Valet blev en stor besvikelse för alla som vill ha ”en förändring på riktigt”. Det blir en del kosmetiska förändringar. Inom borgerligheten står ofta en partiledare ut som lite mer sympatisk än de andra och vi får en charmeffekt. Vi har tidigare haft en Westerbergeffekt och i år kom en Ebba-effekt. Den är viktig att fokusera på för de som vill ha politik som vanligt – en nyhet utan egentligt nyhetsvärde.
Ett missnöje med den förda politiken leder till att den negativa bedömningen ”Sverige är på fel väg” är 20 procentenheter större än uppfattningen att ”Sverige är på rätt väg”. Den rimligaste bedömningen är att invandring och integration är roten till detta missnöje. Om man slår ihop integration och invandring så blir de tillsammans den viktigaste frågan enligt 55 procent. Vården lyftes fram av 50 procent, men vårdens tillkortakommanden påverkas starkt av problemen med invandringen. Men missnöjet gav ändå inte stöd till ”en förändring på riktigt”.
En sådan politik, representerad av SD, fick under 20 procent. Miljöpartiet lyckades hålla sig kvar i riksdagen vilket var en positiv överraskning för dem, medan V och C gick fram något. Dessa tre ”problemförnekarpartier” är tillsammans i samma storleksordning som invandringskritikerna.
Valet blev oväntat en seger för ”den nya attityden” som fick omkring 60 procent. Den uppfattningen kan uttryckas som ”Vi har varit naiva”, och ”Nu tar vi tag i Sverige”. De två statsledande partierna som fört den destruktiva politiken ”på fel väg” får förlåtelse och förtroende att sätta Sverige på rätt väg. Det är ett märkligt resultat. Det sovande folket vill gärna vända på sig i sängen och somna om. Det kändes lite oroligt ett tag, men nu litar vi på att politikerna fixar problemen så vi kan fokusera på ombyggnaden av köket och nästa charterresa. Ett apolitiskt och fogligt folk sätter tillit till sina förmyndare. Ett katastrofalt misslyckande leder, märkligt nog, inte till något avskedande.
Låt mig bara nämna de senaste misstagen av de två statsbärande partierna. Socialdemokraternas gymnasieamnesti var det skott i den egna foten som de rimligtvis borde förlora många röster på. Deras retorik om ett uppvaknande bestreds med en tanklös och principlös eftergift till snyftvänstern; ett suicidalt miljöparti skulle erbjudas en muta för att sitta still i båten. Extremisterna styrde de facto det statsbärande partiet, svansen vaggade hunden.
På valnatten upprepar Kristersson enfaldigt Reinfeldtregeln från decemberöverenskommelsen. Han påstår felaktigt och ihärdigt att Alliansen är en väl sammanhållen grupp och då den är en större ”konstellation” än regeringen ska den ha makten. Om sossarna tar intryck av detta så blir slutsatsen att de plockar in vänstern än mer. Detta öppnar för mer kritik än den man kan rikta mot en regering med bara socialdemokrater. Alliansen gör regeringen sämre under en period för att sedan själva komma till makten. Detta är en farlig taktisk idé då det i första steget leder till sämre politik för landet.
Kristersson egenskap är att vara lika självmotsägande, ogenomtänkt och otydlig som Kinberg Batra, men bättre på att låta som om han tror på det han säger. Den lille gymnasten utstrålar en kroppskontroll som hans gänglige föregångare saknade. Han driver sossarna åt vänster och tror sig vara en slug taktiker – han ignorerar risken att faktiskt befrämja en destruktiv politik.
Kristersson har inte heller tagit sig ut ur tabufällan. Han borde ha tänkt till och tittat på hur socialdemokratin gjort vilket ju ofta är svensk standard. Sossarna förstår att ett kantparti, som vänstern, inte kan tvinga ett mittenparti, som socialdemokratin, att ta ett helt steg om de bara vill ta ett halvt. Socialdemokratin tar därför ett halvt steg och vänstern måste stödja detta eftersom ett halvt steg är bättre än inget. Borgerligheten kan naturligtvis kritisera det halva steget som åt fel håll, men en kritik för att detta är kommunism biter inte. Det är ett halvt steg åt det hållet, men det är allt; kommunisterna vill gå ett helt steg och det har bara tagits ett halvt steg. Sossarna har inte paralyserats av att fraternisera med ett parti med ondskefulla röda rötter. Även Vänstern förstår denna logik. De kan inte pressa socialdemokratin att göra kompromisser som de ogillar. Men om en stor del av socialdemokratiska väljare tycker som vänstern måste sossarna kompromissa. Diskussionen om vinster i vården följde en demokratisk/populistisk logik. Vänstern hade ett förslag som attraherade socialdemokratiska väljare och då måste socialdemokraterna gå dem till mötes.
Borgerligheten har dock paralyserats av beröringsskräck. 77 procent av moderaternas väljare vill ha samarbete med Sverigedemokraterna. Moderaterna skulle inte bli tvingade att gå med på något de inte vill, men de måste lyssna på sina egna väljare. Den moderata ledningen kan vara nöjd med att Sverige säger sig vilja utvisa kriminella invandrare och sedan inte göra det, men om de moderata väljarna vill ha utvisningar på riktigt så måste moderatledningen noga beakta detta. Det går inte att säga att ”detta är SD-politik och vi moderater tycker annorlunda”. De moderata väljarna anser att det är de själva, inte partiledningen, som är ”vi moderater”.
Det är relativt riskfritt gentemot väljarkåren att samverka med Sverigedemokraterna. Att stå emot en hatstorm med vänsterhysteri kan göra att Kristersson växer i sina väljares ögon. Problemet är att han inte törs och inte vet vad som är en moderat invandringspolitik, Det måste han utarbeta och sedan göra troligt att detta är ett halvt, lagom, steg. Det blir lite fumlande, men kanske det som gör att Sverige kommer på rätt väg istället för åt fel håll. Alliansen har haft fyra år på sig att arbeta fram ett halvt steg åt rätt håll, men de har inte klarat det. Det räcker med att någon journalist ser vissa likheter med att ta ett helt steg för att de skall bli nervösa och sluta tänka. Det mesta de kan prestera är att gå ett halvt steg om socialdemokraterna tar ett halvt steg tillsammans med dem och håller i handen. Så ömkligt sosseberoende är moderaterna och hela Alliansen. Åsiktskorridorens väggar uppfattas som armerad betong.
Vi dissidenter tycker att vi uträttat en del. Talet om ”alla människors lika värde” och ”man ska inte ställa grupp mot grupp” bör nu framstå som imbecillt för varje reflekterande människa. Problemen med invandringen har lyfts fram liksom etablissemangets oförmåga att hantera ökad kriminalitet och fortsatt massinvandring. Men vi dissidenter har inte lyckats få det sovande folket att vakna och agera. Väckarklockan ringer, men folket lägger en kudde över den och somnar om. Det ligger mycket i tesen: ”Ett folk får den regering det förtjänar”. Den sentensen beskriver min besvikelse dagen efter valet, väljarna fick bara ur sig en trött gäspning.
