig neutral i förhållande till en nations specifika särintressen. Men det är mycket farligare när inga överenskommelser som är tydliga för alla finns, när det juridiska ramverket för extern intervention saknas.
Jag vill tillägga att internationella relationer måste byggas på internationell rätt, som i sin tur måste byggas på moraliska principer om rättvisa, jämlikhet, och sanning. Kanske är det viktigast att vi har respekt för våra samarbetspartners och deras intressen. Detta är en mycket enkel formel, men om den följdes kunde den betyda en radikal förändring av det globala läget.
Jag är säker på att om viljan finns, så kan vi återställa betydelsen av internationella och regionala system. Vi behöver inte ens bygga något nytt från grunden; detta är inte obruten mark, speciellt eftersom de institutioner som bildades efter andra världskriget är universella och kan ges en uppdatering med modernt innehåll som är adekvat för att hantera dagens situation.
Detta gäller för att förbättra arbetet inom FN, vars centrala roll är oersättlig. Det gäller även OSSE, som under 40 år har visat sig vara en nödvändig mekanism för att garantera säkerheten i den euroatlantiska regionen. Jag måste säga att även nu, när vi försöker lösa krisen i östra Ukraina, så har OSSE spelat en mycket positiv roll.
I ljuset av de fundamentala förändringarna i det internationella landskapet, de ökande svårigheterna för kontroll och otaliga hot, behöver vi en ny global samsyn mellan ansvarsfulla krafter. Det gäller inte något lokalt avtal eller uppdelning av någon intressesfär enligt klassisk diplomati, eller någons totala globala dominans. Jag tror vi behöver en ny version av självständighet. Detta skall vi inte vara rädda för. Tvärtom blir det en bra plattform för att harmonisera olika positioner.
Detta blir än mer aktuellt med tanke på hur vissa delar av planeten ökar i tillväxt och betydelse – en process som kräver att dessa nya centra inkluderas i framtida mekanismer för stabilitet och säkerhet. Samarbete mellan dessa centra skulle innebära en betydande ökning av den globala stabiliteten, ekonomin och politiken. Men för att skapa en sådan dialog måste vi ha grundinställningen att alla regionala centra, och de integreringsprojekt som formas kring dem, måste ha jämlika rättigheter till utveckling. Då kan de komplettera varandra och ingen kan på konstgjord väg driva dem mot konflikt. Ett sådant destruktivt beteende skulle förstöra de mellanstatliga förbindelserna och staterna själva skulle då stå inför stora svårigheter om inte total kollaps.
Jag skulle vilja påminna er om det gångna årets händelser. Vi har sagt till våra amerikanska och europeiska vänner att hastiga beslut tagna bakom kulisserna, om till exempel Ukrainas anslutning till EU, följs av stora risker för ekonomin. Vi nämnde inte ens något om de politiska riskerna, vi pratade bara om ekonomin. Vi sa att den typen av steg, utan att man gjort förberedelser, berör många andra nationers intressen, inklusive de hos Ryssland som är Ukrainas största handelspartner. Vi påpekade att att en bred diskussion om de olika aspekterna behövs. Olyckligtvis, i detta sammanhang, skulle jag vilja påminna om att Rysslands förhandlingar om medlemskap i WTO tog 19 år. Detta var en mycket svår process där ett visst mått av samsyn uppnåddes.
Varför tar jag upp detta? Därför att genom Ukrainas associationsprojekt så skulle våra vänner komma med sina varor och tjänster till oss genom bakdörren så att säga, och vi gick inte med på detta. Ingen frågade oss på förhand. Vi hade diskussioner om alla ämnen som berörde Ukrainas association med EU, envisa diskussioner, men jag vill betona att de fördes alltid på ett civiliserat sätt där vi påpekade möjliga problem. Ingen ville lyssna och ingen ville tala med oss. De bara informerade oss: Det här har ni inget med att göra, punkt slut. I stället för en heltäckande och – jag betonar – civiliserad dialog blev det till slut en kupp. De kastade landet in i kaos, in i social och ekonomisk kollaps, in i inbördeskrig med enorma förluster.
Varför? När jag frågar våra vänner har de inte längre några svar – alla är tysta. Det är allt. Alla är mållösa och säger att det bara blev så. Det agerandet borde inte ha uppmuntrats – det skulle inte ha fungerat. Trots allt (jag talade redan tidigare om detta) hade den ukrainske presidenten Janukovytj redan gått med på allt de ville – han hade backat totalt. Varför skulle de då göra det? Till vilken nytta? Är detta ett civiliserat sätt att lösa problem? Tydligen tycker de som gjort det till sin vana att slänga ihop färgrevolutioner att de är någon form av talangfulla “konstnärer” som bara inte kan sluta.
Jag är säker på att arbetet inom olika integrerade samfund och samarbetet inom regionala strukturer måste bygga på en tydlig och transparant grund. Euroasiatiska ekonomiska unionen är ett bra exempel på sådan transparans. Staterna som ingår i detta projekt meddelade övriga partners om sina planer i förväg, de specificerade parametrarna för samarbetet och principerna för arbetet, som till fullo följer de regler WTO satt upp.
Jag vill tillägga att vi hade välkomnat en start för en konkret dialog mellan Euroasiatiska unionen och Europeiska unionen. Olyckligtvis har detta också nästan helt avvisats, och det är oklart varför – vad är det som är så skrämmande med detta?
Och självklart, i ett dylikt samarbete, skulle vi behövt starta en dialog om behovet av att skapa ett gemensamt utrymme för ekonomiskt och humanitärt samarbete som sträcker sig hela vägen från Atlanten till Stilla havet.
Kollegor, Ryssland har gjort sitt val. Vi prioriterar att fortsätta att förbättra våra demokratiska och ekonomiska institutioner, snabba på den interna utvecklingen och att ta hänsyn till alla positiva trender i världen. Vi vill stärka vårt samhälle baserat på traditionella värden och patriotism.
Vi driver en integreringsorienterad, positiv och fredlig agenda. Vi arbetar aktivt med våra kollegor i den Euroasiatiska unionen, Shanghais Samarbetsorganisation, BRICS och andra partners. Denna agenda bygger på att knyta band mellan regeringar, inte på uteslutning. Vi tänker inte sätta ihop några blockader eller slå mot någon.
Anklagelser om att Ryssland försöker etablera någon sorts imperium som inkräktar på suveräniteten hos våra grannar är grundlösa. Ryssland har inget behov av att ha någon exklusiv position i världen – detta vill jag betona. Men vi respekterar andras intressen och vi vill att våra egna intressen beaktas och respekteras.
Vi är medvetna om att världen har gått in i en era av förändring. En era där vi behöver ett speciellt mått av försiktighet, där vi behöver gå sakta fram. Under åren efter kalla krigets dagar har de globala aktörerna i viss mån förlorat dessa egenskaper av försiktighet. Nu måste vi komma ihåg dem igen. Annars kommer förhoppningarna om en fredlig, stabil utveckling bli en farlig illusion, medan dagens oroligheter bara blir ett förspel inför världsordningens kollaps.
Ja självklart, jag har redan sagt att det är svårt att bygga en stabilare världsordning. Vi pratar om ett långt och svårt arbete. Vi var kapabla att ta fram regler för interaktion efter andra världskriget och vi kunde nå en överenskommelse i Helsingfors 1970. Det är vår gemensamma plikt att lösa denna fundamentala utmaning i denna nya fas av världens utveckling.
Tack så mycket för er uppmärksamhet.
